Kust till Kust-banan

00:45 natten mot tisdagen var det dags igen. Jag visste inte vart jag skulle denna natten men jag hade gissat på Hallsberg som vanligt men det visade sig vara fel. Alvesta var destinationen och jag skulle få ge mig på Kust till Kust-banan som går mellan Göteborg och Kalmar för första gången. Det såg jag fram emot för det är en sträcka jag viljat köra.

Jag fyllde in alla uppgifter i datorn och skrev ut tågordern. Jag gick in i ett annat program och kollade upp vilket lok jag skulle ha och dra vagnarna med och det visades sig vara ett Re-lok. Det var bra, nu kunde jag äntligen få testa att köra en lite längre sträcka med Re-loket och en gång för alla få bilda mig en uppfattning.

Vi gick till Lokstallet och hittade vårat lok och Stygge-Stig som han kallas fick hjälpa mig med klargörningen för jag har inte lärt mig det så bra på Re-loken än. Jag körde iväg med tåget en bit och ringde upp Väster som kollar upp vilka vagnar vi ska ha och lägger växlarna rätt och sen ger oss handsignalen kör. Men de sa att vi inte skulle ha några vagnar ner till Alvesta och att vi kunde ta en annan väg ut från Lokstallet.

Vi ringde och dubbelkollade med någon annan och mycket riktigt så skulle vi köra ensamt lok hela vägen. Det gillade jag för nu fick jag testa känslan med att köra Re-loket både ensamt och sedan med last tillbaka. Stig blev lite avundsjuk för han hade aldrig kört ensamt Re-lok så långa sträckor förut och jag sa att för en smärre summa pengar kunde jag mycket väl tänka mig att låta honom köra en bit. =)

Det ett bra jävla drag i ett ensamt Re-lok och jag passade på att testa att gasa på lite när jag startade. Det är inte så man ska köra lok men alla har någon gång testat och denna gången var det min tur. Linjespänningen såg bra ut under de sekunderna det tog för Re-lokets 6 000hk att dra upp loket i maxfart.

Det jobbiga med Re-loket är att man måste kvittera säkerhetsgreppet var 30:e sekund. Den hade varnat mig 5 gånger innan vi var ute ur Göteborg och totalt så varnade den mig 16 gånger på min första långtur. Men jag blev bättre och bättre på att kvittera innan ljudvarningen men så fort det hände något annat speciellt utmed vägen så glömde jag bort det.

Resan till Alvesta över Borås och Värnamo gick bra, det blev något balisfel på något stället men det var typ allt. Kanske körde på en hare men den hann nog undan. Värre var det men gräsanden som satt på spåret i Alingsås för någon veckan sedan.  Han sträckte bara lite på halsen och tittade på oss innan jag skickade stackaren till ankornas paradis. Det var lite jobbigt för jag gillar gräsänder och matar dem regelbundet så jag har blivit bra vän med dem här i Jönköping.

Jag körde med farthållaren nästan hela vägen och det var 140km/h på sina ställen. Super kul, det kändes som man flög fram. När det var en halvtimma kvar kopplade jag ur den och körde manuellt sista biten för att öva på det också. Jag ringde upp föraren som skulle ta över loket och meddelade min ankomsttid till Alvesta men när vi kom fram syntes han inte till så jag körde och parkerade loket ganska långt fram vid perrongen.

Efter det så gick vi till vårat hotell ett stenkast därifrån och åt en riktigt stadig hotellfrukost innan vi gick till våra rum och sov. Livet är bra härligt ibland alltså.

Strax innan lunch smsade Stig och vi gick ner och lunchade på hotellet innan vi gick och skrev ut alla papper på tåget vi skulle dra och gick ut till vårat lok som nu stod inne igen. Vi kopplade på våra vagnar och bromsprovade med ett förkortat genomslagsprov och det var inga problem som vanligt. Det var Volvotåget vi skulle dra tillbaka till Göteborg.

