Troll i körningen på västkustbanan

I fredags var det dags för veckans sista körning. Malmö stod på schemat denna dag. Började dagen med att ta tåget till Göteborg, jag brukar ta bussen för det går att fälla sätena där och man kan få någon timmas sömn. Men det kostar ju pengar att åka buss, det gör det inte när man åker tåg med SJ uniformen. Då stannar ombordpersonalen och pratar med en och ibland åker man i hytten men man behöver inte betala, inte när det är till och från jobb i alla fall.

Det var min sista dag med min handledare Wiggo och jag skulle nu få min sista chans att impa på honom för att få bra betyg. Handledaren jag ska köra med denna veckan har jag bara 4st körningar med så Wiggos betyg blir det sista för denna liaperioden, så det är klart att man skulle vilja har riktigt bra siffror från honom.

Jag var så glad att det var just Malmöturen och x55 som var min sista körning. Favvosträckan med den lättaste motorvagnen att köra. Det brukar flyta på riktigt bra på västkustbanan när jag kör och förväntade mig en riktigt slö körning. Men ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig.

Jag hade inte ens hunnit komma ut ur Lisebergstunneln innan jag fick 0P i förindikatorn och sekunderna efter så fick jag grönblink. Bromsade ner lite och grönblinket försvann men jag visste att jag hade ett tåg framför mig som skulle sinka mig under lång tid om inte TKL la den åt sidan.

Jag la på lite mer ampere och gasade upp ganska rejält och fick grönblink igen men då gjorde jag en retardationskontroll så jag fick ju ner farten rejält på en gång. Retardationskontrollen gick bra och jag började köra lite sakta framåt. Det var mycket trafik ute och jag fick blända av för möte hela tiden. Det var nerkopplingstavla mm efter Liseberg och det kändes som jag hade fullt upp hela tiden och inte den vanliga sköna körningen som västkustbanan brukar erbjuda.

När jag får möte av ett tåg så blinkar han till som vanligt med ljusen jag hejar tillbaka men när vi möter honom som hör jag att han tutar. Vad fan nu då? Det var ingen av SJ’s tåg heller så det kan inte vara någon som kände oss. Varnade han för något på spåren? Hur mycket blinkade han egentligen? Var det varningsblinket? Nej, det trodde jag inte men det var konstigt att han tutade. Vi tog det extra lugnt och var vaksamma på om något var konstigt utmed spåren. Det var det inte vad vi såg

TKL ringde och sa att de skulle sätta undan tåget framför oss så vi kunde köra om. Perfekt sa jag och tackade, jag är noga med att tacka TKL varje gång de ringer.

Det konstiga var att varken jag eller Wiggo såg något tåg som vi körde om. Vi mötte ett tåg men vi körde inte om något vad vi vet. Allt var konstigt denna körningen. Nu var det bara att blåsa på hela vägen men då går larmet från bistron. Vi får göra ett utrop till ombordarna och avsluta med “brådskade bistron”, vad fan hände nu liksom? De ringde upp och något var fel och ingen hade varit i närheten av larmet. SKÖNT.

Efter en stund ringde ombordarna igen och sa att kaffemaskinen strulade och att vi var tvungna att ta en säkring vid nästa stopp. Vi fick ringa driftstöd och fråga exakt hur men de verkade inte så säkra på vilken kaffemaskin det var fråga om. Vi struntade i det och sa att det får de fixa i Malmö.

Körningen gick trots alla stressmoment väldigt bra och jag skötte inbromsningarna exemplariskt. Vid Malmö fick vi stopp i signalen och jag fick 3 små grisar i förindikatorn som jag kallar de tre nollorna. Det betyder att man ska ligga under 10 km/h när man närmar sig signalen. Gjorde en perfekt inbromsning tyckte jag och atc tuttade lite då och då och jag gled in och skulle göra ett mjukt fint stopp.

ATC’n hade andra planer. Jag låg någon km/h för fort när jag närmade mig stoppsignalen så den gick in och bromsade åt mig. I hastigheter runt 10km/h som det var så tar det verkligen tvärstopp, ändå hade inte magneterna gått ner för då hade det känts som att jag kört in i en vägg.

Pinsamt, det är vid sådan tillfällen man låter alla passagerarna lämna plattformen innan man vågar köra ut huvudet. Många står ju upp i tåget minuten innan man är framme så det var pinsamt som sagt.

