Sommaren med hjärtproblem

Tjena, halloj, tittut!
Idag tänkte jag skämma bort er med ett blogginlägg. Detta blir blogginlägg 1 av 3 och de andra kommer med någon dags mellanrum
10 långa månader har gått sen jag fick hjärtproblem och det är många som undrat hur det gått för mig och vad som händer i framtiden. Detta inlägget blir långt, de andra blir antagligen kortare.

Mycket har hänt sedan senaste inlägget såklart. Jag blev väl omhändertagen på hjärtintensiven på Sahlgrenska. Jag åt full dos betablockerare och det gjorde mig lugn. Man blir en riktig bohem i sinnet av det och jag tackade vänligt men bestämt nej till alla besök på sjukhuset. Jag sa till mina vänner att det är så lugnt och skönt att ligga där och läsa, det var som att jag slappnade av för första gången på flera år. Mina vänner har berättat för mig att jag sagt att det kändes som att vara på spa att ligga på den avdelningen. Jag hade tv på rummet men den satte jag inte ens på. Jag låg ofta väldigt länge och bara tittade rakt upp i taket och sov en hel del.

Första tiden efter jag kommit hem från Hjärtintensiven på Sahlgrenska gick bra. Hjärtat verkade ha svarat på medicinerna som förväntat och jag var beordrad vila. Ni som känner mig vet att jag och vila inte funkar så bra ihop, det funkar ett tag som när jag låg inlagd men så fort jag är hemma så vill jag få saker gjort. Jag är en människa som gillar att ha många bollar i luften samtidigt och har både en plan a, b och c på alla projekt jag startat. Jag minns när jag drabbades av Lungsarkoidos 2007 och min läkare på Karolinska sa till mig gång på gång “Mattias, du måste förstå att du är sjuk”. Att jag var sjuk förstod jag, men att leva som att jag vore sjuk var någon helt annat. Lite så har det varit även denna gången, fast på en helt annan nivå.

Sahlgrenska som är specialisterna på hjärtat i Sverige om jag fattat det rätt tog det hela med ro. De förklarade att jag kanske behövde en liten operation i värsta fall, men det skulle jag få veta om ca 3 veckor för de skulle skicka all info till Ryhov i Jönköping som skulle ta över vården, för jag var fortfarande skriven i Jönköpng. De sa även att jag skulle vara sjukskriven fram tills dess.

Jag tillbringade första månaden i Göteborg med att köra motorcykel och njuta av sommaren. Men jag började känna av hjärtat lite då och då och förstod att hjärta håller på att börja bråka igen. Värst var det på kvällarna, då oroade mig för hjärtstopp hela tiden och ville inte somna för jag var rädd att jag inte skulle vakna igen, jag hade ångest för första gången i mitt liv helt enkelt. I Juli flyttade jag därför tillbaka till min lägenhet i Jönköping (jag har haft två lägenheter hela tiden stekare som man är). Jag kontaktade sjukhuset och fick tid för undersökning men det visade inget. Samma visa någon dag senare och så fortsatte det. De sa att jag var tvungen att göra undersökningarna när jag hade känningar i hjärtat för att de skulle kunna se vad som var fel. Men mitt problem med hjärtat varade inte så länge så de hann gå över tills jag kom till sjukhuset. Jag fick nu även gå ner till halvera dosen betablockerare för den medicinen kunde göra att min puls blev för låg sa de. Jag tyckte det var konstigt för jag hade ju låg puls redan innan jag börjat med betablockerare, men efter att jag börjat hade ju i alla fall de farliga rusningarna slutat.

Symtomen var de samma som när jag hamnade på sjukhuset första gången. Hjärtklappning, tryck över bröstet och yrsel, man kan få dödsångest för mindre som ni kanske förstår. Varje gång det inträffade tänkte jag att min sista stund var kommen, men läkarna brydde sig inte, det som inte syntes på deras tester existerade inte. Jag som varit på cancerutredning tidigare under våren och fått högt blodtryck på köpet var på helspänn hela tiden och det gjorde ju inte mitt blodtryck bättre. Det enda läkarna sa var att jag var tvungen att komma in just när jag hade känningar i hjärtat.