Hemresan gick bra och jag körde utan hastighetsreferensen hela vägen. Nu var det ljust ute och Kust till Kust-banan är en fin bana. Jag har gillat alla enkelspår jag kört på hittills. Jag hade knappt lämnat Alvesta innan jag såg att det började dugga ytterst ytterst lite. Hann knappt uppmärksamma det innan loket började slira, och slirbromsar finns det inte heller men man kan sanda om man behöver. Inte nog med att man måste kvittera Re-loken hela tiden, de är helt värdelösa när det är halt också. Och tyvärr så är det de sakerna som gör att jag inte tycker speciellt bra om Re-loken nu efter att ha fått testat på dem en lite längre sträcka.

Men som sagt det gick bra ändå. Det var kul att få se Borås från loket, jag har länge undrat om jag någonsin kommer köra tåg där och nu har jag det. Bollebygd var roligt att få se också eftersom min far bodde i Töllsjö ett stenkast därifrån förut så kände jag igen mig lite där.

Vi fick stopp i signalerna i Rävlanda tror jag det var och det var uppför när vi skulle köra iväg. Jag fick sanda och hålla tungan rätt i mun men även det gick bra att bygga upp en bra fart som vi kunde ha för att tugga oss upp för backen.

Vi lämnade vagnarna i Kville och ställde loket vid “klotet” vid lokstallet. Vi lämnde det med strömmen på mm och gick och tog en kort rast.

Vi skulle köra vidare till Falköping lite senare och vi tog ett Rd-lok och körde ner till Skandiahamnen och hämtade våra vagnar. De var bromsprovade och klara så vi gjorde återigen ett förkortat genomslagsprov och det gick bra och vi körde iväg. 630 meter långt och nästan 1500 ton blev det. Det gick som på räls. Vi var några minuter sena ut men jag körde in lite tid på vägen. Stig satt och drog en massa sjuka skämt hela vägen och berättade en massa roliga saker.

I Falköping skulle en annan förare ta över vårt tåg och Stig skulle åka pass till Göteborg och jag till Jönköping. Jag ringde upp tågklareraren och frågade vilket spår de tänkt ta in oss på och vi kunde stanna på huvudspåret om vi var snabba. Jag ringde upp föraren som väntade om meddelade honom. Inga problem han skulle stå klar vid perrongen.

Någon mil innan Falköping åkte vi över några detektorer som sitter med kanske 10 mils mellanrum som kollar att allt är bra med loket. Jag hade inte bromsat på länge och hade inte slirbromsen på som vanligt när jag kör över detektorerna. Men efter någon minut ringde TKL upp mig och sa vi hade både tjuvbroms och varmgång. VATTA FACK, vi som hade så bråttom men våra anslutningar. TKL la in oss på ett sidospår och jag meddelade lokföraren som väntade på oss.

Vi var ju som sagt 630 meter långa och jag fick köra fram ända fram till signalerna för att hela tåget skulle vara inne ordentligt på sidospåret. Jag fick veta vilka axlar det var som strulade och jag packade ihop mina saker snabbt och gav mig ut för att syna felet. 630 meter är långt att gå i makadam. Mötte våran avlösande lokförare och han sa att han redan hittat felet, det var helt rödglödgat sa han och sa att jag skulle känna på lukten vilken vagn det var. Han hade redan stängt av bromsen på den vagnen och det verkar ha funkat. Jag tackade för mig och tog mitt pasståg mot Jönköping.

Det hade varit en bra dag, lång men bra. På onsdagen skulle det vara växling på natten men jag var ledig så Stygge-Stig fick klara sig själv. Nästa pass börjar i kväll klockan 23:07 och då blir det Västkustsbanan till Halmstad.

Sov gott alla knasbollar därute så hörs vi igen i morgon.

Västkustbanan

Idag började jag 11:54.
Var 20 minuter tidig till Green Cargo’s lokaler så jag passade på att boka lite biljetter till och från Göteborg. När tiden var inne gick jag ner i rummet där alla skriver ut sina tågorder. Där satt min instruktör Stig och 4 andra lokförare och Stig tyckte att jag skulle skriva ut tågorderna själv för första gången nu när jag hade publik.

