Middag med klassen

Igår blev det inget bloggande för jag glömde helt enkelt av det. Det står medåkning på schemat denna veckan, halva klassen åker mån-tis och andra halvan åker ons-tors. Vi har inte träffats så mycket denna veckan med andra ord. Därför tyckte vi det var läge att gå ut och äta och Martin tog tag i det och bokade bord på O’learys i Linköping. Det var supertrevligt och alla pratade om vad just de varit med om. Minst 3 st i klassen fick testa på att köra tåg och det är man ju lite avundsjuk på. Men i November kommer vi alla att få köra tåg tills vi storknar.

olearys
Jag satt på ena ändan på bordet så de i andra ändan han jag knappt prata med. Men så här ser de i alla fall ut, framtidens lokförare.

Det har gått bra för alla förutom mig och Ola som sagt. Men det var egentligen ingen big deal att jag bara fick en medåkning istället för två. Klasskamraterna fick höra av andra lokförare att hon som nekade mig och Ola inte gillar att ha medåkning och då får man respektera det. Anledningarna kan vara många till att man inte vill ha det. Vissa kanske upplever att de inte kan koncentrera sig på körningen och säkerheten går alltid först. Sedan tror jag att det finns många introverta människor som söker sig till lokbranschen just för att de vill vara ensamma och trivs med det.

Det är en hel del i klassen som läser bloggen fick jag veta och jag fick en del konstruktiv kritik. Det är alltid bra för när man sitter och skriver så blir man blind på sin egen text. På jobbet jag hade förut så fick alltid någon annan korrekturläsa texterna någon skrivit. Jag ska försöka skärpa till mig så att texterna blir lite mer lättlästa. Jag har aldrig tänkt på det sättet förut men jag förstod direkt vad personen menade och att han hade helt rätt.

party
Knäppte en riktigt bra bild på Jakob och Hugo som satt vid mitt bord, att det var en skön stämning syns nog.

Vi pratade om allt mellan himmel och jord och flera sa att det var någon speciellt med våran klass som jag nämnt tidigare i bloggen. Vi passar otroligt bra ihop som grupp och vi är väldigt lika varandra. Känns som att man känt varandra i evigheter ändå har det inte ens gått en månad. Vi kom fram till att det måste vara urvalstesterna och psykologintervjun som gjort att det blivit så. Alla var rörande överens om att i andra klasser man gått i så har man bara funnit någon enstaka som man verkligen gillat att hänga med. Men i våran klass känns alla så otroligt rätt.

josefine
Josefine bjöd på en duckface. Hon och jag satt på hörnet och sprang ut och smygrökte hela tiden. Förutom när Barcelona spelade, då var hon okontaktbar.

Tillslut var alla tvungna att ta pendeln tillbaka till Mjölby, det var en riktigt kul tågresa. Vi verkar ha samma typ av humor i klassen och vi snöade iväg om användningsområden för brandsläckare i sängkammaren. Det var Josefine’s fel. =) Vi träffade även på våran klasskompis Linnea på pendeln hem minns jag nu, hon hade varit i Norrköping. När vi ankom till Mjölby så blev det efterfest hos Hugo. Det var trevligt, han hade en schysst lägenhet ett stenkast från skolan.

efterfest
Det var en lugn och städad efterfest men det är så det ska vara.

Jag sov på Hugo’s soffa så jag slapp ta sista bussen hem mitt i natten. Det var den bästa kvällen på väldigt länge. Man inser att de här 60 veckorna med dessa underbara människor kommer gå alldeles för fort.