Jag var nog inne 2-3 gånger i veckan från mitten på juni och ofta fick jag ligga kvar någon timma för att se om det kom tillbaka, men det gjorde det aldrig. Jag kände mig sämre och sämre men så äntligen en förmiddag när jag kom in på vårdcentralen så hade jag känningar och sa “snabba på nu, jag har känningar just nu!”. De ställde frågor hur jag kände och jag svarade som jag alltid svarat flera gånger i veckan. De kopplade mig till en EKG-apparat som de alltid gjort men denna gången blev det akut transport till sjukhuset med misstänkt pågående hjärtinfarkt.

Jobbig situation men ändå skönt att äntligen få det dokumenterat, men det var falsklarm och vips så var jag utskriven igen. Vårdcentralen hade lyckats fånga problemet men när jag var på sjukhuset var allt bra igen. Jag började bli irriterad. Jag sa åt dem att de måste boka ett arbetsprov eller 24h EKG för att så fort jag rör på mig får jag problem, men allt är bra vid vila. Visst är det fullbelagt på avdelningarna mm men detta började ju bli komiskt. De hade ju bara behövt ta ett varv med mig i korridoren med hjärtmonitorn kopplad till mig så skulle jag inom 2 minuter få tryck över bröstet och arytmier. Men det var det ingen som hade lyssnat på hittills, med idag gjorde de det pga att vårdcentralen hade lyckats fånga problemet och bokade in en 24h EKG om någon vecka.

Jag hade läst på om hjärtat och hjärtsarkoidos i några timmar om dagen i över en månad nu och jag började få ganska bra koll. Samtidigt började jag blir väldigt trött på att åka in och ut på sjukhuset i stort sett varannan dag för att bara mötas om läkare som inte bryr sig. Så jag började strunta i att åka in till sjukhuset när jag fick känningar på hjärtat. Risken var ju ändå stor att det skulle hinna gå över innan jag väl var där. Men en dag kändes det annorlunda. Det kändes mer som när jag hamnade på Sahlgrenska första gången.

Jag blev orolig direkt. Eftersom jag hade känningar varje dag så känner man ju också tydligt när något är annorlunda. De flesta har ju aldrig haft hjärtproblem förut och vet inte hur det känns. Första gången jag fick det var nog 2005 efter att ha drabbats av kemisk lunginflammation när jag spelade teater och blåste eld. Inflammationen var så kraftig att den spred sig till hjärtat och en morgon föll jag bara ihop i hallen efter att jag varit väldigt sjuk i 3-4 dagar. Man vet till 100% säkerhet när det är hjärtat. I allafall är det så tydligt på mig. Vad jag förstått så är det ofta tydligt på män men kan vara lite mer diffust på kvinnor.

Man får ju inte köra bil eller mc när man har känningar såklart och ambulans kan man ju inte ringa varje dag heller. Så det blir ofta anhöriga som får komma med kort varsel. Nu hade jag några som var i närheten med bil som kunde vara hos mig på några minuter. Mina anhöriga blir ju vana de också efter ett tag och tar det inte så allvarligt. Tror nog alla nära anhöriga till mig någon gång körde mig till akuten den sommaren. Men nu såg de väl på mig att det inte var bra. Bilen gick extra fort denna gången.

Vanligtvis brukar vi ringa på vägen och läkarna möter upp mig vid ambulansinfarten men nu hade jag inte hunnit ringa och vi kom in vanliga akutingången. Jag kom fram till luckan och just när jag skulle berätta vad mitt problem var kom det in en barnfamilj bakom mig med ett skrikande barn på armen. Jag lät dem gå före mig så klart, jag vet ju att jag alltid har prio ett genom triageringen mm ändå när jag kommer in med hjärtproblem. Så var det även denna gången. Jag hann som vanligt inte sätta mig ner när jag kom in väntrummet innan de kallade in mig till triage. Barnfamiljen och de andra fick vänta.

Jag blev inlagt i ett eget rum och fick en hjärtövervakare kopplad till mig. Jag pratade med mina anhöriga som denna gången var med mig inne på sjukhuset. Jag gillar inte att ha anhöriga på plats för jag blir mycket lugnare när jag är ensam. Anhöriga är oftast mycket mer nervösa och stressade än vad jag är och därför blir det svårt att stressa ner och slappna av. När jag pratar med dem så börjar plötsligt hjärtövervakaren protestera och jag känner sekunden efter en kraftig yrselattack. Jag tittar på monitorn och ser att min puls dök ner från ca 90 slag/min till 44 slag/min. Där låg den sedan stabilt i ca 30-60 sekunder och sen var den normal igen. Detta upprepades var 5:e minut ungefär och varje gång kände jag det i bröstet. Ni kan ju gissa hur mina anhöriga på plats mådde vid detta tillfälle.

