En mental sovmorgon

Hej på er!

Nu var det dags med ett blogginlägg igen. Det var ett tag sedan sist och mycket har hänt så klart. Har tagit en lite paus från bloggen och levt livet lite. Har jobbat väldigt mycket och det har varit kul, flyttat till större lägenhet, börjat ta mc-kort och tagit ölbryggningen till en ny nivå. Allt detta kommer jag skriva om lite senare men inte idag. Idag ska jag skiva ett inlägg som är skrivet in samma anda som innan jag började utbilda mig till lokförare.

Mål, drömmar och livsnjutning.

Med bra jobb och inkomst så börjar man kunna drömma de stora drömmarna igen och planera in mycket nytt roligt i livet och se till att man får det liv man drömt om och det är enkelt. Man ska ställa sig tre frågor.

  1. Hur har ditt liv sett ut hittills fram tills idag?
  2. Hur önskar du att ditt liv ska vara?
  3. Vad kan du göra för att närma dig ditt drömliv?

Första frågan är enkel man ändå så svår för man måste vara lite självkritisk på den frågan. Jag känner många som har total avsaknad av självkritik. Det kan vara bra i vissa lägen men helt fel i andra. Vissa har gått en kort utbildning inom något snävt område och säljer in sig själv som lyckade och framgångsrika och proffs på det de gör men det är bara i deras egna ögon. Skulle man be någon utomstående beskriva hur framgångsrik personen varit i sitt område så skulle det bli en helt annan historia. Det kanske stämmer in på mig på många sätt också.

Sysslar du med konst, healing, musik mm så är risken väldigt stor att du beskriver och höjer dina kunskaper till höjden precis som vilken säljare så helst. För det du gör är inte att beskriva vad du gör, du försöker sälja in dig själv. Kanske för att försöka få andra att se upp till dig eller för att helt enkelt kunna tjäna pengar på det du sysslar med.

Så första frågan kanske borde vara. Hur skulle andra beskriva ditt liv fram tills idag? Områden som utbildningar, övriga kunskaper, karriär och livskvalitet. Njuter du någonsin av ditt liv? Vet du ens vad livsnjutning är?

Andra frågan är lättare. Vad vill du med ditt liv? Hur ska det vara att leva? Här är det bara att bre på med drömmarna och visionerna. Ju mer desto bättre. Man ska inte bromsas i sitt liv på grund av att man inte vågat ta ut svängarna och vågat drömma de stora “ouppnåliga” drömmarna. Ingen dröm är för stor, men det kan ta olika tid och krävas olika mycket jobb för att nå dit.

Sista frågan om hur ska du kunna nå dina drömmar är den som kräver mest av dig som person. Men det behöver inte vara så svårt. Frågan är hur mycket du vill leva ut din dröm. Vill man något riktigt mycket så finner man en väg. Annars så vill man egentligen inte. Man kanske vill men är för lat helt enkelt och lägger ner energi på att finna ursäkter för att slippa ta tag i ditt liv.

Men många kanske vill och måste börja göra förändringar i sitt liv. Vill man ta fram nya iPhone och är utbildad cykelreparatör så kanske man måste plugga vidare till exempel. Utbildning är nog det som fått flest människor i världen att kunna leva det liv de drömt om. Det gäller att verkligen tänka igenom sitt liv så att man ligger steget före alla problemen som man kommer springa på samtidigt som man ser till att man varje dag tar ett nytt steg mot sin dröm.

Är din dröm tex att vinna på lotto så måste man ju spela på lotto. Jag gillar det exemplet av olika anledningar. Att ha som högsta dröm att vinna på lotto kan kännas korkat om det är den enda drömmen man har. Men har man fler drömmar är det ok. Är drömmen att vinna på lotto så måste man ha en plan b och kanske även en plan c. Vad man än planerar i livet är det viktigt att ha en plan b som man kan komma igång med ganska omgående om den ursprungliga planen skiter sig.

Jag tror att vinna på lotto är den vanligaste drömmen oavsett vad för drömmar man har i livet så går nog de flesta och leker med tanken på vad man skulle gjort man man vann och hur bra livet skulle bli. Vissa pratar om det ibland och jag brukar fråga dem samma fråga. Spelar du på Lotto? Och vad är svaret tror ni? Just precis, Nej det gör de inte. Det behöver inte kosta många kronor varje vecka att hålla den drömmen vid liv men inte ens det gör folk för att hålla sina drömmar levande.

Sen är ju inte pengar allt. Men har man inte pengar så har man inte råd med hus, semestrar, nya vinterdäck till bilen, restaurangbesök och födelsedagspresenter till de man älskar.

