Sommaren med hjärtproblem

Tjena, halloj, tittut!
Idag tänkte jag skämma bort er med ett blogginlägg. Detta blir blogginlägg 1 av 3 och de andra kommer med någon dags mellanrum
10 långa månader har gått sen jag fick hjärtproblem och det är många som undrat hur det gått för mig och vad som händer i framtiden. Detta inlägget blir långt, de andra blir antagligen kortare.

Mycket har hänt sedan senaste inlägget såklart. Jag blev väl omhändertagen på hjärtintensiven på Sahlgrenska. Jag åt full dos betablockerare och det gjorde mig lugn. Man blir en riktig bohem i sinnet av det och jag tackade vänligt men bestämt nej till alla besök på sjukhuset. Jag sa till mina vänner att det är så lugnt och skönt att ligga där och läsa, det var som att jag slappnade av för första gången på flera år. Mina vänner har berättat för mig att jag sagt att det kändes som att vara på spa att ligga på den avdelningen. Jag hade tv på rummet men den satte jag inte ens på. Jag låg ofta väldigt länge och bara tittade rakt upp i taket och sov en hel del.

Första tiden efter jag kommit hem från Hjärtintensiven på Sahlgrenska gick bra. Hjärtat verkade ha svarat på medicinerna som förväntat och jag var beordrad vila. Ni som känner mig vet att jag och vila inte funkar så bra ihop, det funkar ett tag som när jag låg inlagd men så fort jag är hemma så vill jag få saker gjort. Jag är en människa som gillar att ha många bollar i luften samtidigt och har både en plan a, b och c på alla projekt jag startat. Jag minns när jag drabbades av Lungsarkoidos 2007 och min läkare på Karolinska sa till mig gång på gång “Mattias, du måste förstå att du är sjuk”. Att jag var sjuk förstod jag, men att leva som att jag vore sjuk var någon helt annat. Lite så har det varit även denna gången, fast på en helt annan nivå.

Sahlgrenska som är specialisterna på hjärtat i Sverige om jag fattat det rätt tog det hela med ro. De förklarade att jag kanske behövde en liten operation i värsta fall, men det skulle jag få veta om ca 3 veckor för de skulle skicka all info till Ryhov i Jönköping som skulle ta över vården, för jag var fortfarande skriven i Jönköpng. De sa även att jag skulle vara sjukskriven fram tills dess.

Jag tillbringade första månaden i Göteborg med att köra motorcykel och njuta av sommaren. Men jag började känna av hjärtat lite då och då och förstod att hjärta håller på att börja bråka igen. Värst var det på kvällarna, då oroade mig för hjärtstopp hela tiden och ville inte somna för jag var rädd att jag inte skulle vakna igen, jag hade ångest för första gången i mitt liv helt enkelt. I Juli flyttade jag därför tillbaka till min lägenhet i Jönköping (jag har haft två lägenheter hela tiden stekare som man är). Jag kontaktade sjukhuset och fick tid för undersökning men det visade inget. Samma visa någon dag senare och så fortsatte det. De sa att jag var tvungen att göra undersökningarna när jag hade känningar i hjärtat för att de skulle kunna se vad som var fel. Men mitt problem med hjärtat varade inte så länge så de hann gå över tills jag kom till sjukhuset. Jag fick nu även gå ner till halvera dosen betablockerare för den medicinen kunde göra att min puls blev för låg sa de. Jag tyckte det var konstigt för jag hade ju låg puls redan innan jag börjat med betablockerare, men efter att jag börjat hade ju i alla fall de farliga rusningarna slutat.

Symtomen var de samma som när jag hamnade på sjukhuset första gången. Hjärtklappning, tryck över bröstet och yrsel, man kan få dödsångest för mindre som ni kanske förstår. Varje gång det inträffade tänkte jag att min sista stund var kommen, men läkarna brydde sig inte, det som inte syntes på deras tester existerade inte. Jag som varit på cancerutredning tidigare under våren och fått högt blodtryck på köpet var på helspänn hela tiden och det gjorde ju inte mitt blodtryck bättre. Det enda läkarna sa var att jag var tvungen att komma in just när jag hade känningar i hjärtat.

Jag var nog inne 2-3 gånger i veckan från mitten på juni och ofta fick jag ligga kvar någon timma för att se om det kom tillbaka, men det gjorde det aldrig. Jag kände mig sämre och sämre men så äntligen en förmiddag när jag kom in på vårdcentralen så hade jag känningar och sa “snabba på nu, jag har känningar just nu!”. De ställde frågor hur jag kände och jag svarade som jag alltid svarat flera gånger i veckan. De kopplade mig till en EKG-apparat som de alltid gjort men denna gången blev det akut transport till sjukhuset med misstänkt pågående hjärtinfarkt.

Jobbig situation men ändå skönt att äntligen få det dokumenterat, men det var falsklarm och vips så var jag utskriven igen. Vårdcentralen hade lyckats fånga problemet men när jag var på sjukhuset var allt bra igen. Jag började bli irriterad. Jag sa åt dem att de måste boka ett arbetsprov eller 24h EKG för att så fort jag rör på mig får jag problem, men allt är bra vid vila. Visst är det fullbelagt på avdelningarna mm men detta började ju bli komiskt. De hade ju bara behövt ta ett varv med mig i korridoren med hjärtmonitorn kopplad till mig så skulle jag inom 2 minuter få tryck över bröstet och arytmier. Men det var det ingen som hade lyssnat på hittills, med idag gjorde de det pga att vårdcentralen hade lyckats fånga problemet och bokade in en 24h EKG om någon vecka.

Jag hade läst på om hjärtat och hjärtsarkoidos i några timmar om dagen i över en månad nu och jag började få ganska bra koll. Samtidigt började jag blir väldigt trött på att åka in och ut på sjukhuset i stort sett varannan dag för att bara mötas om läkare som inte bryr sig. Så jag började strunta i att åka in till sjukhuset när jag fick känningar på hjärtat. Risken var ju ändå stor att det skulle hinna gå över innan jag väl var där. Men en dag kändes det annorlunda. Det kändes mer som när jag hamnade på Sahlgrenska första gången.