Efter ett tag fick jag åka hem, men hjärtat var fortfarande inte bra men just när jag blev hemskickad var det bra. Problem solved typ, vet inte hur de på sjukhuset tänker men jag skulle naturligtvis varit inlagd, det jag börjat ana och det alla kompetenta läkare redan visste var att jag kunde få hjärtstopp när som helst. Ändå blev jag hemskickad hela tiden.

Nu blev jag hastigt sämre. Från att ha varit dålig i några minuter åt gången så upplevde jag nu att jag var dålig hela tiden.
Jag kunde inte gå mer än max ca 100 meter innan jag fick tryck över bröstet. Det fick jag även om jag gick väldigt långsamt. Jag satte på mig min pulsklocka jag använt då och då och såg att min puls var på 44 slag/min. Jag hade på mig pulsmätaren ett tag och gick sen ut med hunden en kort promenad. Väl hemma kopplade jag in pulsmätaren i datorn och förde över all info. I 15 minuter hade min puls varit på 44 slag/minut konstant trots promenaden med vovven.

Jag förstod att jag nu fått AV-block III, det betyder att inga pulsslag når kammaren och att hjärtat har startat en nodal ersättningsrytm. Det är en konstant rytm som funkar som ett backup system när hjärtat strular för att inte orsaka hjärtstopp och död. Problemet med nodal ersättningsrytm är att den inte är så pålitlig, så nu riskerade jag hjärtstopp när som helst. Men nu var pulsen i alla fall konstant även om den var väldigt låg, det innebar att jag nu nästan fungerade som vanligt när jag satt still. Inga yrselattacker mm förrän jag rör mig.

När alla data från pulsklockan fördes över till datorn så fördes ju givetvis alla tidigare hjärtrytmer över samtidigt, alltså de från första kvällen med hjärtproblem i Göteborg. Den pulskurvan var inte snygg alltså. kommer inte ihåg exakta värden men hjärtat pendlade med några minuters mellanrum mellan kanske 44 slag/min och 160 slag/min. Det var som någon satt och lekte med en switch mellan hög och låg puls.

Under kommande helgen skulle jag iväg på en kurs i mentalt mediumskap och personlig utveckling som jag hoppat på ett halvår tidigare. Jag funderade på att hoppa av pga sjukdom men denna helgen stod Healing på schemat. Intressant läge eller hur? Jag berättade inget för någon om mitt hälsotillstånd. Några visste att jag varit på sjukhus en gång typ, men ingen visste att mitt hjärtas sinusrytm nyligen slutat fungera och jag tror jag dolde det ganska väl. De upplevde nog att allt var som vanligt med mig igen.

Healing helgen är värd ett eget blogginlägg men lite kortfattat kan jag säga så här. I gruppmeditationen med healing så upplevde jag väldigt mycket saker, bland annat fick jag mycket mentalstyrka för att orka gå igenom allt. Sen blev jag healad av ett mycket duktigt medium och healer och det var något av det kraftfullaste jag upplevt. Men mer om det någon annan gång om någon vill veta mer om kursen i mentalt mediumskap.

Veckan efter var det dags för 24h EKG, när jag lämnade in den igen så sa de direkt att pulsen under de 24h inte varit över 44 slag/minut och att jag kommer bli kallad inom kort. De sa även att jag nu inte får vara ensam, särskilt inte i badkar mm. Alla som var i min närhet gick jag nu igenom hur hjärtlungräddning fungerar.

Nu började jag även få andnöd och pip i lungorna. Åter till vårdcentralen och denna gången fick jag kortison. De bokade tid för lungröntgen mm. Dagen efter mådde jag bra, jag kollade pulsen och den var helt normal. Det konstiga med detta är att de hela tiden misstänkt hjärtsarkoidos. Sarkoidos är oftast en ganska harmlös sjukdom. Men ca 5% dör, alltså 1 av 20. Av de som dör gör nästan uteslutande alla det av hjärtsarkoidos. De vet väldigt lite om hjärtsarkoidos och ca 5% av de med sarkoidos för hjärtsarkoidos och en vanlig kardiolog i Sverige med 30 års erfarenhet har kanske haft 3 hjärtsarkoidospatienter sammanlagt.

