King of multitasking

När man söker till lokförarutbildningen så genomgår man en massa tester. Det är bland annat tester där man multitaskar samtidigt om man är lite stressad. Multitasking är därför något som vi lokförare är bra på och ska klara av när det är lite stressigt och mycket händer samtidigt.

Tavlor och signaler kunde jag ganska bra redan innan jag började utbildningen. Bland annat så visste jag att när det kommer en nedkopplingstavla så ska man slå av gaspådraget och bryta strömmen till elmotorerna innan man passerar den och går in i skyddszonen annars kan man riva kontaktledningen om man har otur med totalstopp i tågtrafiken som följd.

Ibland funkar det man kan vid skolbänken inte lika bra i verkligheten.

Idag började jag 07:02. Hade sett fram emot denna dagen för då skulle jag dra tomma tankvagnar (blev bara två stycken) upp till Stenungsund. Jag har ju alltid viljat köra tankvagnar sedan jag var liten så det var en stor dag för mig. Jag hade även läst lite i linjeboken och tittat ut vart nedkopplingstavlorna satt. Det var i Kville, stället jag alltid blir hängd på. Så även idag fast inte så länge. Såg nedkopplingstavlan i tid och gjorde som man skulle.

Det var en härlig tågkörning på morgonen och det låg ett väldigt vackert dis över naturen. Vi såg en räv springa över en äng. Rävar är väldigt vackra djur. Jag har inte kört så mycket dagtid så jag hade mycket att titta på så jag missade nästan förindikatorbeskeden i ATC:n flera gånger men det var ju inga problem. Jag upptäckte det och gjorde lugna fina inbromsningar ändå.

Framme i Stenungsund fick jag gå av tåget. Man få bara vistas i det området när man gått en specialutbildning på grund av att det är farligt gods där. Jag hade med mig min dator och satt och surfade på internet och ringde vänner med mera. Åt lite mat och höll på att somna till några gånger. 4 timmar tog det innan växlingen var klar och alla papper blev klara från Hallsberg så vi kunde dra lastade tankvagnar till Sävenäs, Denna gången drog vi vagnarna med en T44.

Det var en härlig resa och ganska fort var vi vid Kville. Upptäckte försent att det stod 70 i förindikatorn och ATC:n började varna mig. Men det var inga problem, jag skulle hinna bromsa ner farten i sista sekunden. Jag drog ner på gaspådraget och tog tag i tågbromsen och skulle just dra den några snäpp när jag såg att jag höll på att missa nedkopplingstavlan.

Fan, fan, fan, och Mikael som alltid har vetat innan jag gjort fel att jag skulle göra fel har ju alltid varnat mig i tid men inte denna gången och tavlan var farligt nära. “NERKOPPLINGSTAVLA, sa jag högt, hur hur bryter jag strömmen till motorerna på en T44. Mikael svarade inte, jag vände mig mot honom och han bara tittade på mig och log. Jag ville absolut inte riva en kontaktledning och jag åkte förbi tavlan. Stressen steg och jag letade efter frånkopplingsknappen men hittade den inte, Mikael var mycket väl medveten om precis allt som hände men det fattade ju inte jag.

Då hör jag ett pysande ljud. Det var ATC:n som tog mig. Jag hade glömt dra i tågbromsen i all stress och just när jag tänkte att jag skulle riva kontaktledning så sa Mikael “man gör inget”.

INGET???? sa jag.
Mikael bara skrattade och sa att det alltid hände med elever i början. Vad då händer tänkte jag och kvitterade bort nedbromsningen från ATC:n när vi kommit ner i rätt hastighet. Allt gick och var över på några sekunder och jag pustade ut, ingen kontaktledning revs och jag började gasa på framåt. Jag vände mig om till Mikael med en undrande blick, typ varför han inte sagt något innan och varför han inte varnat mig i tid. Men han bara satt där och log ännu mer. Sen sa han.

Jo, du Mattias.

Ja???

T44:an är ett diesellok…

En riktig kalldusch på bangården.

Dags för dagens andra blogginlägg, förra inlägget handlade ju om sinnesstämningar mm och detta är ju en lokförarblogg så jag blir ju så illa tvungen att skriva om nattväxlingen.