Jag blev orolig direkt. Eftersom jag hade känningar varje dag så känner man ju också tydligt när något är annorlunda. De flesta har ju aldrig haft hjärtproblem förut och vet inte hur det känns. Första gången jag fick det var nog 2005 efter att ha drabbats av kemisk lunginflammation när jag spelade teater och blåste eld. Inflammationen var så kraftig att den spred sig till hjärtat och en morgon föll jag bara ihop i hallen efter att jag varit väldigt sjuk i 3-4 dagar. Man vet till 100% säkerhet när det är hjärtat. I allafall är det så tydligt på mig. Vad jag förstått så är det ofta tydligt på män men kan vara lite mer diffust på kvinnor.

Man får ju inte köra bil eller mc när man har känningar såklart och ambulans kan man ju inte ringa varje dag heller. Så det blir ofta anhöriga som får komma med kort varsel. Nu hade jag några som var i närheten med bil som kunde vara hos mig på några minuter. Mina anhöriga blir ju vana de också efter ett tag och tar det inte så allvarligt. Tror nog alla nära anhöriga till mig någon gång körde mig till akuten den sommaren. Men nu såg de väl på mig att det inte var bra. Bilen gick extra fort denna gången.

Vanligtvis brukar vi ringa på vägen och läkarna möter upp mig vid ambulansinfarten men nu hade jag inte hunnit ringa och vi kom in vanliga akutingången. Jag kom fram till luckan och just när jag skulle berätta vad mitt problem var kom det in en barnfamilj bakom mig med ett skrikande barn på armen. Jag lät dem gå före mig så klart, jag vet ju att jag alltid har prio ett genom triageringen mm ändå när jag kommer in med hjärtproblem. Så var det även denna gången. Jag hann som vanligt inte sätta mig ner när jag kom in väntrummet innan de kallade in mig till triage. Barnfamiljen och de andra fick vänta.

Jag blev inlagt i ett eget rum och fick en hjärtövervakare kopplad till mig. Jag pratade med mina anhöriga som denna gången var med mig inne på sjukhuset. Jag gillar inte att ha anhöriga på plats för jag blir mycket lugnare när jag är ensam. Anhöriga är oftast mycket mer nervösa och stressade än vad jag är och därför blir det svårt att stressa ner och slappna av. När jag pratar med dem så börjar plötsligt hjärtövervakaren protestera och jag känner sekunden efter en kraftig yrselattack. Jag tittar på monitorn och ser att min puls dök ner från ca 90 slag/min till 44 slag/min. Där låg den sedan stabilt i ca 30-60 sekunder och sen var den normal igen. Detta upprepades var 5:e minut ungefär och varje gång kände jag det i bröstet. Ni kan ju gissa hur mina anhöriga på plats mådde vid detta tillfälle.

Efter ett tag fick jag åka hem, men hjärtat var fortfarande inte bra men just när jag blev hemskickad var det bra. Problem solved typ, vet inte hur de på sjukhuset tänker men jag skulle naturligtvis varit inlagd, det jag börjat ana och det alla kompetenta läkare redan visste var att jag kunde få hjärtstopp när som helst. Ändå blev jag hemskickad hela tiden.

Nu blev jag hastigt sämre. Från att ha varit dålig i några minuter åt gången så upplevde jag nu att jag var dålig hela tiden.
Jag kunde inte gå mer än max ca 100 meter innan jag fick tryck över bröstet. Det fick jag även om jag gick väldigt långsamt. Jag satte på mig min pulsklocka jag använt då och då och såg att min puls var på 44 slag/min. Jag hade på mig pulsmätaren ett tag och gick sen ut med hunden en kort promenad. Väl hemma kopplade jag in pulsmätaren i datorn och förde över all info. I 15 minuter hade min puls varit på 44 slag/minut konstant trots promenaden med vovven.

Jag förstod att jag nu fått AV-block III, det betyder att inga pulsslag når kammaren och att hjärtat har startat en nodal ersättningsrytm. Det är en konstant rytm som funkar som ett backup system när hjärtat strular för att inte orsaka hjärtstopp och död. Problemet med nodal ersättningsrytm är att den inte är så pålitlig, så nu riskerade jag hjärtstopp när som helst. Men nu var pulsen i alla fall konstant även om den var väldigt låg, det innebar att jag nu nästan fungerade som vanligt när jag satt still. Inga yrselattacker mm förrän jag rör mig.

När alla data från pulsklockan fördes över till datorn så fördes ju givetvis alla tidigare hjärtrytmer över samtidigt, alltså de från första kvällen med hjärtproblem i Göteborg. Den pulskurvan var inte snygg alltså. kommer inte ihåg exakta värden men hjärtat pendlade med några minuters mellanrum mellan kanske 44 slag/min och 160 slag/min. Det var som någon satt och lekte med en switch mellan hög och låg puls.

Under kommande helgen skulle jag iväg på en kurs i mentalt mediumskap och personlig utveckling som jag hoppat på ett halvår tidigare. Jag funderade på att hoppa av pga sjukdom men denna helgen stod Healing på schemat. Intressant läge eller hur? Jag berättade inget för någon om mitt hälsotillstånd. Några visste att jag varit på sjukhus en gång typ, men ingen visste att mitt hjärtas sinusrytm nyligen slutat fungera och jag tror jag dolde det ganska väl. De upplevde nog att allt var som vanligt med mig igen.

Healing helgen är värd ett eget blogginlägg men lite kortfattat kan jag säga så här. I gruppmeditationen med healing så upplevde jag väldigt mycket saker, bland annat fick jag mycket mentalstyrka för att orka gå igenom allt. Sen blev jag healad av ett mycket duktigt medium och healer och det var något av det kraftfullaste jag upplevt. Men mer om det någon annan gång om någon vill veta mer om kursen i mentalt mediumskap.