Det gick bra. Fick fråga några gånger men nu har jag nog lärt mig det. Det var visst inte så svårt. Men blev lite fel med de första turerna och när Stig kollade vad som var fel så var de turerna inställda. Helt plötsligt hade vi nästan tre timmars rast. Vi slöade inte hela tiden, jag fick lite info utprintat av Stig som jag kunde plugga på om Sävenäs, Hallsberg och Skandiahamnen bland annat.

Idag drog ni ner lite timmervagnar söderut på Västkustbanan till Värö. Det var riktigt kul för Västkustbanan har jag alltid viljat köra. Tror jag körde nästan ända ner till Varberg. Körningen gick galant och vi lossade våra vagnar och ett lok kom och hämtade dem. Vi växlade undan loket till ett annat spår och några nya vagnar blev nerbackade framför oss. När vagnarna kopplats loss så backade jag intill och kopplade ihop med vårat lok och bromsprovade.

Allt funkade bra och snart rullade vi hemåt. Stig sa att han var hungrig och att vi skulle äta när vi kom tillbaka till Sävenäs, han hade några mackor med sig. Jag var ju tvungen att berätta vad jag hade med mig. Hemgjorda pannbiffar, äkta potatismos, grönpepparsås, lingon och skivad saltgurka var det in min matlåda. Tyst, sa Stig. TYST DU FÅR INTE PRATA MER NU!

Jag vann! 😉

Jag körde ner till bangården på Sävenäs och kopplade ifrån vagnarna. Jag är lite osäker nu, kan det varit så att vi hade timmervagnar med oss hem också? Det kanske var tomma åt ena hållet. Det var en bra tur i alla fall och jag fick göra alla telefonsamtal själv, jag gjorde precis allt själv faktiskt. Stig sa bara till mig vad jag skulle göra men inte hur. Det skulle jag försöka klura ut själv. Det gick bra och jag visste vart vi skulle växla och vid vilka dvärgar jag skulle vända och att jag skulle ringa lokstallet och få en plats för uppställning av loket. Jag hittade till och med dit. Nu är min mobil fulladdad med en massa nummer som har med tågkörning att göra.

Vi har ganska kul ihop jag och Stig. På väg ner till Värö så berättade jag för Stig vad som ingick i det som skulle betygsättas. Det var bland annat hur väl jag tar till mig infon han ger mig och lite andra punkter. Så på väg ner till Värö så berättade Stig en massa saker om allt vi åkte förbi, det var namn på sjöar och namn på platser och olyckor som hänt och vad de hade för last vi olyckan mm. Sen på vägen hem så förhörde han mig på allt sånt och hänvisade till att jag skulle vara lyhörd mot min instruktör. Det gick sådär haha =)

Västkustbanan: CHECK! =)

Stig frågade när jag skulle hem för jag ska sova hemma i Jönköping i natt. Jag satt att mitt tåg går 23:20, han frågade om jag kunde ta ett tidigare tåg, jag sa att det går ett klockan 20:00 också. Klockan var 19:00 och Stig sa att jag kunde ta det tidiga tåget för vi skulle bara möta upp ett annat tåg vid 20:00 och dra ner vagnarna till Skandiahamnen och sen köra ensamt lok hem. Det skulle bli klart på ca 50 minuter.

Det var ju värt att offra 50 minuters körtid för att få komma hem 3 timmar och 20 minuter tidigare än beräknat. Stig sa att det var ett Re-lok som vi skulle köra. Jag har inte kört Re-lok och jag råkar ju vara tågnörd. Så nu sitter man här och bloggar och väntar på sena tåget hem =)

Men det var helt klart värt det. Re-loket var en helt annan upplevelse, farthållare, elbroms, sitta på högersida i hytten mm. Superkul. Sen kan man även lätt förväxla direktbromsens reglage med tyfonens reglage. Tur att ingen av killarna nere på Skandia hade dåligt hjärta för då hade jag nog fått åka vagn med littera E därifrån.