Dagen efter så gick jag ner till pressbyrån och köpte mig en stadig frukost bestående av Coca Cola och snickers. Sprang på ännu en klasskompis, Elina som just haft medåkning och hon hade fått köra tåg hon också. Jag tycker alla som kört tåg är så lugna. Jag hade sprungit omkring som en herrelös hund på hela perrongen och gått fram och berättat för alla. Men så är jag ju en nörd också.

bakis
När man har 1.5h pendling till och från skolan varje dag så har man mycket tid att tänka igenom saker. Det är skönt. Jag gillar att tänka =)

Jag satte mig på pendeln och åkte hem. Det är lite segt att pendla när man är bakis, jag satt där och halvsov och tänkte tillbaks på kvällen som varit. Jag tänkte väldigt mycket på hur mitt liv är nu och jag är så otroligt glad för allt som händer i mitt liv just nu. Mitt liv har inte varit det lättaste de senaste åren, men jag är glad att jag varit positiv hela vägen. Tror jag varit mer glad och positiv än de flesta i min omgivning trots att jag varit sjuk. Jag har berättat för några i klassen om att jag varit sjuk men det är svårt att beskriva den inre kampen det är när man är så sjuk som jag var. Det kan nog vara bra att ha haft det tufft i en period i livet så att man uppskattar när allt är bra. Nu är allt bra igen och jag njuter av varje sekund av tillvaron.

Life is good!

Att finna sig själv del 2

Jag slutade som koordinator strax innan jul. Det kändes tungt när man gick därifrån. Kände mig verkligen som en i gänget där. Men det var fler saker som tyngde mig, på 4 månader hade tre vänner valt att sluta sina dagar här på jorden. Dessutom hade mina vänner fixat en överraskningsfest för mig pga att jag varit frisk i över ett år. Super kul, men de visste ju inte att läkarna ville tvinga mig att gå på både cellgiftsbehandling och kortizon igen. Jag var lite överarbetat pga det höga trycket på jobbet på dagarna och allt jag var tvungen att plugga in på kvällarna för att klara jobbet.

Min hjärna behövde verkligen vila. Jag sov nog i en hel vecka efter jag slutat arbeta, orkade knappt gå upp ur sängen. Läkarna övertygade mig att gå på en medicinkur för att säkerställa att inte sjukdomen blossar upp igen när jag börjat lokförarutbildningen. Jag köpte deras argument och försvann in i dimman för några månader.

Kroppen svällde återigen upp av allt kortison. Man blir som en ballong i ansiktet och får värsta dubbelhakan. I februari öppnade ansökningarna till lokförarutbildningen som jag så länge väntat på. Men när man gjorde ansökan var man tvungen att göra ett webbaserat IQ test inom en vecka. Jag kände mig inte redo för det. Jag var för drogad av alla medicinerna. Men var lugnt. Sista ansökningsdagen var inte förrän i mitten på april och då skulle jag redan ha avslutat kortisonkuren. Jag letade upp kuvertet med mina betyg och beslutade mig för att vila upp mig ordentligt tills ansökningen skulle göras.

När dagen d kom så skulle betyg och CV bifogas och då skulle man få en kod skickat på mail som ledde till testen man skulle göra på datorn hemma. Jag sökte in med särskild behörighet eftersom jag inte hade komplett gymnasiebetyg än. Men det var ju lugnt, jag hade arbetslivserfarenheten och betyg i de nödvändigaste ämnena.

Jag öppnade kuvertet med betyg och insåg att just de viktiga betygen saknades där i. Jag fick panik, klockan var runt lunch och det var sista ansökningsdagen. Jag sprang ner till vägledningscentrum och förklarade att jag behövde betygen. De sa att de måste skrivas under av en viss person och att han inte var anträffbar just den dagen. Men shit alltså, det måste gå lösa. Jag kopplade på charmen och sa att jag förstår om det inte går men frågade om det fanns något hon kunde försöka göra. Det handlade ju trots allt om min stora dröm.

Det visade sig att hon var en person som var rätt placerad här i livet. Hon skulle göra allt hon kunde för att fixa underskriften till klockan 13:30 då jag skulle möte henne i närheten av Per Brahe gymnasiet. Nu skulle det förhoppningsvis ordna sig. Men det var betygen från bilmek som skulle fixas också. Ringde riksarkivet och de skulle försöka leta fram dem åt mig. Tjejen från vägledningscentrum mötte upp mig med mina rykande färska betyg och några timmar senare ringde riksarkivet och hade lyckas hitta mitt gymnasiebetyg. Problemet var att de stängde om 20 minuter. Jag slängde mig in i BMW och höll hastigheten hela vägen ner till länsbiblioteket eftersom jag är en mogen ansvarsfull person. Och självklart stannade jag inte i lastzonen  utanför och sprang genom länsbiblioteket till riksarkivet. Jag är ju trots allt en lugn och sansad människa.