Veckan efter var det dags för 24h EKG, när jag lämnade in den igen så sa de direkt att pulsen under de 24h inte varit över 44 slag/minut och att jag kommer bli kallad inom kort. De sa även att jag nu inte får vara ensam, särskilt inte i badkar mm. Alla som var i min närhet gick jag nu igenom hur hjärtlungräddning fungerar.

Nu började jag även få andnöd och pip i lungorna. Åter till vårdcentralen och denna gången fick jag kortison. De bokade tid för lungröntgen mm. Dagen efter mådde jag bra, jag kollade pulsen och den var helt normal. Det konstiga med detta är att de hela tiden misstänkt hjärtsarkoidos. Sarkoidos är oftast en ganska harmlös sjukdom. Men ca 5% dör, alltså 1 av 20. Av de som dör gör nästan uteslutande alla det av hjärtsarkoidos. De vet väldigt lite om hjärtsarkoidos och ca 5% av de med sarkoidos för hjärtsarkoidos och en vanlig kardiolog i Sverige med 30 års erfarenhet har kanske haft 3 hjärtsarkoidospatienter sammanlagt.

Det jag fick fram var att förr levde man ca 2 år med den sjukdomen i hjärtat men med mediciner och inbyggd hjärtstartare så överlevde 50% av patienterna nuföritden i 5 år. Jag vet nu vid skrivandets stund att det inte är helt sant för jag har varit i kontakt med väldigt många med den sjukdomen genom Facebook och några har haft sjukdomen i hjärtat längre än det. Men det vi vet är att hjärtsarkoidos ger permanenta skador på hjärtat och det läks alltså inte av kortison. Visst kan inflammationer mm gå tillbaka men det går långsamt och är inget som sker över en natt. Immunsuppressiva läkemedel kan till viss del i ett tidigt stadie läka skorna i retledningssystemet men nu blev jag helt frisk på max 20h efter endast en dos på 25mg kortison. Var det healingen jag fått dagar innan som nu började ge effekt?

Efter någon vecka blev jag äntligen inlagd, jag skulle få stanna på sjukhuset någon vecka kanske två och antagligen få en pacemaker var beskedet jag fått. Jag infann mig på sjukhuset men det var fullt på hjärtavdelningen så hade ett rum på IVA tror jag det var som de gjort till ett rum med bara hjärtpatienter. Jag var yngst i rummet, antagligen yngst på hela avdelningen. Nu skulle det göras en massa tester som alla skulle visa på sarkoidos enligt läkarna. Jag hade tidigt förbjudit alla läkare att skriva sarkoidos i mina journaler för transportstyrelsen är allergiska mot hjärtsarkoidos men nu skulle läkarna överbevisa mig.

Det gick bra, jag klarade alla tester, även magnetröntgen. Det fanns inga som helst spår av inflammation i hjärtat. De kunde se ett litet ärr på hjärtat som knappt gick att se men ingen aktivitet på något sätt. Dessutom satt ärret på fel ställe än vad typiska sarkoidosärr brukar göra. “Ni har inget som tyder på sarkoidos” sa jag till läkarna och det var förresten nu som först jag fick träffa en hjärtläkare, det hade jag inte gjort sen Sahlgrenska. De fick ringa Linköping och rådfråga och de fick knapphändiga uppgifter att gå på, uppgifter som inte stämde visade det sig sen men det kommer jag till i nästa blogginlägg. Linköping beslutade om att jag skulle få en ICD inplanterad i förebyggande syfte eftersom det fanns risk för hjärtsarkoidos.

Läkarna hade inte så mycket de kunde säga, jag kunde mer om hjärtsarkoidos än dem. Vid det här laget hade jag ingen aning om vilka stora problem dessa läkare skulle ge mig och hur mycket slit jag skulle få göra för att korrigera allt. Men nu tycktes allt lugnt, jag pratade mycket med mina rumskamrater och vi hade alla en sak gemensamt, vi var alla arbetsnarkomaner och vi var alldeles för unga för hjärtproblem. Jag var ganska påläst och förklarade mycket för dem om hjärtat och om mediciner mm. De sa till läkarna och sköterskorna vid ronder mm att det inte behöver förklara något för de frågade bara mig om det var något. Vi hade ganska trevligt måste jag säga, vi fick besök av anhöriga då och då men det handlade mest om att man behövde något som de lämnade.

En patient pratade om jordgubbar och jordgubbstårta hela tiden, det första han skulle göra när han kom ut var att äta jordgubbstårta i Bönared. Han hade varit där längst, han var den äldsta av oss och han hade inte fått duscha sen han kom dit och beklagade sig över att han luktade illa hela tiden. Han var också den som saknade anhöriga mest och när de väl kom blev han jätteglad med de stannade bara någon minut. Jag tyckte så synd om honom och pratade och skojade så mycket jag hann med för att göra honom glad. När jag skulle få besök var jag tydlig på telefon, “Ta med jordgubbar!”. Jag har nog aldrig sett någon så glad i hela mitt liv, han berättade för alla som kom in på rummet om jordgubbarna. Läkare, USKor, anhöriga mm fick alla höra om dessa fantastiskt goda jordgubbar som han på riktigt kände var de bästa jordgubbarna han någonsin ätit. Det var de mest väl investerade 40:- jag någonsin gjort =)

Jag mådde bra sedan några dagar och efter två nätter kopplad till hjärtövervakare så blev jag hemskickad. Det var väntat, alla var planerade att få åka hem den torsdagen. Vilket vi fick göra förutom han som hade stannat där längst. Han fick veta att han måste stanna en vecka till. Det gick inte ta miste på besvikelsen i hans ögon, där stod vi andra och packade våra väskor, glada i hågen och redo att åka hem och själv blev han ensam kvar. Läkarna lovade att han skulle få duscha istället och en anhörig kom med en ren skjorta till honom. Det gjorde honom glad men det var ändå ett ganska klent plåster på såren.