Det jag fick fram var att förr levde man ca 2 år med den sjukdomen i hjärtat men med mediciner och inbyggd hjärtstartare så överlevde 50% av patienterna nuföritden i 5 år. Jag vet nu vid skrivandets stund att det inte är helt sant för jag har varit i kontakt med väldigt många med den sjukdomen genom Facebook och några har haft sjukdomen i hjärtat längre än det. Men det vi vet är att hjärtsarkoidos ger permanenta skador på hjärtat och det läks alltså inte av kortison. Visst kan inflammationer mm gå tillbaka men det går långsamt och är inget som sker över en natt. Immunsuppressiva läkemedel kan till viss del i ett tidigt stadie läka skorna i retledningssystemet men nu blev jag helt frisk på max 20h efter endast en dos på 25mg kortison. Var det healingen jag fått dagar innan som nu började ge effekt?

Efter någon vecka blev jag äntligen inlagd, jag skulle få stanna på sjukhuset någon vecka kanske två och antagligen få en pacemaker var beskedet jag fått. Jag infann mig på sjukhuset men det var fullt på hjärtavdelningen så hade ett rum på IVA tror jag det var som de gjort till ett rum med bara hjärtpatienter. Jag var yngst i rummet, antagligen yngst på hela avdelningen. Nu skulle det göras en massa tester som alla skulle visa på sarkoidos enligt läkarna. Jag hade tidigt förbjudit alla läkare att skriva sarkoidos i mina journaler för transportstyrelsen är allergiska mot hjärtsarkoidos men nu skulle läkarna överbevisa mig.

Det gick bra, jag klarade alla tester, även magnetröntgen. Det fanns inga som helst spår av inflammation i hjärtat. De kunde se ett litet ärr på hjärtat som knappt gick att se men ingen aktivitet på något sätt. Dessutom satt ärret på fel ställe än vad typiska sarkoidosärr brukar göra. “Ni har inget som tyder på sarkoidos” sa jag till läkarna och det var förresten nu som först jag fick träffa en hjärtläkare, det hade jag inte gjort sen Sahlgrenska. De fick ringa Linköping och rådfråga och de fick knapphändiga uppgifter att gå på, uppgifter som inte stämde visade det sig sen men det kommer jag till i nästa blogginlägg. Linköping beslutade om att jag skulle få en ICD inplanterad i förebyggande syfte eftersom det fanns risk för hjärtsarkoidos.

Läkarna hade inte så mycket de kunde säga, jag kunde mer om hjärtsarkoidos än dem. Vid det här laget hade jag ingen aning om vilka stora problem dessa läkare skulle ge mig och hur mycket slit jag skulle få göra för att korrigera allt. Men nu tycktes allt lugnt, jag pratade mycket med mina rumskamrater och vi hade alla en sak gemensamt, vi var alla arbetsnarkomaner och vi var alldeles för unga för hjärtproblem. Jag var ganska påläst och förklarade mycket för dem om hjärtat och om mediciner mm. De sa till läkarna och sköterskorna vid ronder mm att det inte behöver förklara något för de frågade bara mig om det var något. Vi hade ganska trevligt måste jag säga, vi fick besök av anhöriga då och då men det handlade mest om att man behövde något som de lämnade.

En patient pratade om jordgubbar och jordgubbstårta hela tiden, det första han skulle göra när han kom ut var att äta jordgubbstårta i Bönared. Han hade varit där längst, han var den äldsta av oss och han hade inte fått duscha sen han kom dit och beklagade sig över att han luktade illa hela tiden. Han var också den som saknade anhöriga mest och när de väl kom blev han jätteglad med de stannade bara någon minut. Jag tyckte så synd om honom och pratade och skojade så mycket jag hann med för att göra honom glad. När jag skulle få besök var jag tydlig på telefon, “Ta med jordgubbar!”. Jag har nog aldrig sett någon så glad i hela mitt liv, han berättade för alla som kom in på rummet om jordgubbarna. Läkare, USKor, anhöriga mm fick alla höra om dessa fantastiskt goda jordgubbar som han på riktigt kände var de bästa jordgubbarna han någonsin ätit. Det var de mest väl investerade 40:- jag någonsin gjort =)

Jag mådde bra sedan några dagar och efter två nätter kopplad till hjärtövervakare så blev jag hemskickad. Det var väntat, alla var planerade att få åka hem den torsdagen. Vilket vi fick göra förutom han som hade stannat där längst. Han fick veta att han måste stanna en vecka till. Det gick inte ta miste på besvikelsen i hans ögon, där stod vi andra och packade våra väskor, glada i hågen och redo att åka hem och själv blev han ensam kvar. Läkarna lovade att han skulle få duscha istället och en anhörig kom med en ren skjorta till honom. Det gjorde honom glad men det var ändå ett ganska klent plåster på såren.