Ett riktigt roligt och kraftfullt lok var det. Istället för backspeglar så fanns det backkameror, men det funkade sådär på när det i mörkt. Fast jag vet inte om man ser så värst mycket i vanliga backspeglar heller om nätterna.

En negativ sak var att man var tvungen att kvittera säkerhetsgreppet hela tiden. Det betyder på vanlig svenska att man måste släppa död mans grepp och trycka ner det när en lite lampa tänds annars säger en röst, “Kvittera” hela tiden i några sekunder sen nödbromsar den. Det kanske skulle kvitteras var 30 sekund eller varje minut. men man blev nästan galen. På Rd-loken gör man det en gång var 30 minut skulle jag tro. Men, men det totala intrycket var bra och jag är glad att jag fick testa det loket och hoppas på att få testköra en längre sträcka sen.

Ännu en perfekt dag har kommit mot sitt slut. Nu ska jag ner mot Centralstationen och ta tåget i hem. Lyssnar på P3 dokumentär när jag pendlar som vanligt. Tiden bara flyger iväg då.

Ha det…

Självbromsade vagnar och dimma.

Efter den minst sagt struliga starten på min fredag blev det äntligen kväll och dags för en körning till Uddevalla. Tog cykeln i god tid som vanligt till Sävenäs och jag har börjat störa mig på att det är så otroligt många stopp med rödljus på cykelbanan på vägen till jobbet. Hemvägen som oftast varit på natten har det varit grönt och bilfritt hela vägen till Haga i stort sätt.

Nu när jag hittat bästa vägen till jobbet går det blixtfort att cykla. Inga backar och man inser att cykel är att väldigt bra färdmedel i Göteborg. Men som sagt man får stanna vid väldigt många korsningar på vägen och det börjar bli lite tjatigt. Men det är naturligtvis inget att klaga på. Det är samma sak för alla och hellre det än att köra bil i rusningstrafik.

På vägen upp till Uddevalla hade jag tomma timmervagnar med mig. Har tappat bort övrig info som vikt mm från Uddevallaturen men det var långa tågsätt jag körde. Det speciella med timmervagnar är att det är ett jävla luftmotstånd rent ut sagt när de inte är lastade. Det var därför en bra upplevelse att få köra dem. Det har gått väldigt bra på körningarna som sagt och ATC:n hade bara tagit mig en gång. När jag missförstod 40 övervakningen tror jag det var, det har varit mycket att hålla i huvudet samtidigt nu i skarpt läge.

Det hade gått så bra på körningarna att jag lovat min Handledare att jag skulle köra utan hastighetsreferensen hädanefter. Äkta lokförare kör utan enligt mig. Jag sa till Mikael att jag gillar att sätta mål och tävla med mig själv och nu skulle jag inte använda den mer. Jag hade ju haft full koll på tavlor mm hittills.

Hastighetsreferensen är en liten ratt du kan skruva på så att loket bara gasar upp till en viss hastighet. Men man måste bromsa själv i utförsbackar annars överskrids hastigheten i alla fall, det är alltså inte samma sak som farthållare. Med hastighetsreferensen så slipper man ju tänkte på en sak mindre i alla fall. Dessutom så kan man dra upp till takhastigheten som är 9km över den högsta tillåtna hastigheten som man matat in i ATC:n innan uppförsbackar så att man hade ordentligt med fart vid början av stigningen om man inte kör med referensen. Det blir mer aktiv körning och lite mer sport i det hela och jag tror dessutom att man håller sig piggare då. Med godståg måste man planera sin körning betydligt mer än när man kör motorvagnar. Nu var jag redo att börja köra som proffsen.

Matar man in 100km/h på ATC:n så kan man köra upp till 105km/h innan det händer något, 106-109km/h så piper det högt från ATC:n och det kallas att köra på pipet och vid 10km för fort så tar ATC:n dig och bromsar ner tåget. Men det är inte tillåtet att köra på pipet. Är STH 100km/h så får man inte köra snabbare än det ska tilläggas.