Jag och de andra fick i alla fall åka hem som sagt. De hade inte sett några tecken på problem med mitt hjärta alls. De var förbryllade, jag som varit så sjuk blev frisk över en natt, och röntgen mm visade inga spår av inflammationer eller sarkoidos. Jag tror på riktigt det var healingen. Jag fick nu fulldos betablockerare igen och de ökade på dosen kortison till 30mg som man ger till hjärtsarkoidospatienter. Jag skulle nu få vänta på operationen hemma i stället. Och jag skulle opereras i Linköping för Jönköping hade fullbokat.

Jag skulle till Linköping på tisdagen för tester och övervakning, på onsdagen skulle jag operaras, och mådde jag bra efter det skulle jag få åka hem på torsdagen. Jag var nog nervös för första gången i mitt liv. Det kändes stort och obehagligt men man hoppades på att det skulle fixa alla problem jag haft över sommaren. Mina vänners stöd här var otroligt skönt att ha. Det var de som hade föräldrar som fått ICD och berättade hur enkel operationen var och det var alla vänner som jobbar med vårdande yrken på något sätt, USKor mm som kunde väldigt mycket om ICD och på ett väldigt professionellt sätt lugnade mig på alla sätt.

På måndagen fick jag en broschyr i brevlådan. “Att leva med inplanterbar defibrillator” hette den. Det var den enda informationen jag fick innan operationen. Där beskrev de allt jag inte får göra. Det var inte lite saker. Jag som har dykarcert och klättringscert tex var förbjuden att göra sådana aktiviteter. Bada/simma ensam. Jag skulle fundera på om jag verkligen skulle åka motorcykel trots att det var lagligt. Men det var inte de sakerna som var det värsta. Det värsta var meningen om att jag inte skulle få köra tåg igen.

Fuck!

Fortsättning följer..

Nu har ni fått ett långt inlägg om vad som hände förra sommaren. Syftet är att jag vill slippa upprepa allt hela tiden för alla jag träffar. Nästa del kommer handla om operationen och allt strul efteråt fram tills jag bytte läkare. Sista delen handlar om den nya läkare och när problemen verkar börja lösas och hur framtiden ser ut. Sen längre fram när allt är över så kommer ett inlägg till, kanske på två års dagen av hjärtproblemen. Det inlägget kommer handla mer om mig och mina tankar under hela denna resan. Hur man orkar samla kraft och sköta vardagen i en situation som denna.

Hemma sjuk

Denna veckan har jag varit hemma sjuk och huvudvärk så det har inte blivit mycket bloggande. Normalt sett så är det jag som mailar de som varit frånvarande från lektionerna och ger dem info om vad vi gått igenom under dagen. Har vi fått ut häften så har jag skannat den och mailat dem.

Nu är det min tur att vara hemma och klasskompisarna meddelar mig allt varje dag och mailar häften mm. Det känns skönt att kunna vara hemma och ha koll på vad som händer. Jag har haft huvudvärk så jag har inte pluggat något hemma. Denna veckan går vi igenom tågfärd i system M. Jag kan nästan inget om det och ska försöka åka till skolan i morgon så jag kan vara med på lektionerna.

Så ni får väl nästa blogginlägg på fredag.

 

Staden som alltid sover

Jag ligger efter med bloggandet så här kommer inlägget från mitt körpass mellan Lördag och Söndag.

 

En tidig lördagsmorgon, bara tuppen var mer vaken än jag.

Ja, så kändes det. Jag hade fått 10 timmars välbehövlig skönhetssömn och fått i mig rejält med stekt ris från thai haket runt hörnet. Det var mörkt ute och jag kände mig ordentligt utvilad och laddad inför natten körning.

Problemet var att det inte var morgon utan kväll. När jag skummade igenom Facebook insåg jag att det till och med varit soligt på dagen medan jag sov. Nu när jag tänker efter så har jag inte sett dagsljus i Göteborg sedan i måndags. Tur att jag tar extra d-vitaminer.

Som jag skrev i mitt inlägg igår så har jag börjat störa mig på att det är så mycket rödljus på cykelbanorna. Det är inte bra att störa sig på saker. Det blir bara en massa negativ energi och det kommer inget bra från negativ energi. Hur skulle jag då kunna göra om rödljusen till något positivt istället för negativt. Svaret var intervallträning.

Jag började trampa allt vad jag kunde och passerade flera gröna signaler innan jag nådde en röd och fick stanna. Jag flämtade galet mycket och rödljuset slog om efter kanske 20 sekunder. Dags att trampa på igen allt vad jag kunde. Pulsen stack i väg ordentligt och jag började längta efter rödljus. Fick ett tillslut och innan jag stannat slog det om och det var bara att trampa på igen. Såg en signal som slog om till rött framför mig och fick hämta andan så att andningen gick ner ordentligt innan det slog om till grönt igen. Jag ska aldrig mer klaga på att det är för många rödljus och att de lyser för länge. Det finns alldeles för få rödljus om man är en tävlingsmänniska som mig som tävlar med sig själv hela tiden.

Jag minns på mitt gamla jobb så åkte vi och firade sommaren på Öland allihop förra året, vi hyrde cyklar och skulle ta oss från punkt a till punkt b. En trevlig liten behaglig cykeltur skulle det vara på ca 40 minuter, det var riktigt varmt och soligt. Men att ge mig och 9 andra var sin cykel är det samma som att säga till mig att sisten bort till punkt b är en tönt. Det var allt annat än en fridfull cykeltur, det var blodigt allvar hela vägen. Fast å andra sidan hade ju vi som tävlade mer tid på oss att dricka öl sen när vi var framme. Det finns bara fördelar med att tävla om allt det går att tävla om.

Jag var i god tid som vanligt till Sävenäs, ni som inte vet vart Sävenäs är i Göteborg så tänk er att ni åker tåget från Centralstationen norrut. Efter 2-3minuter passerar ni en godsbangård, det är Sävenäs.