Några minuter senare var jag hemma. Nu var allt i sin ordning igen. Jag lovade mig själv att ha mer framförhållning i framtiden. Nu skulle dokumenten skannas och sparas ner på fil. Och som av en slump så råkade just denna prylgalna tekniknörd ha en splitter ny nästan oanvänd multifunktionsskrivare hemma. Satte betygen i skanningsdelen och tryckte på knappen, sekunden senare låg betygen snyggt och prydligt i en fil på min dator. Nu var jag redo. Det var dags att söka in till drömyrket från min barndom.

Ansökan gick bra och jag fick mailet med inlogget till onlinetestet som skulle göras inom en vecka. Jag minns att jag ställde mig upp blundade och tog ett djupt andetag och kände efter hur jag var i sinnet. Supertaggad! Jag satte mig ner och loggade in.

Läste igenom beskrivningen. Det skulle vara 5 st deltest. Jag gjorde dem allihop i ett svep utan rast och blev godkänd. Skönt första steget avklarat. Nu skulle jag upp till Mjölby och göra ett liknande test fast snäppet svårare. Det skulle inte vara några problem eftersom datortesterna var så enkla att jag antagligen hade fixat det i mellanstadiet. Det var ca 400 sökande till 30 platser i Mjölby, 900 sökande till Huddinge mm. jag fick veta att ca 1 av 13 klarar alla testen. Hur många som skulle ryka på förtestet hade jag ingen aning om.

På testet i Mjölby var jag super taggad. Men resan dit var lite ångestladdad. Jag minns hur jag tänkte att om några timmar åker jag på andra sidan motorvägen påväg hem, undrar om jag är ledsen eller superglad då. Men nu visste jag hur testen var uppbyggt och jag visste att det skulle gå blixtfort att klara dem. Lena som övervakade testerna sa att tiden var satt så att man inte skulle klara alla frågorna och att det var smartast att hoppa över de man inte kunde svara på direkt och gå vidare. Och nu ska det gå undan tänkte jag. Varje delmoment var på tid för att öka stressen antar jag. Vi hade även ett test på papper som vi började med. Det gick hur bra som helst. Nästa test var ordkunskap liknande det i högskoleprovet fast bara med 20 ord. Jag satte 18 rätt av 20.

Sen var det talföljd där man ser 4 siffror och skulle gissa vilka som skulle vara de två sista siffrorna. Busenkelt ju, men hann inte svara på alla, men jag upplevde att jag hade haft ett riktigt bra tempo.

tredje delen var om pappersfigurer. man såg ett papper klippt i en viss form och så skulle man gissa hur den såg ut hopvikt. Sen var det en figur det det fattades en bit på och man skulle gissa hur den biten såg ut har jag för mig. sista delen var olika figurer med en prick på. så skulle man visa vart pricken satt när figuren var utvikt. bus enkelt hann nog med alla.

Minns inte alla testerna men de man inte hann med räknades som fel och man skulle inte klara alla sa Lena pga tidsbristen. Det kändes som det gick bra. Jag tror jag hann med att lösa alla problemen på 3 av 5 deltester. Det var nervöst men jag blev godkänd på alla moment och var först ut ur klassrummet. Jag hade som vanligt inte tagit någon som helst rast mellan delproven. Jag blev inkallad till Lena efter en stund. Hon sa att 6 av 7 ryker på de testerna och hon var impad av att jag hade hunnit med alla uppgifterna på så många av delproven. Sen visade hon mitt resultat. Jag hade satt 96,1% rätt. Helt galet =)

Resan hem i bilen ringde jag runt till alla och berättade att delmoment 2 var klart nu var det tre kvar. Psykologdelen med fler tester och även psykologintervju. Där skulle 50% ryka hade Lena sagt. Men hon sa även att om man klarade sig där så var man så gott som antagen. Man kunde bli godkänd, icke godkänd eller godkänd med förbehåll, De som blev godkända med förbehåll hade även de ganska stor chans att komma in. Men alla godkända hade förtur.