Jag är en livsnjutare. Mina drömmar i livet är ganska enkla och inte så dyra. Jag har små projekt och mål jag sysslar med hela tiden. Just nu är jag inne i ölbryggning och vill tävla i Brygg-sm om något år. Jag håller på att planerar inför löpträningen för att springa londonmaraton, jag håller på med mc-kortet som är en barndomsdröm och sen vill jag ta svart bälte i en taekwon do.

Jag tycker fler skulle bli livsnjutare och börja drömma stora drömmar och ta tag i dem. Det viktigaste är att tänka positivt. Alltför många är negativa och gnäller. De värsta gnäller till och med på oss som är positiva. De skäller ut kassörskor mm när inte allt blivit som de ville i deras lilla värld. Dessa personer kommer nog aldrig kunna bli livsnjutare eller uppnå drömmar. De är fast i sin bittra värld där deras enda njutning är när de får gnälla på andra och snacka lite skit och skvallra.

Allt handlar om att man ska fokusera på det som är bra och inte på allt dåligt. Då som först blir man lycklig och då som först börjar de riktigt stora drömmarna som egentligen kanske är ganska små men stora ändå som att springa maraton. När man känner att man inte behöver något i livet för att må bra och inte är avundsjuk på andra som har det bättre så lever man nog sitt dröm liv utan att veta om det.

I morse föddes denna tanken till bloggen. Jag vaknade och var glad. Hade en härlig känsla i kroppen. Det hade inte hänt något speciellt, jag skulle inte göra något speciellt. Jag var bara glad och mådde bra. Vad var speciellt med denna dagen då? Jag hade sovmorgon.

Sovmorgon har jag titt som tätt. flera gånger i veckan. Jag vänjer mig aldrig. När folk hör att jag är lokförare så säger de, Jaha, då har du obekväma arbetstider. Nej, svarar jag då, förr hade jag de värsta obeväma arbetstiderna som finns, 7-16 mån-fre. Idag har jag sovmorgon ofta och är ledig mitt i veckorna så man slipper trängas med halva stan om man behöver göra något ärende.

Jag minns så väl alla gånger klockan ringt 06:00 och hade man haft en pistol vid sängen så hade man skjutit sig i huvudet istället för att gå upp men nu hade man inte det så man fick åka iväg till ett jobb som man kanske gillade men jag har alltid hatat att gå upp tidigt, Särskilt på vintern. De gånger man hört klockradioalarmet på dagen när man varit ledig så inser man att man blir arg och irriterad av det ljudet.

Jag tror de flesta kan referera till hur irriterad man är på ringsignalen på alarmet. Sovmorgon är lite tvärt om. Ett vackert ord, man ser framför sig hur man vaknar upp utvilad i sängen, man äter frukost i solen, njuter och har noll stress i kroppen. Sovmorgon är något av det bästa som finns. Ger en bra känsla bara att prata om det typ

Folk borde ha som dröm att se till att få sovmorgon oftare. Den känslan är underbar och direkt kopplad till livsnjutning.

Tänk vilken dröm det vore att kunna återskapa den känslan man har när man ligger där i sängen och har sovmorgon lite när som helt under dagen, känna sig glad och lycklig för ingenting närsomhelst varje dag.

En slags mental sovmorgon.

 

Livsnjutning

Jag har inte bloggat sen jag slutade praktiken. Har slöat hela dagarna. Men på måndag har vi diagnostiskt prov så jag måste börja repetera JTF lite smått nu. Jag måste även skriva dagboken i LIA-pärmen, det ska man egentligen göra direkt innan man glömt av allt men jag har ju bloggen att utgå ifrån så det kommer lösa sig ändå.

Äntligen har jag fått min älskade iPad, 8 veckor tog det från beställning till leverans. Det blir smidigare att plugga på den istället för laptopen när jag pendlar till och från skolan.

Jag har även roat mig mig med att städa på datorerna och hårddiskarna här hemma. Skit vad mycket man samlar på sig i onödan, är inte helt klar än men jag har en hel del filmer och fulla serier kan jag säga. Jag kommer aldrig hinna se allt.

Jag har även passat på att julstäda här hemma och slänga en massa saker. Det tar tid för man hittar en massa saker man glömt av att man ägde och en massa roliga anteckningsblock som man måste läsa igenom.

Igår hittade jag ett text jag skriv till en tävling hos en resebyrå där man skulle skriva om att resa, där kunde man vinna en resa för två till Malaysia värde 150 000:- Jag kom trea med min text och vann en tre års prenumeration på tidningen Res. Så här löd texten:

Sand mellan tår
hålla i handen
vada

Solblekt hår
picknick på stranden
bada

Fågelsång
solbränd rumpa
tokpruta

Solnedgång
skåla i skumpa
livsnjuta

 

Sol i sinnet

Jag har tänkt på en sak.
Hur kommer det sig att så många är så otroligt negativa hela dagarna?
Idag vaknade jag liksom så många andra och såg snöslask, snöblandat regn med mera. Helt klart inte ett av mina favoritväder men det är ok, det är en väderlekstyp typisk för denna årstiden och det är därför sådant här väder varje år i November. Inget konstigt med det.