Idag skulle vi till Hallsberg och hämta ett riktigt tungt tåg som skulle komma från Borlänge som kallades något jag som vanligt har glömt. Tror det var något i stil med Bash-tåget och det har säkert att göra med något företag som heter så. Det var papper i containrarna om jag inte minns fel. Vi skulle inte köra tåg upp dit utan åka med vanligt passagerartåg upp. Eller åka “pass” som vi lokförare säger. Sista tåget upp dit gick 17:55 och jag hade fått biljetten smsad tidigare under dagen. Vi ringde på en taxi som körde oss till Centralstationen.

Vi var tre lokförare som skulle med tåget. Jag och Mikael som skulle till Hallsberg och en till som skulle till Falköping och börja sin körning där. Alla tre hade klass två biljetter så vi letade rätt på ombordpersonalen och frågade om vi fick åka klass 1 istället och det var ju inga problem. Det blir en trevlig resa med många skratt. Alla tre älskade Thailand så vi snackade väldigt mycket resminnen och mat som vanligt.

I Hallsberg klev vi av och jag messade min klasskompis Thomas som befanns sig på U-gruppen och meddelade att jag ankommit men han var just i färd med att tuffa vidare. Ja, ja, next time. Jag la mig på rummet på “Svartbygget” hos Green Cargo. Gillar de rummen pga att de är helt nya. Lagom stort/litet, tv, skrivbord, dusch, toalett och ett fönster, mer behövs inte. Tittade lite på TV men började bli rastlös, jag hade ju sovit 10h och jag behövde inte sova mer nu. Jag var redo, men tåget skulle inte komma förrän runt midnatt. Jag fotade lite, ringde lite, smsade lite. och tv’n var inte så jätte kul. Snart hade man gjort allt man kan göra på ett litet hotell rum.

nyvaken
Bilden tog på hotellrummet i Karlstad. Så här ser jag ut när jag är nyvaken. Ögonen är helt igen svullna, men gött var det =)

Jag ville inte bädda ner mig för jag var inte trött, då började jag frysa i stället och behövde ta på mig min jacka.

varselväst
Att vara lokförare handlar inte enbart med att köra tåg. Man ska vara snygg när man vistas i spårområdet också. Här ser ni dagen utstyrsel. Jack & Jones jacka med ProTrains orange varselväst. Det är senaste modet i spåren ny nere i Frankrike säger ryktena. Jag var coolast i hela Hallsberg kan jag tillägga.

Jag gick ner till dagrummet efter ett tag. Där satt en annan lokförare och tittade på Harry Potter. Vi hade båda sett den filmen så vi började prata om allt mellan himmel och  jord som vanligt. Tiden flög iväg och mitt batteri höll på att dö och Mikael skulle ju ringa mig. Jag drack upp det sista ur min tredje kopp varm choklad och gick upp till rummet och insåg att jag inte hade med mig min laddare. Vilade lite på sängen innan jag gick ner igen. Klockan var 23:30 vid det här laget. Mikael satt där nere och tittade på TV.

Jag tog ytterligare en kopp choklad innan vi gav oss iväg. Tåget rullade in 30 minuter innan planerat, jag satte mig bakom spakarna direkt och så rullade vi iväg. Jag tittade på “uppgift till förare” vi var 474 meter långa och vägde 2880 ton. Wow, nu leder jag nog i skolan, leder nog i längd också. 626 meter tror jag är det längsta jag dragit hittills. Två multade Rd-lok skulle få dra detta monsterlass till Skandiahamnen. Det gick tungt på riktigt och i utförsbackarna fick man bromsa till betydligt mer än med de andra vagnarna jag kört.

Men man lärde sig det också. Jag tror jag brukade ta 4-5 hack på tågbromsen och när jag såg att hastighetsvisaren precis börjat sjunka så lossade jag ut. Tog väldigt lång tid att komma upp i hastighet och fick använda slirbromsen väldigt mycket. Men kul var det. När man väl var uppe i hastighet som var det inte så stor skillnad mot de andra tågsätten jag kört.

Fick 0P i förindikatorn på ATC vilket betyder att någonstans längre fram visar signalen stopp men det är inte nästa. Tillslut fick jag grönblink vilket betyder att nästa signal visade stopp och drog några snäpp i lokbromsen. Det hände typ inget, började bli lite nervös och drog lite till och lite till och sen såg jag ju att signalen som visade stopp var jätte långt borta och lossade ut, men försent. Jag bromsade ner allt till 0 och kände mig som en amatör. Allt hade ju gått så bra hittills. Sen hände det nästan igen lite senare och sen tog även ATC:n mig en gång. Där ser man att man fortfarande är nybörjare även om det går superbra några dagar. Där är alltid olika längd och olika vikt så varje tågsätt uppför sig annorlunda. Men jag lärde mig i alla fall något. Det var ju trots allt 50% tyngre än något jag kört tidigare.

Jag fick igång allt igen och körde fram till signalen som visade stopp som var vid slutet av perrongen i Alingsås. Jag insåg att problemet är att jag fegar ur när jag kör tungt, jag måste lita mer på mig själv och skulle jag missbedöma så finns ju Mikael där och vet precis vad som ska göras. Jag har ju även en ATC som tar mig om jag gör fel och skulle jag göra en otillåten stoppassage trots allt så kanske man inte blir arkebuserad om det är den första veckan man kör tåg. Men jag är en tävlingsmänniska. Att passera stopp är för amatörer.

Tågorderna visade att det var en hastighetsnersättning till 70 som inte var signalerad i Lerum och la det på minnet för att Mikael skulle slippa påminna mig om det. Efter 20 minuter kom pendeltåget som vi väntade på och jag fick kör i signalerna igen. Jag körde in en massa tid och jag kom ihåg nersättningen vid Lerum och passerade banarbetet där och sen gasade man iväg igen. Vi var nog 1 timma tidiga ner till Skandiahamnen. Väl där skulle vi ha en timma på oss att fixa allt men så lång tid tar det ju inte.