Men det skulle jag inte tänka på nu, jag var i ett lyckorus samtidigt som en stor sten hade fallit från mitt bröst. Jag var ett stort steg närmare min barndomsdröm. Jag köpte en låda öl och åkte till min vän Mika. Vi gick till Åsasjön och satte oss i solen och sänkte alla ölen innan jag tog bussen hem. Livet var underbart just då.

Men dagen efter började fokus på psykologdelen. Den skulle vara efter några veckor och det skulle vara den viktigaste dagen i mitt liv. Det var där det skulle avgöras om jag skulle få uppleva det jag drömt om sedan barnsben.

Psykologdelen var i Linköping tidigt på morgonen. Det stod att det var väldigt viktigt att man var utvilad. Jag hade sovit ganska bra och vara förvånadsvärt pigg. Det var koordinationstest, minnestest med matematik där man var tvungen att komma ihåg ena siffran från mateproblemet före och använda i det nuvarande problemet och allt skulle givetvis lösas på tid. Det svåraste var ett test där man såg 4 olika men väldigt lika symboler på en rad. Man var tvungen att ha riktigt bra iaktagelseförmåga för att se skilladen. Nedanför de symbolerna kom det en symbol till som var väldigt lik de 4 däruppe. Var det någon som var identisk med den nedanför skulle man trycka på en knapp, var de inte lika skulle man inte göra något. Efter 1.7 sek byttes symbolerna och man skulle göra samma sak om och om igen med 1.7 sekunders intervaller i 8 minuter har jag för mig. Det kändes snabbare dock men jag har för mig att jag läst att det var i 8 minuter. Det var hur som helst väldigt stressande och jag kan tänkta mig att många ryker just där.

Inget av delproven kändes helt självklart. Det var en mycket tuffare testdag än den förra. 50% skulle ryka och jag hade ingen aning om hur  jag låg till. Vi hade en rast mitt i allt. En av killarna från testdag 1 var med och vi pratade en hel del i pausen. Han tyckte precis som jag att första dagen hade varit super lätt men att denna dagen var supersvår. Han hade just gjort de testerna jag skulle göra och jag hade just gjort de testerna han skulle göra. De testerna efter pausen var egenligen inte så svåra men de var lite jobbiga. Tänk er en prick som tickar runt i en cirkel på datorskärmen precis som en sekundvisare. Ibland gör den ett dubblehopp och hoppade två sekunder och då ska man trycka in en knapp. Inte så svårt eller hur? Problemet var att det gick flera minuter innan den gjorde sitt dubbelhopp. Så man hann bli nojjig att man hade missat dubbelhoppen när man blinkat typ och när den väl gjorde sina dubbel hopp kunde den göra flera på rad. Så satt man där och stirrade på den pricken i hela 33 minuter. Det var för att se om man klarar sitta passiv utan att någon händer precis som det är när man kör tåg för att sedan reagera riktigt snabbt.

Intervjun med psykologen gick bra. De bad mig förklara mitt liv från högstadiet till nu. Jag berättade, inga konstigheter. De frågade varför jag ville bli lokförare. Jag berättade att jag älskade flygplan, båtar och tåg sedan barnsben och att det var en gammal dröm att få köra tåg. De frågade varför just jag trodde jag skulle bli duktig. Jag nämnde att jag varit Gruppchef i lumpen där jag körde stridsvagnar på lastbilar. Jag hade jobbat som skyddsombud i flera år, jag var noggran, jag hade varit butiksansvarig på Jack & Jones, och jag hade varit teknisk koordinator mm. Utbildad bilmekaniker var också en bra grej eftersom jag skulle kunna allt om el, motorer. bromssystem hydralik och tryckluft. Han frågade mig om säkerhet men det var inga problem att svara på för ett gammalt skyddsombud som mig. Jag var den ultimata lokföraren plus att jag hade bra testresultat från första testdagen.