En annan sak som också återkommer varje år vid denna årstiden så är det gnället från folk som går omkring med sura miner pga att det kommit 2 cm snöslask på natten. Herregud, vad är problemet? Det kan ju knappast vara så att 2 cm snöslask kan förstöra dagen för så många människor utan det måste ju vara något annat i deras liv som gör dem så negativa till allt.

Det måste ju vara något i deras liv de verkligen inte trivs med, eller är de kanske bara bortskämda och gnäller så fort de får någon motgång, eller så har de bara inte insett att livet är ganska bra trots allt. Hur som helst kan man ju inte må bra av att låta vädret påverka ens humör. Men det är förvånansvärt många som gnäller och är på dåligt humör på sociala medier en dag som denna.

Jag minns för någon vecka sedan när en vän skrev en djup status om att finna lycka i sin tillvaro. Han hade nyss insett att det var hans barn som gjorde honom “rik” och att de alltid hade gjort det men han hade inte insett hur mycket de betydde för honom förut. Varför ska han gå omkring med negativa tankar när han har det han behöver materiellt och barn som han älskar. Det som utlöste det inlägget var att det var deras mammas vecka att ha barnen med de kom ändå till honom och umgicks. Det gav han en otrolig glädje och han skrev ett långt inlägg och förklarade på ett nyanserat sätt hur han kände och vad hans syn på lycka är för något.

Efter att ha läst det inlägget fick jag en glädjekick. Massor med energi och med den kom det en massa positivt tänkande som vanligt. När det gått flera timmar och jag fortfarande tänkte på det inlägget och att det gjort mig så glad av att han var lycklig och att han skrev och berättade om det så insåg man ännu en gång hur mycket det vi läser på sociala medier påverkar oss.

En annan vän har länge gått och funderat på att bli kock men aldrig tagit tag i det. Han har alltid varit intresserad av matlagning och är så duktig att till och med barn gillar hans mat. Men han hade ett annat jobb och av bekvämlighet stannade han kvar som så många andra tills en dag då han beslutade att utbilda sig. Att prata med han var så otroligt inspirerande. Han var så otroligt taggad och den positiva energin verkligen sprutade ur honom. Han berättade även hur glada hans barn blev när han berättade att han skulle bli kock. Han lägger upp massor med bilder på mat han lagat med mera på Facebook och det är kul att se för man vet att han bara går och väntar på att utbildningen ska börja.

Jag älskar mat och matlagning själv och när jag ser matstatusar på Facebook blir jag blad av flera olika anledningar. Jag är med i en grupp som heter “Vad lagar du till middag idag” och det är nog den största och mest aktiva gruppen jag är med i på Facebook. De bokstavligen spammar mitt Facebook flödet med matbilder och recept säkert 10-20 om dagen, har inte så stor koll men det är ofta i alla fall och jag älskar det. Har fått så många otroligt bra recept där som man aldrig ens drömt om att få.

Det gör mig som sagt glad, men man hör väldigt ofta folk gnälla på matstatusar. Där jag ser middagstips, tillbehörstips, uppläggstips och dukningstips, där jag ser en maträtt som lyser som det mästerverk det är  och där jag nästan kan känna doften och smaken, ja där ser andra bara en tallrik mat och tänker “Åh, nej inte nu igen”. Tänk vilken skillnad det är på folk och folk. Jag menar inte att alla måste ha ett matintresse men man behöver ju heller inte bli så negativt påverkad att man måste sprida sin galla på sociala medier.

Ett annat tips mina vänner kan relatera till är ju hur jag blev när jag bestämde mig för att bli lokförare. Jag hade mist 3 vänner till Fonus på 4 månader plus en del andra riktigt tunga personliga bakslag och motgångar så år 2013 slutade i katastrof rent ut sagt. Det var tungt men jag hade ett mål och en dröm som var tyngre. Att bli lokförarstudent, jag hade helt enkelt inte tid att deppa

Jag är alltid glad, jag är faktiskt det. Jag har sol i sinnet hela tiden. Ibland lite starkare, ibland lite svagare, men solen finns alltid där och inspirerar och lyser upp. Jag försöker inspirera andra ganska ofta och lysa upp deras tillvaro. Det gör att väldigt många kontaktar med när de har problem och mår dåligt, främst tjejer är det som kontaktar mig och det är allt ifrån att någon släkting blivit sjuk till hedersrelaterat hot och våld. Det är min vardag. Jag ser och hör dessa problem nästan varje dag och försöker fördjupa mig i det och ge råd men det är tufft ibland när det med tex förekommer dödshot med de jag hjälper och att det då även ligger hot mot mig som hjälper dem. Men jag är alltid glad ändå.