Jag och de andra fick i alla fall åka hem som sagt. De hade inte sett några tecken på problem med mitt hjärta alls. De var förbryllade, jag som varit så sjuk blev frisk över en natt, och röntgen mm visade inga spår av inflammationer eller sarkoidos. Jag tror på riktigt det var healingen. Jag fick nu fulldos betablockerare igen och de ökade på dosen kortison till 30mg som man ger till hjärtsarkoidospatienter. Jag skulle nu få vänta på operationen hemma i stället. Och jag skulle opereras i Linköping för Jönköping hade fullbokat.

Jag skulle till Linköping på tisdagen för tester och övervakning, på onsdagen skulle jag operaras, och mådde jag bra efter det skulle jag få åka hem på torsdagen. Jag var nog nervös för första gången i mitt liv. Det kändes stort och obehagligt men man hoppades på att det skulle fixa alla problem jag haft över sommaren. Mina vänners stöd här var otroligt skönt att ha. Det var de som hade föräldrar som fått ICD och berättade hur enkel operationen var och det var alla vänner som jobbar med vårdande yrken på något sätt, USKor mm som kunde väldigt mycket om ICD och på ett väldigt professionellt sätt lugnade mig på alla sätt.

På måndagen fick jag en broschyr i brevlådan. “Att leva med inplanterbar defibrillator” hette den. Det var den enda informationen jag fick innan operationen. Där beskrev de allt jag inte får göra. Det var inte lite saker. Jag som har dykarcert och klättringscert tex var förbjuden att göra sådana aktiviteter. Bada/simma ensam. Jag skulle fundera på om jag verkligen skulle åka motorcykel trots att det var lagligt. Men det var inte de sakerna som var det värsta. Det värsta var meningen om att jag inte skulle få köra tåg igen.

Fuck!

Fortsättning följer..

Nu har ni fått ett långt inlägg om vad som hände förra sommaren. Syftet är att jag vill slippa upprepa allt hela tiden för alla jag träffar. Nästa del kommer handla om operationen och allt strul efteråt fram tills jag bytte läkare. Sista delen handlar om den nya läkare och när problemen verkar börja lösas och hur framtiden ser ut. Sen längre fram när allt är över så kommer ett inlägg till, kanske på två års dagen av hjärtproblemen. Det inlägget kommer handla mer om mig och mina tankar under hela denna resan. Hur man orkar samla kraft och sköta vardagen i en situation som denna.

Nästa stopp, Hjärtintensiven Sahlgrenska

Paroxysmala supraventrikulära arytmier, ja så fint stavas det..
Mycket har hänt sedan jag skrev i bloggen sist. Jag har hunnit bli riktigt varm i kläderna och kör väldigt mycket till Älmhult nuförtiden. Jag älskar verkligen mitt yrke och jag har en stor gnutta yrkestolthet i kroppen. Men allt har inte varit en dans på rosor.

I våras började jag vakna med huvudvärk allt oftare och kände mig hängig. I samma veva upptäckte jag en knöl på halsen och en cancerutredning drogs igång. Jag fick lämna blodprover vid flera tillfällen och åka på massor av undersökningar och operationer, vissa blev fel så de fick göra om dem. De upptäckte att jag hade högt blodtryck men det var väl inte så konstigt när man är mitt i en cancerutredning tänkte jag och alla andra.

Det visade sig att det inte var cancer utan bara en körtel som blivit inflammerad pga att en sjukdom jag under många år kämpat emot hade blossat upp. Sarkoidos heter den sjukdomen. Jag började med min blodtrycksmedicin jag haft förut men inget hände. Då fick jag en ny variant på medicinen och då blev blodtrycket högre så jag fick gå tillbaka till den gamla medicinen som nu verkade fungera igen.