Sista testet var ungefär samma som första testdagen men nu hade man hörlurar på sig och fick instruktioner. Man skulle kolla i en adressbok vad en viss kille hette i förnamn och svara vid en speciell tid. Man skulle kolla vilken dag i veckan man skulle göra saker i en kalender. Det vara matte problem och man skulle finna samband med saker och allt skulle svaras vid speciella tidpunkter som man var tvungen att hålla koll på så man inte missade det. Man var tvungen att föra anteckningar för att klara utmaningen. Jag fokuserade allt på det som sas i hörlurarna och däremellan försöka jag lösa så många av datorproblemen som möjligt. Hade inte den blekaste aning om hur det hade gått. Det hade varit en tuff förmiddag och nu satt jag och den andra killen och väntade på psykologen.

Den andra killen var först in. Det gick fort. Någon minut sen kom han ut igen. Han hade misslyckats på 2 deltest och blev icke godkänd. Det var tråkigt. Jag led verkligen med honom, han såg ledsen ut. Jag blev nervös. Han var ju duktigt som fan första dagen och tyckte det var busenkelt precis som jag och nu var vi båda överens om att det var supersvårt.

Jag blev inkallad. Det gick snabbt. Du är godkänd! Jag blev glad och sa att det var den största dagen i mitt liv jag skakade hand med dem och gick ut.

Shit alltså. I bilen hem fick jag värsta glädje ruset. De värsta var över delmoment 3 av 5 var klart. Jag visste att nu var det så gott som klart. Det var juli och solen sken allt var underbart och jag började våga hoppas på att det kanske skulle bli verklighet. Skulle jag verkligen få börja Lokförarutbildningen?

Delmoment 4 var antagningen. 30 platser fanns. Jag räknade ut i huvudet att det skulle vara ca 30 som klarade alla testerna så det borde vara ganska lugnt egentligen, jag visste ju att första testdagen gick väldigt bra men hade inte en aning om vad jag fick för poäng på andra testdagen. Men det fanns en hake. Jag sökte in på särskild behörighet och jag hade läst någonstans att det bara var 5 eller 6 platser av de 30 som var för dem med särskild behörighet. Jag hade ju arbetslivserfarenheten som jag kom upp i maxpoängen som var 5, men det var det garanterat fler som hade gjort. Jag skulle även vara tvungen att fixa intyg från tidigare anställningar som skulle styrka det. Men men, en sak i taget. Jag skulle nu bara vänta på antagningsbeskedet som skulle komma efter några veckor. Det fanns inget mer jag kunde göra.

En vacker förmiddag fick jag ett mail från skolan

mail
Världens bästa email

 

Wow det var nästan för bra för att vara sant. 4 veckor senare kom ännu ett mail.

 

antagning
Antagningsmailet

 

Delmoment 4 av 5 var klart

Nu var det hälsoundersökningen kvar. Det var jag ganska säker på att klara. Jag hade ju varit sjuk i många år men hade nu varit frisk i 1.5 år. Men jag gjorde regelbundna checkups ofta och läkarna sa att jag var frisk sedan länge, sjukdomen kommer inte komma tillbaka, alla mina blodvärden var ok, ögonen var ok jag tog inte droger och jag hade inte överdrivna alkoholvanor. Även om sjukdomen skulle komma tillbaka så sker inte det akut så jag skulle inte innebära någon säkerhetsrisk på något sätt. Det kändes bra. Jag klarade hälsoundersökningen galant. Jag var nu klar för min drömutbildning.