I Malmö lämnade vi av till en annan lokförare och begav oss till Hotell St Jörgen. Jag var ganska nöjd trots allt med körningen och vi bestämde att vi skulle ses på stationen senare. Jag la in min väska på rummet och gick ut och åt dumplings till lunch. Sen gick jag upp på rummet och bloggade lite och drack te.

När jag bloggat klart så tog jag en sväng på stan och tittade lite i butiker. Cool Stuff är en butik som har en massa roliga saker att titta på som jag bara sett på nätet förut. Min vän Peter som jag tågluffat med förut bor i Malmö och var på väg in med tåget. Jag mötte upp honom och vi gick och åt hamburgare på ett trevligt ställe vid stationen. Det var kul att få prata lite med honom och vi löste världsproblemen som vanligt.

När tiden var inne så gick jag till hotellet och hämtade väskan, gick och köpte en Caramell Macchiato på Starbuck’s och gick ner till spåren och inväntade tåget vi skulle lösa av. Det var försenat 30 minuter, typiskt, det vara bara att gilla läget och gå in på SJ’s lokaler och vänta. Min vän Tony hörde av sig och sa att han var i krokarna och jag hann växla några ord med honom innan avgång. Vi bestämde att ses nästa gång jag är i Malmö vilket borde bli i Maj vid nästa LIA-period.

Vägen hem gick ganska bra. Vi var en minut tidigare och plötsligt får jag 0P i förindikatorn vilket betyder stopp längre fram. Samtidigt ringer TKL och sa att vi hade en pendel framför som skulle gå före oss i flera mil. Den var 5-6 minuter sen och hade varit det hela tiden. Jag räknade ut att vi skulle varit om den efter kanske 2-3 minuter och kunnat fortsätta våra färd i tid. Men TKL hade andra planer. Vi fick lägga oss bakom den och blev väl 7 minuter sena även fast den nästan var vid sin slutstation och vi hade lång väg kvar.

Senare i trappen så stod det att anledningen till att mitt tåg var sent var pga obehöriga i spåret. Wiggo ringde och undrade vad hon sysslade med men det hade tydligen blivit något fel  och det skulle inte stå så och situationen hade inte gått att lösa på annat sätt. Det kanske är sant. Men det ser i alla fall ut så i trappen ibland. Jag litar på TKL och vill ha en god relation med dem, men antingen så ljuger de eller Tydals app ibland verkar det som. Men det spelar ingen roll för mig. Man ska inte stressa utan tänka att man har månadslön. Det har jag om man räknar CSN som lön.

Wiggo tog över spakarna ett kort tag så jag kunde fylla i min LIA pärm. Då började x55:an bråka efter en skyddssektion. Något slutade fungera så vi hade bara 80% pådrag kvar och elbromsen funkade inte lika bra. Det gick ju köra men det tog tid innan man kom upp i maxfart igen. Typsikt. Det har verkligen gått troll i denna körningen. Vi kom in i Göteborg i tid trots allt om jag inte minns fel. Wiggo fyllde in i min lia-pärm och berättade vad han tyckte om att köra med mig. Det var kul att höra. Jag satte mig på tåget hem och hade 3 FP dagar framför mig. 3 dagars ledighet alltså.

Det var välbehövligt.  Jag har gjort 4 storkok på dessa dagar och har just nu satt igång en sats buljong som ska puttra i två dygn i min slowcoocker. Nu ska jag bege mig till Göteborg igen. Ska möta upp Wiggo som glömde ge mig betygen för lia-perioden. Sen blir det en tur till Stockholm med en ny handledare för mig som heter Lennart Carlsson.

Ha en bra dag alla därute =)

 

x55 Malmö tur och retur

I torsdags var det dags att köra igen. Peter Kronander var min handledare denna gången och vi kom bra överens. Vi var väldigt lika som personer. Jag vågade inte ens säga hur lika vi var på allt för då skulle han tro jag var mytoman eller något.

Det visade sig att även han startat med LCHF ganska nyligen. Vi gillade båda att laga mat. Samtalsämnena tycktes aldrig ta slut och vi hade riktigt trevligt när vi körde Malmö tur och retur på Västkustbanan. Denna gången var det en x55 jag skulle köra. Det var helt nytt för mig och Peter förklarade hur man testade säkerhetsgreppet och bromsprovade.