Det behöver inte vara alla problem, motgångar och negativa upplevelser som är den största boven i dramat när någon mår dåligt. Det kan vara bristen på positiva saker, eller kanske ännu vanligare, personens oförmåga att se de positiva sakerna man har i sitt liv och glädjas över dem. Jag gläds åt de små sakerna i livet. Jag är medveten om att jag har det bra, men visst kan allt bli bättre men jag har det riktigt bra och jag är inte missnöjd med mitt liv. Det är ju trots allt jag som byggt upp och skapat detta liv, det är detta liv jag vill ha, annars hade jag ju gjort något annorlunda.

Jag vill vara en positiv inspirerande person, därför försöker jag vara en inspirerande person och därför ser många mig som en positiv inspirerande person. När jag träffar vänner jag inte träffat på länge säger de att det lyser om mig. När de presenterar mig för sina vänner har det hänt att de sagt “detta är min vän Frillo, han är världens mest positiva person”.  Det gör mig glad, för detta säger de för att de ser mig sådan, på grund av det jag skriver på Facebook och hur jag pratar med dem när vi ses. Många gånger säger de tack när jag pratat med dem för de hade haft en dålig dag men är nu glada igen.

glada människor
Det lyser om positiva människor

Allt detta för att jag är den jag är, jag är en glad, positiv och väldigt social person som inte gnäller för småsaker. Men tänk då på alla som gnäller hela tiden för småsaker som till exampel vädret. Hur ser alla på dem? Vad får de för bemötande av sina vänner? Vad säger deras vänner i smyg efter att han presenterat den negativa personen för dem? De drar ner sig själv i ett egenskapat svart hål och de kommer må därefter.

Men det stannar tyvärr inte där. Tänk er hur glad jag blev av en person som beskrev hur lycklig han var på grund av sina barn eller på grund av att han tagit tag i sin dröm och utbildar sig till sitt drömyrke. Hur det ger en energiboost som sitter i kanske hela dagen när man läser något sådan om en vän. Tänk er då vad som händer om någon bara skriver negativa saker hela tiden. Allt du ser är negativt och någon ger 20 anledningar till att hata snön som du älskar. Man bryts omedvetet ner steg för steg. Istället för att ge dig en energiboost så tar de har människorna din fina energi och på grund av vad? Varför ska man tillåta någon att göra det?

Dessa negativa individer tycker inte de är pessimister. Likt alla pessimisters så kallar de sig realister och ordet optimist är något dåligt i deras ögon. Men de är pessimister och de gnäller på allt, på sin sambo, sin bil, sina barn, sin chef, sina grannar, sina vänner, politiker, någon random på stan eller på bussen allt och alla. Men värst av allt är att de ibland gnäller på positiva personer och kallar dem falska. De tror inte att någon kan vara positiv hela tiden. Men jag klandrar dem inte, det kan helt enkelt inte tänka så långt. De tycker det är helt normalt att gnälla hela dagarna men inte att vara glad hela dagarna. Det hör man ju direkt att det inte ens är någon ide att ta den diskussionen. Det är bara att klicka delete på Facebook om någon försöker argumentera att man inte kan vara så glad utan att man måste skriva lite negativa saker ibland för annars är man falsk. Ni kanske inte tror det men jag har faktiskt tagit bort ett antal sådana personer från Facebook.

Skulle dessa negativa personer åka gokart med sina kollegor skulle de gnälla på allt under tiden, det är kallt, man luktar avgas med mera. De skulle göra att kollegorna skulle lägga märke till dessa kanske negativa saker som de inte skulle lagt märke till annars. De skulle glömma av att det är kul att umgås med kollegor oavsett väder och vad man gör. Jag minns när jag åkt gokart med jobbet. Jag taggar alla hela tiden. Går och småretas om hur många gånger jag ska köra om dem med mera. Även de som inte är tävlingsmänniskor kommer bli så otroligt taggade att de tillslut skulle stå och gnägga och hoppa jämfota minuterna innan man sätter sig i gokarten och sen skulle det vara en fight på liv och död på den banan. Och man pratar om den finalen i flera år efteråt där en av vännerna hamnade på listan med de snabbaste varvtiderna på banan. Där har ni skillnaden mellan personer som mig och negativa personer. Vissa får människor att göra sitt bästa och tro på sig själva i situationer de inte vet något om, andra får sina vänner att bara se det negativa och ge upp. Men är man verkligen en vän då?