Det var banarbete utanför Lokstallarna igen och denna gången skulle det pågå i 9 timmar till ungefär och så länge ville vi inte bli hängda i Kville. Vi beställde en taxi som plockade upp oss och körde oss till Sävenäs.

Kände att det varit en lärorik dag och där inte allt gick perfekt. Man behöver sådana dagar ibland för att man inte ska tro att man redan är bäst på allt. Jag har haft kul och jag ser fram emot nästa tågkörning. Då blir det äntligen tankvagnar om jag förstått det rätt. Det jag drömt om att få köra sen jag var 4 år, nu 35 år senare så ska den drömmen bli verklighet.

Klockan var typ 5:00 när jag cyklade hem i staden som alltid sover. Ja, så känns Göteborg för mig. Det är alltid natt när jag är där. Lugnt och skönt och det lyser grönt i alla signalerna på hemvägen. Gillar Göteborg.

rörelse tillåten
Det bästa med att cykla hem på natten är att det är “Kör 80” i alla signalerna. 80km/h är faktiskt ganska snabbt på en cykel…

Jag packade ihop mina saker jag ville ha med mig när jag kom till lägenheten och bokade biljetten hem till Jönköping. Det gick en ganska snart så jag softade ett tag sen gick jag ner till Nils Ericsonplatsen. Svängde förbi Burger King och åt lite mat. Satte mig längst fram i bussen och lyssnade på P3 dokumentär om Stig Bergling.

Jag kände mig otroligt nöjd med veckan som varit, en av de bästa i mitt liv faktiskt. Kände mig stolt över att jag tagit tag i en så stor dröm. Jag har mycket sköna energier i kroppen just nu. Jag är väldigt trött men lycklig. Busschauffören var nog den trevligaste jag stött på. Pratade och skojade med alla, särskilt alla barn. Det var nog mina energier som smittade av sig. Men man vet aldrig för det kanske är som de säger. “En busschaufför det är en sån med glatt humör.” Men det gäller nog även lokförare. Det handlar väl att man ska göra det man gillar att göra så blir man på glatt humör.

Jag gillar att köra tåg =)

Vagnteknik

Förra vecka var det bromsar som stod på schemat. Denna veckan är det vagnsteknik. Vi har fått lära oss vad olika delar heter på vagnarna och hur det går till när man kopplar ihop vagnar och lok mm. Super intressant som vanligt även om det blir lite väl fullt i huvudet då och då. Jag har kämpat med en nackspärr sen i lördags och det har resulterat i att jag sovit lite sämre. Hade inga värktabletter hemma och försökte stå ut i några dagar. Men sen fick min vän Vickan damp och såg till att jag  åkte och köpte både Ipren och Alvedon, fick även låna en ärtpåse som man värmer i micron som man skulle ha på nacken av henne och en salva ifrån Sydamerika som hon är i från ursprungligen som skulle vara ett mirakelmedel. Det blev stor skillnad och jag kunde sova ordentligt på natten igen. Det är bra att ha vänner som är undersköterskor ibland.

Sömn är viktigt om man ska orka hänga med i skolan men även om man ska jobba som lokförare. Jag har alltid lätt för att slappna av och somna. Det är en stor fördel för ibland måste man checka in på ett hotell vid lunch och sova 8 timmar och sen åka igen på kvällen/natten. Jobbet som lokförare kan vara väldigt passivt ibland, det händer inget under en lång period. Har man då sovit dåligt och är trött så kommer reaktionsförmågan vara farligt lång om det skulle hända något plötsligt.

Denna mirakelsalva jag fick av Vickan var speciell på så sätt att den luktade Listerine. Listerine är en intressant produkt man sköljer tänderna med som ser ut som 5-56, det luktar 5-56, den smakar 5-56 och den har typ samma funktion som 5-56. Nu fick jag alltså en salva som mjukade upp nacken och tar bort smärta med samma lukt. Jag ger mig fan på att det är 5-56 som är den hemliga ingrediensen. Nästa gång jag får problem med nackspärr så kommer jag testa att smörja in nacken med Listerine.

Igår var en speciell dag på flera olika sätt. Vi skulle ha vagnteknik i Boxholm och öva på att koppla vagnar mm och se hur allt ser ut på riktigt. Det innebar att man inte behövde ta med sig väskan med dator mm i. Jag satte mig på tåget mot Nässjö och normalt sätt så brukar jag lyssna på P3 dokumentär som jag skrivit om förut. Men jag har hunnit lyssna på det mesta som verkar intressant så jag har börjat att lyssna på gamla poddar av Tomas Tengby och Anna Mannheimer. Jag var helt besatt av Morgonpasset på P3 förr när Tomas Tengby drev det. Det är något speciellt med hans röst på morgonen, man blir helt lugn i själen och det är en perfekt start på dagen att lyssna på hans tankar och filosofier om allt som händer.

Dagen innan hade jag inte hunnit lyssna klart på deras sändning så jag började lyssna på de sista minuterna när tåget lämnade Jönköping. I Tenhult klev plötsligt en mina bästisar från barndomen på tåget. Vicky <3 WOW, vilken trevlig överraskning. Det visade sig att hon hade fått praktik i Aneby och skulle pendla dit i 6 månader, vi kommer alltså att kunna prata på pendeln nästan varje dag. Aldrig har det gått så fort att pendla förut. Ser verkligen fram emot att pendla i vår. Jag har ju bara en vecka kvar i skolan denna terminen för sen ska jag ut på praktik. Vi har haft mycket kul ihop förr och jag misstänker att det kommer bli en hel del skratt på den annars så tysta pendeln framöver.

Det börjar dra ihop sig till praktik nu. Det är det man längtat efter hela terminen. Men det är en massa strul och våra studieansvariga jobbar förfullt med att fixa praktikplatser. Vi får se hur det går, problemet är att Mjölby, Hallsberg och Huddinge har sina Praktikperioder ungefär samtidigt. LIA eller lärande i arbete som det så fint heter ska uppgå till 22 veckor under denna utbildningen. Vi kommer få våra veckor tillslut men det hade varit kul att ha det lite mer sammanhängande.