Min läkare som är en utbildningsläkare ville prata om detta med några experter på blodtryck och de sa alla att när blodtrycket går upp av den medicinen så kan det tyda på hjärtfel eller njurfel. Så nu startades även en utredning om detta. Alla dessa saker drar ut på tiden och vissa blodprover kunde inte göras på vårdcentralen utan var tvunget att lämnas vid sjukhuset Ryhov i Jönköping där jag är skriven. Jag insåg att jag kunde hinna dit precis innan de stängde labbet så jag började bli lite stressad.

De testade blodtrycket vilket var lägre än sist, men vi glömde att jag skulle göra ett EKG. Jag kastade mig i bilen och lämnade blodproverna i sista stund och blev sen uppringd om meddelad om en ny tid för EKG. Fan också! tänkte jag, nu måste jag pendla till JKPG ännu en gång mellan mina arbetspass. Jag är ju bosatt och stationerad i Göteborg.

Dagen efter så kände jag av lite hjärtklappning och som att hjärtat slog i otakt. Jag kollade upp min blodtrycksmedicin i Fass och där stod det att mer än 1 av 10 kunde få oregelbunden hjärtrytm. På tisdagen förra veckan så åkte jag till Jkpg och gjorde ett EKG, låg kopplad till maskinen i någon minut. De sa att mitt EKG var bra och jag berättade att jag hade oregelbunden hjärtrytm. Hon frågade mig hur det kändes, jag sa “som hjärtklappning fast oregelbundet” hon ville ha en bättre beskrivning men jag kunde inte beskriva det bättre än så.

Hon gick och hörde med en läkare och kom tillbaka och sa att han inte hade hört att man kunde få det av den medicinen. Jag sa att det stod i Fass att mer än 1 av 10 får det av den medicinen. Men eftersom läkaren inte hade hört om det innan så var det det som gällde enligt henne, plus att hon inte tyckte jag kunde förklara hur det kändes. Jag sa igen att det var hjärtklappning som var oregelbundet. Men inget mer hände där och jag minns att jag var lite irriterad att inte blivit tagen på allvar när jag gick därifrån. Men jag förstod henne. Oavsett så var ju utredningen om mitt hjärta redan igång och som lokförare vill man ha så lite info som möjligt i sina sjukpapper och man vill absolut inte bli sjukskriven och så sådana papper på sig. Det är tyvärr vardagen som lokförare, för tas vi ur tjänst av hälsoskäl så är det en tuff resa att komma tillbaka. Fördelen är att läkarna vet att vi inte är där och fejkar oss sjuka för att bli sjukskrivna, det resulterar i att de tror på det vi säger och tar det vi säger på allvar.

På onsdag förmiddag drog jag Volvotåget till Älmhult och gick till övernattningslägenheten och sov lite. Jag började runt 03:30 igen. Det är den sämsta tiden att börja eftersom jag brukar lägga mig vid den tiden, men helt plötsligt mitt i veckan ska man alltså börja den tiden i stället och vara utvilad och sen någon dag senare så ska man sova vid den tiden igen. Det är det jobbigaste med att vara lokförare. Man måste planera sömnen noggrant och i detta fallet så brukar det inte gå så bra så jag svepte en energidryck av märket Monster.

Piggnade till rätt snabbt och var snart på rull. Gjorde en rundgång i Alvesta och började köra mot Göteborg via Värnamo och Borås. Men strax efter att jag lämnat Alvesta började hjärtat bulta, denna gången betydligt hårdare än för några dagar sedan och även denna gången uppfattade jag det som att hjärtat slog märkbart oregelbundet.Jag tänkte att det berodde på energidrycken och tänkte att “en sådan köper jag aldrig mer”. Men jag var även tröttare än normalt denna natt. Men det var ok och jag visste att jag skulle orka köra hem.

Väl hemma kollade jag blodtrycket. Alla lampor lyste grönt samtidigt för första gången någonsin och jag blev så glad att jag glömde att jag var trött efter nattens körning. Tog en bild och la upp på min Instagram @iFrillo och skröt om att jag nu var redo för tre årskontrollen för lokförare i sommar. Men det jag inte visste då var att mitt hjärta hade börjat slå oregelbundet och att jag behövde läkarvård, snarast. Hade jag bara tittat lite extra noga på bilden jag la upp på Instagram så hade jag sett att ikonen som varnar för oregelbunden hjärtrytm var tänd. Nedräkningen hade börjat och nu var det bara en tidsfråga innan något allvarligt skulle hända.