Nu kunde jag slappna av och njuta av sommaren. Men jag ville bara att sommaren skulle ta slut. Jag ville börja så fort som möjligt. Den 25 augusti var det dags. Träffade mina klasskompisar och kände direkt att detta kommer bli bra. De hade ju letat efter en speciell personlighet och sållat ur folk med olika tester och psykologer. Man ska inte säga att vi är stöpta i samma form i klassen, det vore att överdriva. Men om man jämför med andra klasser man gått i och andra arbetsplatser så är vi skrämmande lika på många sätt. Jag är ju en flygnörd och jag vet att det är minst 4 till i klassen som är piloter eller har planer på att bli. Och då har jag inte hunnit prata med alla i klassen än. Detta kommer bli roliga 60 veckor med klassen.

Jag sitter och nyper mig själv i armen fortfarande. Det var ju detta jag kämpat för hela våren och sommaren. Det var ju detta jag drömt om sedan jag var liten. Nu pendlar jag till Mjölby varje dag och går min drömutbildning. Jag åker förbi Österängen varje dag och ser huset på Polstjärnevägen 2 där jag bodde som liten. Man blir helt varm i hjärtat när jag ser det området. Har knappt varit där sen jag flyttade när jag var 6år. Det var ju där tågdrömmarna tog fart. Det var ju där jag stod och tittade med stora ögon på tågen som åkte förbi.

De bygger om på balkongerna i det huset nu har jag sett från tåget. Men annars är allt sig ganska likt. Jag får väldigt mycket minnen när jag åker förbi där. Det har gått ca 35 år sedan tågdrömmarna började. Men jag kan tycka mig se en liten 4 årig krulltott som står där på vägen och tittar på tåget när vi åker förbi. Han har helt glömt bort vad han nyss gjorde och han märker inte vännerna runt omkring honom. Det är bara tåg som gäller nu. Han står där och drömmer om sig själv som lokförare. Det lyser i hans ögon. Det lyser i mina. Nu sitter jag verkligen här på tåget. Min dröm håller på att besannas. Jag är barnsligt lycklig djupt in i själen.

Jag ska bli lokförare…

Jag
Jag som liten

Att finna sig själv

Shit alltså!
Ibland slår tanken mig. Tanken att jag ska bli lokförare. Det börjar smälta in mer och mer nu. Jag har redan hunnit avverka tre veckor i skolan, men får fortfarande nypa mig i armen ibland. Shit pommes frites. Det händer verkligen, jag ska bli lokförare nu, det är på riktigt. Min dröm håller på att besannas. Men vägen hit var varit lång. Jag ska nu backa tillbaka bandet och ge er en snabb breifing på vad som ledde mig hit. Det blir i två delar och första delen är ganska lång. Andra delen kommer i morgon.

Jag föddes på Duvgatan på Österängen utanför Jönköping 1975. Det är nog inte så många av mina vänner som vet att jag är född på Dovestreet. Min mamma hade skilt sig innan jag föddes och var nu ensamstående med mig och min ett år äldre bror. Vid tre års ålder flyttade vi till en tvåa på första våningen på Polstjärnevägen 2. Därifrån är det några hundra meter till Järnvägen och det var där jag började intressera mig för tåg.

Man såg tågen varje dag och de hördes lång väg så man stannade upp i vad man höll på med när man lekte och stod och tittade med stora ögon när tågen susade förbi. Jag minns att jag gillade tågen med tankvagnar och min morbror hade lärt mig att det var olja och bensin i dem. Jag bestämde mig för att bli lokförare när jag blev stor. Jag skulle köra tåg med många tankvagnar.

Jag gick på dagiset på Österängen och jag har ett svagt minne av att min första tågresa var när jag åkte tåg med dagiset vid ett tillfälle men kan inte minnas riktigt när eller vart. Det kan ha varit på fritids några år senare också.

Vid 6 års ålder så flyttade vi till Råslätt och jag gick ett år till på dagis och sen började jag skolan. Jag såg aldrig tåg och drömmen om att bli lokförare började sakta avta. När jag gick i sexan på Råslättsskolan så fick jag och min pappa äntligen kontakt. Det var något som jag knappt hade vågat drömma om. Det var länge det största som hänt i mitt liv. Den våren så åkte vi i klassen på klassresa till Lemnhult i Småland. Då tog vi Krösatåget dit och vi fick gå in i förarhytten strax efter Huskvarna och se hur det såg ut därifrån. Det var riktigt kul.