Låt ingen påverka er negativt, ta hellre bort dem från Facebook. Man kan faktiskt vara vänner utan att vara vän på Facebook och man slipper en massa tjafs och en massa negativa uppdateringar hela tiden. Livet blir faktiskt roligare om man inte blir påmind om allt tråkigt hela tiden. Visst kan folk ha sina problem men man måste inte i sociala medier ventilera precis allt negativt som man upplever. Jag tar bort de med statusar jag inte gillar. Många hänger väldigt löst och ryker efter nyår, då jag ska göra min nästa stora utrensning. Det är nog 20 pers som är borta för alltid på min Facebook bara i år på grund av negativt beteende. Samtidigt ber jag dem som inte gillar det jag skriver att ta bort mig för det enda jag kan garantera är att det kommer komma mer av den varan.

Jag har många vänner på Facebook som jag inte umgås med privat, har knappt aldrig gjort heller, ändå ser jag dem som mer nära mig som vänner än många andra. För de gillar det jag skriver, de gillar den jag är och jag gillar det de skriver och jag gillar dem som personer. De gillar mina djurbilder, de gillar mina filosofiska tankar om att vara positiv och jag gillar det som händer i deras liv. Därför följer vi varandra på Facebook, det är på grund av att man är på samma nivå mentalt. Vissa av dem vet nog inte ens om att jag prenumererar på deras statusar men de anar nog. Men tyvärr finns det andra vänner som bara gnäller, varför ska man ha kvar dem på Facebook?

Ingen är helig på min vänlista. Vi kan vara vänner privat men jag vägrar tvingas läsa om andras huvudvärk direkt när jag vaknar. Fota gärna eran frukost och skriv vad ni har för favorit té. Berätta gärna när du släppte hunden på morgonrundan så han fick springa med sin favoritkompis innan du gick till jobbet men gnäll för guds skull inte det första ni gör när ni vaknar om ni vill behålla någon form av respekt i mina ögon.

Gillar ni inte regn och rusk så köp en dyr, fin, varm Gore-tex jacka tidigt på hösten, och ett par riktigt fina, sköna, varma kängor och låt kläderna ligga i garderoben oanvända. När du sen vaknar upp till en dag som denna med snö eller slask så  kommer du tänka, YES!!! Nu får jag äntligen ta på mig min nya jacka och mina nya kängor. Du kommer slänga i dig frukosten och bege dig ut och gå i det vädret som du hatat på grund av att du nu äntligen fick använda dina nya vinterkläder som du älskar. Jackan luktar ny och är så där fin som bara nya jackor kan vara. Kängorna är varma och täta så du behöver inte ens gå runt vattenpölarna, du kan gå rakt igenom utan att bli blöt. När du kommer hem så kommer du putsa kängorna och nästa längta tills nästa promenad för kängorna blir skönare och skönare de första promenaderna.

När du sen sätter dig vi datorn kommer du istället för att gnälla på vädret skriva om din uppfriskande promenad och att du är på bra humör och fråga om någon vill hänga med på en promenad till lite senare. Sen när du skrollar på Facebook så kommer du läsa om alla som gnäller på vädret och fråga dig själv vad det är för fel på dem. Hur någon kan hata något som är så naturligt och uppfriskande som lite snöblandat regn. Det finns inget dålig väder, bara dåliga kläder heter det men det är inte riktigt sant, det finns dåligt humör hos många också så allt hänger inte på kläderna. Så vem är du? Är du en gnällspik med konstant dåligt humör som gör alla dina dagar dåliga?

Vad tycker du om vädret idag?
Jag bara undrar…

Att finna sig själv del 2

Jag slutade som koordinator strax innan jul. Det kändes tungt när man gick därifrån. Kände mig verkligen som en i gänget där. Men det var fler saker som tyngde mig, på 4 månader hade tre vänner valt att sluta sina dagar här på jorden. Dessutom hade mina vänner fixat en överraskningsfest för mig pga att jag varit frisk i över ett år. Super kul, men de visste ju inte att läkarna ville tvinga mig att gå på både cellgiftsbehandling och kortizon igen. Jag var lite överarbetat pga det höga trycket på jobbet på dagarna och allt jag var tvungen att plugga in på kvällarna för att klara jobbet.

Min hjärna behövde verkligen vila. Jag sov nog i en hel vecka efter jag slutat arbeta, orkade knappt gå upp ur sängen. Läkarna övertygade mig att gå på en medicinkur för att säkerställa att inte sjukdomen blossar upp igen när jag börjat lokförarutbildningen. Jag köpte deras argument och försvann in i dimman för några månader.