Jag var lite trött efter morgonpasset igår, vilade någon timma direkt när jag kom hem. Var mest hemma och tog det lugnt, putsade kängorna och tittade på tv bland annat. Sov cirka två timmar på kvällen och det var välbehövligt. Började känna mig taggad för att bege mig iväg men klockan gick alldeles för sakta. Det tar ca 35-40 minuter till Nässjö ifrån mig och jag åkte hemifrån cirka en timma innan jag skulle börja. Bensinvärmaren hade varit igång i 20 minuter så nu var bilen redan varm och skön när jag satte mig och körde iväg.

Jag hade just lämnat Jönköping och kommit upp på nocken på väg 31 ovanför Ekhagen när det började komma snöblandat regn. Yttertemperaturmätaren i bilen störtdök från 5,5 grader till 1 grad på några minuter. GPSen plingade till och varnade för halka. Great!
Men jag var ju ute i god tid så det var inga problem körde lite lugnare än normalt, har mina dubbfria däck på bilen så jag var förberedd på sådant här väder.

Väl på plats så slängde jag in väskan i skåpet och tog med mina kläder och hängde på klädhängaren vid fikarummet. Där satt min kurskamrat Oliver med sin handledare och drack kaffe. Han hade sedan i måndags hunnit få köra posttåget två gånger så jag var lite avundsjuk på honom. Han hade fått praktisera som lokförare men i natt skulle han växla på Nässjö driftplast till 03:30. Han trivdes bra. Efter en stund kom min handledare Johan och sen även Erik. Ett tåg vi skulle växla om vagnarna på var försenat så vi satt kvar och pratade i fikarummet ett tag tills det rullade din. Jag gick igenom listorna med vagnarna och Johan förklarade det jag inte fattade och vips så trillade polletten ner. Stört enkelt ju =)

När alla tåg kommit in och lämnat vagnarna till oss så satte vi på oss varselkläderna, Johan hade tagit på sin vinterjacka för det var ju snöblandat och kallt och han stod ju mest still nu när jag och Erik gjorde allt jobb. Jag hade endast förstärkt min klädsel med en mössa vilket var perfekt. Jag hängde på mig komradion, bytte batteriet i radiostyrningsdosan man har på magen och satte på mig den och Erik tog med sig en komradio och ficklampa. Vi begav oss ut i busvädret.

Vi startade upp V5:an, har inte lärt mig allt utantill än och tur att vi hade ficklampan med oss annars hade jag aldrig hittat strömbrytare mm. Jag kopplade in radiostyrningsdosan och vi rullade iväg. Vi ringde upp TKL och bad han lägga vägen till ryggen (vallen) och frilägga växlarna åt oss och vi fick lodrätt i dvärgarna hela vägen.

radioutrustning
Så här ser utrustningen för radiostyrningen ut som man bär på magen. Då kan man till exempel stå längst bak och backa loket med full uppsikt i rörelseriktningen. Du kan även stå vi sidan av och haka av vagnar och skjutsa iväg vilket är en av de saker vi sysslar med när vi växlar.

Vi släppte av Erik vid några av vagnarna så han kunde löskoppla och släppa på trycket till bromsarna medans jag hämtade att superlångt tungt vagnset och började dra upp mot vallen. Det gick tungt och snöslasket gjorde att det slirade när jag försöka accelerera fick frikoppla och rulla hela tiden och försöka smyga igång igen. Varningslampan för låg vattentemperatur lös och då varvar inte motorn så mycket. Men den slocknade efter en stund och fick vi upp en lagom fart att köra i. Min handledare hoppade av i farten och började lägga växlarna nedanför vallen. Medans jag hoppade av i farten vid vallen och tåget fortsatte över vallen ner på andra sidan. Jag slog av på gasen och började bromsa väldigt väldig tidigt och la även ut lite sand för att inte ekipaget skulle rulla igenom stoppbocken långt där nere. Men det var aldrig någon fara men det var ju första gången jag körde när det var halt så jag tog det säkra före det osäkra så klart.

Erik kom och vi växlade ner vagnarna på olika spår och jag började lära mig radiostyra bättre och bättre. Men det var långt ifrån perfekt. En gång fick jag till och med backa ner och ge vagnarna en extra knuff för att de skulle stå hinder fritt efter växeln. Det var väl inte de mjukaste och mest välkontrollerade två knuffar någon gjort på Nässjö driftplats genom historien men vagnarna stod nu hinder fritt i alla fall.