Den sommaren blev något alldeles speciellt. Jag hade knappt aldrig lämnat 036 området i hela mitt liv och helt plötsligt började jag vara hos min pappa i Göteborg på alla loven. Och han köpte en biljett till Michael Jacksons Bad konsert som jag och en vän fick gå på själva utan honom. Det var stort. Hade aldrig varit med om något sådant tidigare och efter den dagen 12 juni 1988 har jag alltid varit ett riktigt stort MJ fan.

I slutet på sjuan flyttade vi till Fagerhult som ligger 3 mil norr om Jönköping. Jag trivdes aldrig där. Fick några riktigt bra vänner och det var kul på sommaren när man tog mopederna och åkte och badade varje dag, man tältade i Hökensås och fiskade ibland. Men man kan inte blunda för att jag var en tvättäkta stadskille på den tiden. Att slitas upp från sina vänner i den åldern och flytta ut på landet var absolut ingen hit. Jag kände alltid att jag inte platsade in riktigt vare sig i klassen eller samhället.

Jag var bara 16 år när jag flyttade hemifrån och in till Habo. Det var väl heller inte det bästa jag gjort i mitt liv. Jag hade bara två drömmar vid den tiden. Att få jobb så man fick pengar och att ha en flickvän. Jag började läsa fordonsteknisk på gymnasiet men det var inte min grej. Visst, jag var duktig men det var inte det jag ville göra. Jag kände även att jag inte platsade in i klassen. Jag tog tåget till och från skolan någon gång i veckan. Vi gillade när vi hann med tåget så man slapp sitta på bussen. Det gick på mindre än halva tiden med tåget.

Månaden jag fyllde 20 så fick jag äntligen fast jobb efter att ha praktiserat i 6 månader. Flyttade till en etta 20 meter ifrån där jag bor idag. Samma år ryckte jag även in i lumpen i Skövde som stridsfordonstransport gruppchef. Det var ganska kul. Alla var rätt olika i våran pluton. Men vi funkade ganska bra ihop. Man hade lämnat den osäkra tonårstiden bakom sig och självförtroendet var på topp, jag hade boende i stan, hade tjej (min andra tjej förövrigt, hade en annan flickvän i tonåren) och fast jobb. Livet lekte.

Ja, ett tag i alla fall. Jag ville mer, jag ville att allt skulle bli lite bättre. Efter lumpen tog jag dykcert, jobbade ett år sen sa jag upp mig och ville stämpla. Jag gick kvällskurser i data och arbetsförmedlingen tvingade mig att gå datorteket. Jag kunde mer än alla lärarna tillsammans. Fick vara extra lärare hela tiden. Trivdes aldrig riktig i det gänget. Jobbade lite på Dykklubben Dyk upp (heter oxygene idag) Började på teknisk naturvetenskaplig på komvux månaderna senare.Trivdes aldrig riktigt i klassen och alla var väldigt olika. Fick några riktigt bra vänner men vantrivdes i skolan. Jag var skoltrött helt enkelt.

Slutade skolan och började jobba på SEW Eurodrive. Där började mitt liv. Bra jobb, bra arbetskamrater och bra chefer. Jag var där i 6 år och jobbade dygnet runt, tjänade pengar, köpte bil och teknikprylar, och reste utomlands 3 ggr om året. Jag var på alla avdelningar där, men jag trivdes nog bäst som sprutlackerare.

Det var även åren jag började meditera och fann buddhismen. Jag blev besatt av Dalai Lama’s bok Lycka och det blev min bibel. Det boken har gjort mig till den jag är idag. Började läsa kurser på kvällarna när jag inte jobbade över eller jobbade på något av mina andra extra jobb. Det var franska, sociologi, filosofi, psykologi, retorik jag var intresserad av. Fixade litteraturlistor från sociologiprogram på högskolan och från Personal och organisation på universitet i växjö och köpte samma böcker och läste dem.