Kroppen svällde återigen upp av allt kortison. Man blir som en ballong i ansiktet och får värsta dubbelhakan. I februari öppnade ansökningarna till lokförarutbildningen som jag så länge väntat på. Men när man gjorde ansökan var man tvungen att göra ett webbaserat IQ test inom en vecka. Jag kände mig inte redo för det. Jag var för drogad av alla medicinerna. Men var lugnt. Sista ansökningsdagen var inte förrän i mitten på april och då skulle jag redan ha avslutat kortisonkuren. Jag letade upp kuvertet med mina betyg och beslutade mig för att vila upp mig ordentligt tills ansökningen skulle göras.

När dagen d kom så skulle betyg och CV bifogas och då skulle man få en kod skickat på mail som ledde till testen man skulle göra på datorn hemma. Jag sökte in med särskild behörighet eftersom jag inte hade komplett gymnasiebetyg än. Men det var ju lugnt, jag hade arbetslivserfarenheten och betyg i de nödvändigaste ämnena.

Jag öppnade kuvertet med betyg och insåg att just de viktiga betygen saknades där i. Jag fick panik, klockan var runt lunch och det var sista ansökningsdagen. Jag sprang ner till vägledningscentrum och förklarade att jag behövde betygen. De sa att de måste skrivas under av en viss person och att han inte var anträffbar just den dagen. Men shit alltså, det måste gå lösa. Jag kopplade på charmen och sa att jag förstår om det inte går men frågade om det fanns något hon kunde försöka göra. Det handlade ju trots allt om min stora dröm.

Det visade sig att hon var en person som var rätt placerad här i livet. Hon skulle göra allt hon kunde för att fixa underskriften till klockan 13:30 då jag skulle möte henne i närheten av Per Brahe gymnasiet. Nu skulle det förhoppningsvis ordna sig. Men det var betygen från bilmek som skulle fixas också. Ringde riksarkivet och de skulle försöka leta fram dem åt mig. Tjejen från vägledningscentrum mötte upp mig med mina rykande färska betyg och några timmar senare ringde riksarkivet och hade lyckas hitta mitt gymnasiebetyg. Problemet var att de stängde om 20 minuter. Jag slängde mig in i BMW och höll hastigheten hela vägen ner till länsbiblioteket eftersom jag är en mogen ansvarsfull person. Och självklart stannade jag inte i lastzonen  utanför och sprang genom länsbiblioteket till riksarkivet. Jag är ju trots allt en lugn och sansad människa.

Några minuter senare var jag hemma. Nu var allt i sin ordning igen. Jag lovade mig själv att ha mer framförhållning i framtiden. Nu skulle dokumenten skannas och sparas ner på fil. Och som av en slump så råkade just denna prylgalna tekniknörd ha en splitter ny nästan oanvänd multifunktionsskrivare hemma. Satte betygen i skanningsdelen och tryckte på knappen, sekunden senare låg betygen snyggt och prydligt i en fil på min dator. Nu var jag redo. Det var dags att söka in till drömyrket från min barndom.

Ansökan gick bra och jag fick mailet med inlogget till onlinetestet som skulle göras inom en vecka. Jag minns att jag ställde mig upp blundade och tog ett djupt andetag och kände efter hur jag var i sinnet. Supertaggad! Jag satte mig ner och loggade in.

Läste igenom beskrivningen. Det skulle vara 5 st deltest. Jag gjorde dem allihop i ett svep utan rast och blev godkänd. Skönt första steget avklarat. Nu skulle jag upp till Mjölby och göra ett liknande test fast snäppet svårare. Det skulle inte vara några problem eftersom datortesterna var så enkla att jag antagligen hade fixat det i mellanstadiet. Det var ca 400 sökande till 30 platser i Mjölby, 900 sökande till Huddinge mm. jag fick veta att ca 1 av 13 klarar alla testen. Hur många som skulle ryka på förtestet hade jag ingen aning om.

På testet i Mjölby var jag super taggad. Men resan dit var lite ångestladdad. Jag minns hur jag tänkte att om några timmar åker jag på andra sidan motorvägen påväg hem, undrar om jag är ledsen eller superglad då. Men nu visste jag hur testen var uppbyggt och jag visste att det skulle gå blixtfort att klara dem. Lena som övervakade testerna sa att tiden var satt så att man inte skulle klara alla frågorna och att det var smartast att hoppa över de man inte kunde svara på direkt och gå vidare. Och nu ska det gå undan tänkte jag. Varje delmoment var på tid för att öka stressen antar jag. Vi hade även ett test på papper som vi började med. Det gick hur bra som helst. Nästa test var ordkunskap liknande det i högskoleprovet fast bara med 20 ord. Jag satte 18 rätt av 20.