Jag fortsatte radiostyra loket hela natten och Erik fick sköta kopplen. Vädret växlade mellan regn, snöblandat regn och snö hela natten. Inte det roligaste vädret i världen men jag tyckte det var roligt att få radiostyra och växla och jag frös inte så jag klagade inte. Men det kändes som det regnade småspik i ansiktet ibland.

Vi tog ingen rast på natten utan vi körde på hela tiden. Vi åkte ner och hämtade nya vagnar då och då och växlade in dem på rätt spår. Till slut hade vi bara ett vagnsätt kvar som skulle kopplas ihop. Allt hade gått bra och jag hade lärt mig att smyga fram med loket med radiostyrningsdosan och även lärt mig göra hyfsat kontrollerade inbromsningar. Låste bara hjulen en gång och det märkte jag inte själv och det var bara någon meter innan vi stannade. Att sakta köra intill vagnar så Erik kunde koppla gick hur bra som helst på slutet med något undantag där han fick ge mig kommandot “koppel” i komradion.

Nu skulle jag bara trycka ihop sista vagnsättet som skulle gå till Torsvik samma natt innan vi var klara. What can go wrong liksom. Jag och handledaren stod längst bak på vagnarna medan loket sakta med säkert knuffade oss mot vagnarna framför som vi skulle koppla ihop oss med. Det var ju lite halt så jag började bromsa i god tid och var beredd med sanden, jag tyckte jag hade full kontroll över situationen och det tyckte min handledare också. Men när tåget började bromsa hände det som inte fick hända och som jag kommer ha mardrömmar om i flera år. På taket på vagnarna hade det samlats ganska mycket iskallt vatten i stora pölar och detta vatten forsade nu ner i nacken på mig och min handledare. Vi skrek båda rakt ut av chocken och man bet ihop och tänkte att det slutar väl snart men det kändes som att det tog evigheter. Gode gud alltså!

Vi rätkoppade vagnarna och kollade så att luften gick igenom och bromsprovade. Allt gick perfekt. Vagnsättet var väl ca 400 meter långt och skulle rulla mot Torsvik vid 3:40 tror jag det var. Vi ringde TKL och bad han lägga vägen för oss men vi hade stopp i dvärgen för han ville släppa förbi ett annat godståg som kom från Jönköping. När det passerat fick vi lodrätt och jag drog upp vagnarna till spåret de skulle hämtas på. Vi kopplade loss och rullade ner mot Green Cargos uppställningsspår och stannade. Jag tittade på klockan och den var 1:30, tiden hade flugit iväg och jag börjar få mersmak av det här livet trots kallduschen.

Jag hängde av mig all utrustning i utrustningsrummet, satte allt på laddning och gick in i torkrummet och hängde upp min jacka och mina handskar och tackade för mig och åkte hemåt.

Riksväg 31 har varit riktigt kass länge, vid regn så är det väldigt mycket vatten i spår på vägbanan och nu håller de på att fixa den. Strax utanför Nässjö i höjd med Gamlarp är vägen avstängd i riktningen mot Jönköping så man fick köra genom Forserum. Det är intressant att köra där för jag har bara sett det vägen från pendeln till och från skolan. Min klasskompis Ola har sin LIA på sträckan Nässjö och Jönköping och kör för Arriva och han har en handledare från ProTrain. Han börjar kunna den sträcka nu säger han. En riktig håla verkar det vara. GPSen varnade för isfläckar på E4:an så jag tog det lugnt hela vägen hem, tänk att avsluta en sån perfekt natt med att sätta BMW’n i diket in the middle of nowhere utanför Forserum mitt i natten. Mardröm!

Väl hemma fick jag leta parkeringar som en galning för det var datumparkering och jag ville parkera på rätt sida men det var lönlöst. jag fick ställa mig på fel sida och ställa klockan på 8:40 på min lediga dag och gå upp och flytta den innan lapplisorna besudlade den.

När ja la mig i går natt så hade jag ett leende på läpparna. Det var just sådana här dagar/nätter jag viljat göra och så länge drömt om. Det är något speciellt att dra långa, tunga godsvagnar med diesellok. Man känner sig liksom komplett som människa vid sådana tillfällen.

Jag kommer älska det här yrket.
Godnatt alla knasbollar därute…