Jag började förändras. Jag tänkte annorlunda. Jag kunde uttrycka mig och lärde mig argumentera. Började känna att jag var på rätt spår i livet och att jag hittat mig själv. Jag mådde bättre än någonsin och älskade livet. Jag började drömma de riktigt stora drömmarna för första gången. Jag visste att jag kunde bli precis vad jag ville. Självförtroendet var på topp som vanligt och jag kände mig odödlig. Jag skulle bli pilot och vill bort från jobbet jag hade trivts med i många år.

Sagt och gjort. Jag sa upp mig och ville ha ett sabbatsår innan jag började plugga för att läsa upp alla ämnen jag behövde till pilotutbildningen. Jag började lära mig att dansa med eld. blåsa och sluka eld. Blev kontaktad av en tjej som hette Maria som gick teaterskolan i Jönköping som behövde hjälp med sitt specialarbete. Vi träffades och jag lärde henne att köra eldshower. Vi övade varje dag, året om i två år tror jag. Jag stack till Thailand och jobbade lite som eldartist på vissa barer med min vän Abby på vintrarna. Maria fixade in mig på teatern i Eksjö efter jag kom hem från Thailand och Den sommaren hade vi föreställningar varje dag. Helt lovely.

Livet lekte och jag älskade livet mer än någonsin. Folk som träffade mig den sommaren sa att det lös om mig. Jag var lycklig. Jag hade lärt mig att bara tänka positivt och det funkade på mig. Jag är inte den som predikar om att vara positiv och sen ligger och deppar i flera dagar innan jag är positiv igen. Jag är alltid glad. Tänker alltid glada tankar. Händer något tråkigt kanske jag är lite arg i en halv timme sen är det glömt. Inget ont om dem som inte är glada jämt men det var i denna perioden jag blev den jag är idag.

julen 2007 flyttade jag till Stockholm för att bli pilot. Blev sjuk samma dag jag flyttade dit. Ska inte gå in på det djupare än så men det finns andra blogginlägg på mina andra bloggar som detaljerat beskriver vad jag gick igenom då. Jag fick gå på plan B

Jag skulle bli programmerare. Började plugga videokurser hemma i Stockholm när jag var sjuk. Det var det enda jag kunde göra typ. Det blev programmering och webbdesign. Flyttade tillbaka till Jönköping och fick praktik på en firma mitt i stan. Efter ett tag blev jag teknisk koordinator och webbdesigner. 6 år hade gått sen jag blev sjuk, jag hade inte varit deppig eller negativ under tiden och nu helt plötsligt var jag  frisk igen och hade jobb dessutom. Livet lekte.

Den sommaren hörde jag om lokförarutbildningen för första gången. Minns inte om det var på radio men jag tror det. De sa att det var den kortaste utbildningen som gav högst lön. Att det var den populäraste utbildningen i Sverige just nu och att det var busenkelt att få jobb. Jag minns att jag tänkte att det ska jag kolla upp. Men det skulle visa sig dröja några månader.

Jag var så inne i mitt nya jobb och nya jobbarkompisar att det tog allt min tid. Och fritid också för den delen. Fick skov på sjukdomen ibland och var hemma två gånger under hösten 2013. Läkarna ville trycka i mig mer mediciner för att få bort det sista på sjukdomen men det var inte bra tyckte jag. Då skulle jag inte klara av mitt jobb. Det var jobbigt som det var att vara ny i branschen.

Jag var hemma sjuk en vecka i oktober och kunde fortfarande inte släppa jobbet och satt hemma och surfade runt i jakten på att hitta en sida att bygga om. Då av en slump surfade jag in på Lokförarutbildningens hemsida. Den slog ner som en bomb i mitt liv och jag tänkte bara WOW. Detta vill jag göra. Varför skulle jag inte kunna klara testerna? Jag har lika stor chans som alla andra. Jag visste att om jag fördjupar mig i det tillräckligt och övar upp mig på det som jag tror kommer hjälpa mig, så kommer jag fixa detta…

Fortsättning följer i morgon