Timmervagnarna var perfekta att börja på eftersom de bromsar ju när man slå av gasen. Behövde bara dra i tågbromsen vid några enstaka tillfällen vid hastighetsnersättningar och de inbromsningarna var så perfekta att Mikael kommenterade det direkt. Det var precis så man skulle köra och jag kände mig som en kung bakom spakarna. Men helt plötsligt var det som att köra in i en vägg. Det blev dimma och man såg endast en stolplängd fram enligt mig, nästan två stolplängder enligt Mikael men jag har tolkningsföreträde i denna bloggen som tur är så jag väljer ju givetvis den mest dramatiska av de båda bedömningarna av siktsträckan. Om det är dimma spelar ingen roll. Man kör på för kung och fosterland i alla fall.

Köra i dimma: CHECK!

I Uddevalla skulle vi hämta lastade timmervagnar. Det luktar ljuvligt av timmer på hela bangården. De var tunga och första inbromsningen vid en nersättning till 40km/h var den sämsta jag gjort. Jag tyckte det gick tungt och att det sköt på väldigt mycket så jag drog några snäpp extra i tågbromsen och jag glömde lossa ut i tid och när jag kom på det så var skadan redan skedd. Vi var nere i 5km/h innan jag hastighetsminskningen slutade och sen segade den sig väldigt länge innan bromsarna var helt loss i det långa tågsättet.

Men, men, någon gång måste ju vara den första och alla andra inbromsningar gick klockrent. Satte några till perfekta inbromsningar som Mikael kommenterade att de var perfekta. Det gällde både vid hastighets nersättning och när jag skulle stanna vid stopp. Självförtroendet var på topp och jag blev bättre och bättre på att planera körningen. Men helt bra blir det ju naturligtvis inte förrän jag har linjekännedom. Mikael får ju säga till när det kommer kraftiga backar åt ena eller andra hållet. Skyltarna står så nära att man inte hinner gasa upp så man kör på pipet innan man når stigningen.

Det var bara dimma en kort bit på vägen som tur var och resan hem gick väldigt bra. Har börjat bli bättre och bättre på att köra in massa tid. Jag kör på pipet ganska ofta, det blir lätt så när man försöker ligga i 105km/h hela tiden. Jag sa till Mikael att kan man köra i 105km/h så ska man köra i 105km/h, punkt! Han höll med. Orkar jag ligga och köra så hela vägen så kommer ju även han hem snabbare.

Denna resan skiljde sig ganska mycket från alla andra resor. Vi pratade inte så mycket. Jag är ju som sagt en väldigt social person som gillar att prata med andra om allt mellan himmel och jord. Så jag och Mikael pratar ganska mycket i perioder när man hittat något intressant samtalsämne. Men när jag körde utan referensen så var jag så fokuserad på allt att jag glömde prata. Missade till och med en skyddszon som Mikael som tur var sa till om. Men jag kände att det var helt rätt att börja köra utan referensen. Det gjorde nog Mikael också. Det kanske är ett sånt knep handledarna tar till när de vill ha lite tyst. “Nu kan du testa att köra utan hastighetsreferensen ett tag om du vill.” =)

Vi kom fram i god till som vanligt när jag kör 😉 och det var en riktigt nöjd lokförarelev som cyklade hemåt den kvällen. Det hade varit en perfekt körning. Man blir glad av att köra tåg även fast det var en fredagskväll vi startade. Det är väl sådana saker som gör att man vet att man valt rätt yrke. Jag brydde mig inte att det var fredagskväll. Jag ville inte göra något annat än att köra tåg.

Köra timmervagnar: CHECK!

lokförare
Här ser ni tydligt hur roligt det är att köra tåg. Min klasskompis Thomas som sitter bakom mig i skolan spakar här ett Re-lok. Visst ser han ut som en äkta lokförare?  Riktigt bra bild är det i alla fall.