Första två veckorna är bangårds LIA. Jag har fått en vecka till att börja med hos Green Cargo i Nässjö och det var mitt första val. Problemet där var väl mer att de skulle ha en hel del interna utbildningar nu i slutet på året. Men sen kommer det nog bli lätt att fixa LIA där. Jag hade fått välja var jag ville ha min LIA första veckan i skolan och mitt val var enkelt. Jag ville praktisera på Green Cargo och SJ och orten ville jag helst skulle vara Göteborg. Men orten spelar kanske inte så stor roll. Jag vill köra långa, tunga tåg om det är godståg och helst långa sträckor också, orten spelar inte så stor roll.

Man känner alltid någon man kan bo hos om man inte kan pendla annars finns det vandrarhem. Man får se det som studieutgifter om man bor på vandrarhem och då blir det värt vartenda öre. I Göteborg har jag familj och många vänner så det är ett perfekt ställe för min praktik för mig. Hoppas att jag får köra från Scandiahamnen, det stället har jag alltid viljat besöka. Jag är inte bara tågnörd, jag gillar hamnar och båtar också. Jag har inte bestämt om jag vill köra gods eller persontåg än och ska testa på båda under praktiken i skolan. SJ eller Green Cargo får tiden utvisa. Vi får se vart man får jobb och vart jag trivs bäst.

Idag fick jag kliva av i Boxholm och möta upp halva klassen som kommer med 7:51 tåget från Mjölby, vi skulle ju som sagt ha vagnteknik och öva på vagnarna där i halvklasser. Jag är i grupp A och vi skulle vara där på Onsdagen och grupp B är då lediga och ska vara i Boxholm på Torsdagen i stället och då är min grupp ledig. Tågen var inne ungefär samtidigt så det var inte mycket väntetid. Det var grått, kallt och lite regnigt i Boxholm men som tur var hade de flesta av oss (läs alla förutom Johanna) varma kläder. Mina jobbarhandskar hittade jag inte och mössan glömde jag hemma men jag frös inte något speciellt ändå.

kallt väder
Det var myggfritt ute när vi besökte Boxholm.

Väl på plats så fick vi ta oss in i Green Cargo’s lokaler och bekanta oss med det stället. Det tog inte många minuter innan det började dofta kaffe. Alla lokförare dricker kaffe, så är det bara.

Varningslapp
Denna lappen på fläkten säger väl allt om lokförare och kaffe.

Lokförarna som växlade i Boxholm var inne och värmde sig och då passade de på att visa hur radiostyrningsdosan de bär med sig fungerar. De var trevliga och svarade mer och gärna på alla frågor.

radioutrustning
Så här ser utrustningen för radiostyrningen ut. Då kan man stå längst bak och backa loket med full uppsikt i rörelseriktningen. Ni ser även ett don och silvertejp men det är nog inget man bär med sig, men det är uppenbarligen bra att han nära till hands.

Vi stod och tittade på när de växlade och bromsprovade vagnarna. Det är ju sådant de gör flera gånger om dagen varje dag året om, men undrar hur det känns när man har en hel skolklass som står alldeles intill och tittar på. Man får nog lite prestationsångest. Men det är ju vardag  att folk tittar på för de som kör grävmaskin och de klarar ju det utan problem så det gör nog lokförare också.

Sen var det våran tur och koppla av och på vagnar. Regeln är att kopplet är det första man hakar på och det sista man hakar av,  för då minimerar man att man drar sönder luftslangar mm. Man behöver inte vara raket forkare för att koppla ihop vagnar men det är trångt och smutsigt på sina ställen.

koppling
Det här är nog Erik som ger sig på kopplet. Det är lite trångt och bökigt att svinga sig under och komma in rätt mellan buffert och vagn utan att skita ner varselvästen.

 

Här är det Marcus tur att koppla. Marcus är utbildad trafikpilot och är nog den vassaste av oss alla på teorilektionerna. Han är bra att ha nära till hands om inte läraren är där för då blir det han som får svara på frågor om man undrar något.
Här är det Marcus tur att koppla. Marcus är utbildad trafikpilot och är nog den vassaste av oss alla på teorilektionerna. Han är bra att ha nära till hands om inte läraren är där för då blir det han som får svara på frågor om man undrar något.

 

lektion
Efter vi kopplat kom läraren och gick igenom allt på vagnen, det är inte varje dag man har lektion under en vagn men ibland så.

Vi fick gå in i loken och titta hur det såg ut inuti. Det var ganska sparsamt med utrustning. Bara det absolut nödvändigaste fanns med, till exempel plattan man kokar kaffe på och några saker till.

 

lok
Johanna posar på en av de multade V5:orna de använde vid växlingen. Det gick att bromsa de här loken genom att dra gasen bakåt och backa. Jag frågade om det var skepparexamen som gällde på de loken och fick bara ett skratt till svar. Jag fattar inget.

Vi fick senare gå upp i ett Rd2 lok som kom och hämtade alla vagnarna vi kopplat och bromsprovat mm. Han skulle iväg direkt egentligen men han var snäll och lät oss komma på och visade hur det såg ut. Den var super fräsch inuti, såg helt splitter ny ut faktiskt. Datorskärmar med touchscreen med mera. Varmt och skönt var det och kokplatta för kaffet behöver jag väl inte ens nämna att det fanns.

Sen blev det lunch och vi begav oss till en pizzeria i närheten. Vi var ju halvklass så det var nog årets bästa dag för de i Boxholm. Det blev kebabtallrik för min del och jag hamnade vid samma bord som Amelie, Elina, Oliver och Johanna. Det var trevlig att prata med dem och vi fem hade en gemensam nämnare, vi är nämligen allihop riktiga djurvänner. Så lunchen gick åt till att prata om varandras husdjur och visa bilder. Sånt gillar vi.