Jag var trött och somnade till i soffan någon timma. Sen låg jag där och halvsov hela dagen och sov sedan hela natten. Kände att jag var väldigt trött och kände mig smått yr och att jag behövde sova ut ordentligt.

Nästa dag hade jag lite saker att göra i JKPG, åkte och ordnade med en massa och stannade sedan till hos några vänner i Ulricehamn för deras dotter hade tagit examen. Jag hade väldigt trevligt och träffade massor av vänner jag knappt aldrig träffar. Kände mig lite trött så jag tog en kopp kaffe innan jag satte mig i bilen påväg mot Göteborg igen. I morgon var det lördag och jag och kollegorna skulle träffas på Liseberg och ha trevligt och åka Tyrolen. Nu skulle jag bara hem och sova ut.

Strax innan Kallebäcksmotet började mitt hjärta bulta som aldrig förr. Obehagligt hårt och oregelbundet. I backen ner mot E6 så började jag bli yr och nu som först kopplade jag tröttheten och yrseln med hjärtklappningen. Yrselattackerna avlöste varandra och nu började jag känna mig svimfärdig. Jag bromsade ner på E6 och höll på att svimma två gånger innan jag hann stanna. De slutade det lika fort som det dök upp.

Jag fattade att läget var allvarligt men det var ovanligt lite bilar ute och stannade jag vid sidan och fick hjärtstillestånd kanske ingen skulle reagera. Jag började köra sakta igen, jag var ju snart hemma. Kom in i lägenheten och kopplade på blodtrycksmätaren. Blodtrycket var normalt men nu såg jag att pulsen var nere i 60. Kunde ju knappast stämma med tanke på allt som hänt. Testade igen, runt 60 igen. Testade en gång till nu visade den 122 och så fortsatte det. Pendlade mellan 60 och 120. Nu la jag även märke till ikonen som varnar för oregelbunden hjärtrytm. Det tändes varje gång jag hade hjärtklappning när jag kollade trycket. Det var även då pulsen var låg.

Letade upp pulsmätare nummer två och körde dem samtidigt och de bekräftade varandra. Min puls var nu uppe i 170 istället för 120 och pendlade mellan 60 och 170 men jag var inte yr. Jag var trött men mådde ganska bra. Jag ringde min bror som är ST läkare i Stockholm och han bad mig åka in direkt, det visste jag redan men någon var ju tvungen att veta vad som hänt och vart jag var påväg. Sagt och gjort, men jag gjorde ett misstag. Jag tyckte jag mådde hyfsat bra så jag beställde en taxi.

Taxin kom ganska fort. Jag klev in och sa att jag skulle till akuten Sahlgrenska. Nu började jag bli yr igen, nästan direkt när taxin började köra, jag kollade pulsmätaren hela tiden och pulsen svajade ännu kraftigare nu. Han frågade vilken väg han skulle ta och jag svarade att han skulle ta den snabbaste och berättade vad som hänt och höll pulsmätaren så att han kunde se den hela tiden. Han sa att vi kunde ringa ambulans men jag sa att nu satt jag ju redan i taxin så vi kunde lika gärna åka.

Han började köra och körde fel en gång och sen var någon väg avstängd. Tror vartenda rödljus var tänd i stan och polisen och ambulans blockerade en väg. Jag blev bara sämre och sämre och nu var pulsen uppe i 200 och sen dök den till runt 50 på någon sekund. Jag höll på att förlora medvetandet flera gånger och taxichauffören pratade med mig hela tiden för att jag inte skulle slockna samtidigt som han hade koll på min puls.

Allt var suddigt och jag hade världens dödsångest, jag trodde inte jag skulle hinna till sjukhuset. Jag kände att jag skulle dö där och då i just den taxin. Jag tittade ut genom fönstret, tänkte på de personerna jag tyckte bäst om, längtade hem till mina nära och kära, längtade hem till Jönköping.

Jag såg en trafiksignal slå om till rött framför mig. Fan också! Vi var retligt nära men det var refuger på sidorna och bilar framför som körde sakta. Jag kände ännu en yrselattack men denna gången kände jag hur det började sticka i fingrarna och läpparna domnade bort helt och det smakade metall i munnen och allt blev suddigt. Vet inte hur länge det pågick men plötsligt varvade motorn till och jag kastades åt sidan och kände hur bilen accelererade och hann se tillräckligt mycket för att se att han körde mot rött, över refuger och upp på trottoaren, ner igen, körde om en spårvagn på insidan och sen la sig framför den och pressade bilen till max. Jag tittade ner på pulsklockan, den visade 30 slag i minuten. Jag var nu knappt medveten om vad som skedde om kring mig.