Sen var det talföljd där man ser 4 siffror och skulle gissa vilka som skulle vara de två sista siffrorna. Busenkelt ju, men hann inte svara på alla, men jag upplevde att jag hade haft ett riktigt bra tempo.

tredje delen var om pappersfigurer. man såg ett papper klippt i en viss form och så skulle man gissa hur den såg ut hopvikt. Sen var det en figur det det fattades en bit på och man skulle gissa hur den biten såg ut har jag för mig. sista delen var olika figurer med en prick på. så skulle man visa vart pricken satt när figuren var utvikt. bus enkelt hann nog med alla.

Minns inte alla testerna men de man inte hann med räknades som fel och man skulle inte klara alla sa Lena pga tidsbristen. Det kändes som det gick bra. Jag tror jag hann med att lösa alla problemen på 3 av 5 deltester. Det var nervöst men jag blev godkänd på alla moment och var först ut ur klassrummet. Jag hade som vanligt inte tagit någon som helst rast mellan delproven. Jag blev inkallad till Lena efter en stund. Hon sa att 6 av 7 ryker på de testerna och hon var impad av att jag hade hunnit med alla uppgifterna på så många av delproven. Sen visade hon mitt resultat. Jag hade satt 96,1% rätt. Helt galet =)

Resan hem i bilen ringde jag runt till alla och berättade att delmoment 2 var klart nu var det tre kvar. Psykologdelen med fler tester och även psykologintervju. Där skulle 50% ryka hade Lena sagt. Men hon sa även att om man klarade sig där så var man så gott som antagen. Man kunde bli godkänd, icke godkänd eller godkänd med förbehåll, De som blev godkända med förbehåll hade även de ganska stor chans att komma in. Men alla godkända hade förtur.

Men det skulle jag inte tänka på nu, jag var i ett lyckorus samtidigt som en stor sten hade fallit från mitt bröst. Jag var ett stort steg närmare min barndomsdröm. Jag köpte en låda öl och åkte till min vän Mika. Vi gick till Åsasjön och satte oss i solen och sänkte alla ölen innan jag tog bussen hem. Livet var underbart just då.

Men dagen efter började fokus på psykologdelen. Den skulle vara efter några veckor och det skulle vara den viktigaste dagen i mitt liv. Det var där det skulle avgöras om jag skulle få uppleva det jag drömt om sedan barnsben.

Psykologdelen var i Linköping tidigt på morgonen. Det stod att det var väldigt viktigt att man var utvilad. Jag hade sovit ganska bra och vara förvånadsvärt pigg. Det var koordinationstest, minnestest med matematik där man var tvungen att komma ihåg ena siffran från mateproblemet före och använda i det nuvarande problemet och allt skulle givetvis lösas på tid. Det svåraste var ett test där man såg 4 olika men väldigt lika symboler på en rad. Man var tvungen att ha riktigt bra iaktagelseförmåga för att se skilladen. Nedanför de symbolerna kom det en symbol till som var väldigt lik de 4 däruppe. Var det någon som var identisk med den nedanför skulle man trycka på en knapp, var de inte lika skulle man inte göra något. Efter 1.7 sek byttes symbolerna och man skulle göra samma sak om och om igen med 1.7 sekunders intervaller i 8 minuter har jag för mig. Det kändes snabbare dock men jag har för mig att jag läst att det var i 8 minuter. Det var hur som helst väldigt stressande och jag kan tänkta mig att många ryker just där.

Inget av delproven kändes helt självklart. Det var en mycket tuffare testdag än den förra. 50% skulle ryka och jag hade ingen aning om hur  jag låg till. Vi hade en rast mitt i allt. En av killarna från testdag 1 var med och vi pratade en hel del i pausen. Han tyckte precis som jag att första dagen hade varit super lätt men att denna dagen var supersvår. Han hade just gjort de testerna jag skulle göra och jag hade just gjort de testerna han skulle göra. De testerna efter pausen var egenligen inte så svåra men de var lite jobbiga. Tänk er en prick som tickar runt i en cirkel på datorskärmen precis som en sekundvisare. Ibland gör den ett dubblehopp och hoppade två sekunder och då ska man trycka in en knapp. Inte så svårt eller hur? Problemet var att det gick flera minuter innan den gjorde sitt dubbelhopp. Så man hann bli nojjig att man hade missat dubbelhoppen när man blinkat typ och när den väl gjorde sina dubbel hopp kunde den göra flera på rad. Så satt man där och stirrade på den pricken i hela 33 minuter. Det var för att se om man klarar sitta passiv utan att någon händer precis som det är när man kör tåg för att sedan reagera riktigt snabbt.