Efter lunch fick vi koppla lite till, det ringde det hos läraren och jag fick veta att jag har fått klart för 2 veckor praktik till att börja med hos Green Cargo i Göteborg. WOW alltså, det var som att vinna på lotto. Green Cargo i Göteborg är ju mitt drömställe. Nu finns det stor chans att jag får utgå från Scandiahamnen som jag ville. Det var kallt och regnigt ute men jag hade sol i sinnet hela dagen. Hoppas jag får hela 4 veckors perioden i sträck annars så får jag köra praktik i början på januari, så det gör inte så mycket. Men jag har gärna körLIA hela julhelgen om det är så. Det är ju som julafton att köra för Green Cargo i alla fall.

Vi fick sluta tidigt och jag och Ola tog tåget söderut på södra stambanan som vanligt. Men idag var Mikko med, han skulle vidare till GBG med Västtågen från Nässjö. Resten av klassen åkte norrut mot Mjölby, Linköping, Norrköping. Det har varit en bra dag. Och nu kan vi stryka Boxholm från våran bucketlist, Elias höll med men sa att han hade glömt att att skriva dit Boxholm på sin lista så han slapp stryka det. Hur kan man glömma något sådant?

Det var kul att få prata lite med Mikko på tåget hem och han liksom jag vet att vi har valt helt rätt väg i livet. Idag har det andra gänget varit i Boxholm. Det hade gått bra, en lokförare hade till och med hälsat på dem genom att tuta. Undrar om det var då Josefine slog i huvudet? För det gjorde hon visst ryktas det men jag är inte förvånad, förra helgen när hon skulle hem från Oslo med tåg så fick hon vänta i Hallsberg på anslutningen till Mjölby en timma, så hon bestämde sig för att ta lunch. Sagt och gjort, men problemet var att hon träffade Carl-Jan Granqvist där och tiden flög iväg. Det slutade med att hon missade sista tåget hem, det gick mitt framför nästan på henne så hon fick ringa sina föräldrar som fick komma och hämta henne. Undrar vad som händer härnäst? Jag håller er uppdaterade

Nu är det hemstudier som gäller i två dagar. På tisdag är det prov i bromsar. Ha en bra dag alla dudes and duderinas därute…

Förkylningsdräpare med sting

Idag i skolan gick vi igenom den sista delen av häftet vi gjorde i torsdags. Det var lite segt för jag var inte helt pigg idag. Sov väldigt dåligt i natt och det antagligen på grund av en dunder kur mot förkylning.

Helgens förkylning har givit upp sitt försök att ockupera min kropp. Trodde att jag skulle få en sådan där långdragen förkylning som alla vänner och bekanta har dragits med under flera veckor. Men vid första symptom så överdoserade jag c-vitamin varje dag varvat med Echinacea och multivitaminer. Hoppades på att kunna gå till skolan på måndagen men kände mig inte tillräckligt pigg.

Min vän Sara skickade en länk till ett recept på en hälsodryck man kunde koka själv. Jag gick och köpte det jag inte hade hemma och satte igång med häxbrygden. Receptet kommer från Svensk honungsförädling.

http://svenskhonungsforadling.se/halsodryck/
Hälsodryck.

Ingredienser

3 – 4 cm färsk ingefära, skalad och skivad
1 liter vatten
2 citroner, 1 dl pressad saft samt rivet skal
½ dl honung
1 tsk salt

Tillagning

Skala och riv ingefäran. Koka vatten och ingefära i 15 minuter. Blanda i de övriga delarna och kyl. Sila av ingefära och citron innan servering. Kan serveras varm eller kall med is. Håller sig bra i kylskåp drygt en vecka.

Den var superstark men helt klart drickbar ändå. Nästan på gränsen till god faktiskt. Jag hällde i mig nästan en liter av det på kvällen och hade svårt att sova sen. Tror det var den som gjorde mig pigg. Kände mig lite krasslig när jag vaknade i morse men var nog mest trött. Hällde i mig det sista och åkte till skolan. I tåget påväg till skolan piggnade jag till ganska rejält. Kände mig i alla fall piggare än vad jag gjort på hela helgen. Men efter ett tag kom tröttheten tillbaka. Skulle kokat lite mer och Häxbrygden och tagit med mig. Men, men, nu mår jag prima igen och ska sätta igång att plugga lite.

Vi har lärt oss mycket i skolan hittills och just nu så repeterar vi en hel del. Oftast så får vi då ett häfte med frågor som vi ska försöka lösa på egen hand och sen när vi inte kan mer så ska vi slå upp allt i JTF:en och skriva ner svaret och även vart vi hittade svaret. Det funkar bra och det bästa med det är att vi behöver inte vara i skolan och göra det. Vi får lika gärna åka hem och göra det om vi vill. Sen dagen/dagarna efter så går vi igenom allt ordentligt på djupet och får exempel ur verkligheten på det som frågan handlade om. Väldigt bra sätt att lära sig saker tycker jag.

Det bästa av allt är att jag har 1.5 timmars pendling från skolan så när vi får sådan uppgifter så insåg jag idag att jag kan lika gärna åka hem och lösa uppgifterna på tåget. Funkar finfint och så kommer jag hem till min kära vovve någon timma tidigare så blir han glad och min hundvakt kan också slappa resten av dagen.

studera på tåg
Det går alldeles utmärkt att plugga på tåget. Det gäller ju att dra nytta av tiden det tar att pendla. När jag sedan blivit lokförare så kommer det väl bli en hel del passresor som det heter när man åker som passagerare till eller från ett jobb. Då kommer jag ha vanan inne att göra saker för att utnyttja tiden till max. Kommer antagligen läsa en hel del böcker och plugga franska.

Klassen håller på att tagga för ännu en fest i morgon. Jag har tackat nej på grund av att jag varit sjuk och vill se till att få ut alla förkylningsbaciller ordentligt innan jag sätter mig fot på ännu en sportbar. Men visst tar det emot att tacka nej men känner jag det här gänget rätt så är det inte sista festen som kommer anordnas. Så länge det går fotboll på tv’n så kommer det ploppa upp fler spontana fester.