Peters tidigare LIA-elev hörde av sig och sa att hon stod på stationen i GBG och Peter svarade att vi stod några spår därifrån. Hon kom in till oss i hytten och det var MTR’s röda fina motorvagn hon körde. Det var kul att prata med henne. Peter verkar omtyckt av alla oavsett ålder. Han har nyss gått i pension men jobbar kvar på timanställning som alla andra.

Jag pratar en hel del med ombordarna på tåget när jag kör. Avgångssignaleraren på denna turen var en väldigt trevlig och sympatisk kille vid namn Andrew. Han servade oss med Te och kaffe hela vägen. Han verkar vara en riktigt trevlig person precis som Peter.

Jag gillar verkligen x55, det är en bra maskin. Riktigt bra ljus i strålkastarna också. Den har displayer som gör att man ser hur långt man har till signalerna som tex visar stopp och man ser bromskurvan så man bromsar lagom hårt. Körningen blev hur enkel som helst och jag gjorde återigen min bästa körning hittills. Det är lätt att kära bra med sådana motorvagnar.

Peter hade full koll på mitt körsätt och han insåg att jag enbart kör efter ATC och inte kollar skyltarna. Men han lät mig köra på mitt sätt ner till Malmö. Västkustbanan är verkligen vacker och jag gillar att köra där. Malmö är en ganska trevlig stad det också faktiskt. Vi åt våra medhavda lunchlådor och Peter berättade att det inte gick installera Flash på datorerna och att det gjorde att man inte kunde spela visa online spel när man hade rast nere i Malmö längre.

Jag kommer ju från datorbranschen så jag visade en lösning på problemet och vi satt och spelade Mohjang hela uppehållet i Malmö.

När vi skulle åka ifrån Malmö impade jag på Peter genom att kunna hur man kollade säkerhetesgreppet och bromsprova som han förklarat tidigare. Nu ville han att jag skulle lära mig köra tåg på ett smartare sätt och sa åt mig att repetera alla skyltar vi passerar som har med hastighet att göra och det började jag göra. Helt plötsligt insåg jag att jag kan räkna ut när det är dags att titta efter förändringar i förindikatorn på ATC:n

Jag kände direkt att jag fick mer kontroll över mitt sätt och köra och blev mer avslappnad. Peter la märke till förändringen han också och han behövde inte ge mig en enda instruktion förutom vart jag skulle stanna på perrongerna. Jag skötte allt och det blev mjuka och fina inbromsningar trots att jag aldrig hade kört där förut. Vi var någon minut sena från Malmö pga ett litet strul som gjorde att vi fick ringa driftstöd, men den förseningen körde jag med lätthet in.

Vi hade roligt och pratade massor hela vägen och Andrew var inne ibland med te och kaffe till oss. Jag drack en kopp kaffe även denna dagen. Jag kände att det var det här jag ville syssla med. Resandetåg alltså. Jag är en väldigt social person och jag gillade att hänga med ombordpersonalen. Jag gillade att man var finklädd, jag gillade att åka långt och komma till andra stora städer och ha rast. Jag gillar hotellfrukostar.

Jag har nästan bestämt mig nu, det är hos SJ AB Göteborg jag vill jobba. Det säger en hel del med tanke på hur mycket jag älskade att köra gods på Green Cargo.

När vi rullade in på Centralstationen i Göteborg några minuter tidiga så var jag riktigt glad öven min körning. Fick massor med beröm av Peter som sa att jag verkligen visat att jag har talang för yrket. Jag kände själv hur allt släppte idag och kändes naturligt. Jag är ju fortfarande nybörjare och har lång väg kvar men denna dag tog jag ett stort steg mot drömmen att bli lokförare.

Jag har haft tur med mina handledare. De har varit väldigt bra allihop. Men Peter gillar jag mest. Han kan man verkligen sitta och prata med på ett naturligt sätt. Nästa körning med honom blir till Västerås på Söndag. Då är det en x40 vi ska köra. I morgon (Lördag) ska jag köra x2000 till Stockholm igen. Eller X2 till Cst som vi nördar säger. Då blir det Ulf Rosén som är handledare, samma som jag hade i Måndags. Han är också trevlig att prata med.

Nu ska jag sova. God natt alla kakmonster därute…