Snart satt jag på akuten och svarade på frågor, jag skakade kraftigt i händerna och var väldigt varm, minns att jag tyckte det var konstig att jag var varm. Jag pratade som jag var halvt sovandes men började vakna till och se klart igen. Jag förklarade allt och såg att även läkare bredvid som inte hade hand om mig lyssnade mer på mig än sina patienter. Först kollade min läkare blodtrycket. Märkte inget på honom, sen kopplade han in EKG och fixade med något och tittade till snabbt på skärmen och stannade till med ett ryck. Han stod och tittade utan att säga något och skrev sen ut resultatet och gick fram till de andra läkarna som hade patienter. De sa inget Han pekade på pappret på olika ställen och de nickade instämmande och lämnade sina patienter och lugnt gick en iväg och två kom till mig och ställde frågor om hur jag mådde, hur länge det pågått och skrev ner nummer till mina anhöriga samtidigt som de klistrade fast de stora breda elektroderna till hjärtstartaren på min bröstkorg och satte en kanyl i armen på mig.

Jag fattade, och jag frågade men de svarade undvikande. Strax stod det två andra bredvid och sa att de ville att jag skulle lägga mig i deras säng i stället så skulle de köra mig till sin avdelning. “Visst gick det snabbt idag?” sa de till mig med ett leende. “Vi vill titta på dig direkt nämligen” De frågade mig om mitt personnummer hela tiden. Jag uppskattar tiden till 10 minuter från att jag kom in till akuten tills jag låg på Hjärtintensiven kopplad till varenda apparat de hade. Det var inga andra patienter än jag där inne, tre läkare var med hela tiden. Jag fick mediciner och dropp, kalium mm och jag uppfattade att jag inte reagerade alls på betablockerare.

Jag blundade och sen tittade jag upp i taket och då hör jag typ som en inre röst säga “detta taket är det som flest personer i Sverige sett precis innan de dör”. Jag var tvungen att hålla mig lugn, få mitt hjärta att sluta skena och slå stabilt istället. Jag fokuserade på min andning. In genom näsan, ut genom munnen. Jag föreställde mig hur jag andades in rent vitt ljus och andades ut en massa dåliga saker i kroppen. Jag hörde min bergsmeditionslärares röst i mitt inre “föreställ dig att du står på en äng, vad ser du?” Jag såg min äng som jag byggt upp i mitt inre på meditationskurserna. Den tryggaste, lugnaste platsen där jag kände mig hemma. Jag bara stod där på min äng. Efter många om och men blir klockan 03:00 och de börjar se mig som stabil, vissa saker hade förbättrats och jag är kopplad till en hjärtövervakare de kan följa från ett annat rum. Jag får dropp och en Zopiklon och de kopplar bort hjärtstartaren. Jag somnar när de lämnar rummet. Klockan 5 kommer de in och tar bort mitt dropp och drar ut mig till ett annat rum med två andra patienter i. Jag tar upp min mobil och meddelar de nära och kära som visste att jag skulle till sjukhuset om läget och somnar.

Jag fick stanna på Hjärtintensiven hela helgen. Mina kollegor fick åka Tyrolen utan mig. Jag är nu sjukskriven och ska troligen operera mitt hjärta snart. Jag måste vara försiktig med kaffe och har totalförbud på energidrycker och nikotin och stress. Annars måste jag försöka leva som vanligt. När jag är frisk från allt så börjar utredningen hos Transportstyrelsen om jag och när jag i så fall får köra tåg igen. Ingen vet något än, det enda vi är rörande överens om är att det kan ta väldigt lång tid innan jag får sätta mig bakom spakarna på ett tåg igen.

Känns tråkigt att lämna GC Sävenäs utan att veta om man får komma tillbaka. Men vi ses igen, jag kommer kämpa för att komma tillbaka, och då ska vi åka Tyrolen på Liseberg som aldrig förr. Man ska fullfölja saker man påbörjat. Små som stora. Jag vet att allt är möjligt om man vill något riktigt mycket.

Jag vill köra tåg! Jag är lokförare i kropp och själ. Lokförare är världens bästa yrke!