Intervjun med psykologen gick bra. De bad mig förklara mitt liv från högstadiet till nu. Jag berättade, inga konstigheter. De frågade varför jag ville bli lokförare. Jag berättade att jag älskade flygplan, båtar och tåg sedan barnsben och att det var en gammal dröm att få köra tåg. De frågade varför just jag trodde jag skulle bli duktig. Jag nämnde att jag varit Gruppchef i lumpen där jag körde stridsvagnar på lastbilar. Jag hade jobbat som skyddsombud i flera år, jag var noggran, jag hade varit butiksansvarig på Jack & Jones, och jag hade varit teknisk koordinator mm. Utbildad bilmekaniker var också en bra grej eftersom jag skulle kunna allt om el, motorer. bromssystem hydralik och tryckluft. Han frågade mig om säkerhet men det var inga problem att svara på för ett gammalt skyddsombud som mig. Jag var den ultimata lokföraren plus att jag hade bra testresultat från första testdagen.

Sista testet var ungefär samma som första testdagen men nu hade man hörlurar på sig och fick instruktioner. Man skulle kolla i en adressbok vad en viss kille hette i förnamn och svara vid en speciell tid. Man skulle kolla vilken dag i veckan man skulle göra saker i en kalender. Det vara matte problem och man skulle finna samband med saker och allt skulle svaras vid speciella tidpunkter som man var tvungen att hålla koll på så man inte missade det. Man var tvungen att föra anteckningar för att klara utmaningen. Jag fokuserade allt på det som sas i hörlurarna och däremellan försöka jag lösa så många av datorproblemen som möjligt. Hade inte den blekaste aning om hur det hade gått. Det hade varit en tuff förmiddag och nu satt jag och den andra killen och väntade på psykologen.

Den andra killen var först in. Det gick fort. Någon minut sen kom han ut igen. Han hade misslyckats på 2 deltest och blev icke godkänd. Det var tråkigt. Jag led verkligen med honom, han såg ledsen ut. Jag blev nervös. Han var ju duktigt som fan första dagen och tyckte det var busenkelt precis som jag och nu var vi båda överens om att det var supersvårt.

Jag blev inkallad. Det gick snabbt. Du är godkänd! Jag blev glad och sa att det var den största dagen i mitt liv jag skakade hand med dem och gick ut.

Shit alltså. I bilen hem fick jag värsta glädje ruset. De värsta var över delmoment 3 av 5 var klart. Jag visste att nu var det så gott som klart. Det var juli och solen sken allt var underbart och jag började våga hoppas på att det kanske skulle bli verklighet. Skulle jag verkligen få börja Lokförarutbildningen?

Delmoment 4 var antagningen. 30 platser fanns. Jag räknade ut i huvudet att det skulle vara ca 30 som klarade alla testerna så det borde vara ganska lugnt egentligen, jag visste ju att första testdagen gick väldigt bra men hade inte en aning om vad jag fick för poäng på andra testdagen. Men det fanns en hake. Jag sökte in på särskild behörighet och jag hade läst någonstans att det bara var 5 eller 6 platser av de 30 som var för dem med särskild behörighet. Jag hade ju arbetslivserfarenheten som jag kom upp i maxpoängen som var 5, men det var det garanterat fler som hade gjort. Jag skulle även vara tvungen att fixa intyg från tidigare anställningar som skulle styrka det. Men men, en sak i taget. Jag skulle nu bara vänta på antagningsbeskedet som skulle komma efter några veckor. Det fanns inget mer jag kunde göra.

En vacker förmiddag fick jag ett mail från skolan

mail
Världens bästa email

 

Wow det var nästan för bra för att vara sant. 4 veckor senare kom ännu ett mail.

 

antagning
Antagningsmailet

 

Delmoment 4 av 5 var klart

Nu var det hälsoundersökningen kvar. Det var jag ganska säker på att klara. Jag hade ju varit sjuk i många år men hade nu varit frisk i 1.5 år. Men jag gjorde regelbundna checkups ofta och läkarna sa att jag var frisk sedan länge, sjukdomen kommer inte komma tillbaka, alla mina blodvärden var ok, ögonen var ok jag tog inte droger och jag hade inte överdrivna alkoholvanor. Även om sjukdomen skulle komma tillbaka så sker inte det akut så jag skulle inte innebära någon säkerhetsrisk på något sätt. Det kändes bra. Jag klarade hälsoundersökningen galant. Jag var nu klar för min drömutbildning.

Nu kunde jag slappna av och njuta av sommaren. Men jag ville bara att sommaren skulle ta slut. Jag ville börja så fort som möjligt. Den 25 augusti var det dags. Träffade mina klasskompisar och kände direkt att detta kommer bli bra. De hade ju letat efter en speciell personlighet och sållat ur folk med olika tester och psykologer. Man ska inte säga att vi är stöpta i samma form i klassen, det vore att överdriva. Men om man jämför med andra klasser man gått i och andra arbetsplatser så är vi skrämmande lika på många sätt. Jag är ju en flygnörd och jag vet att det är minst 4 till i klassen som är piloter eller har planer på att bli. Och då har jag inte hunnit prata med alla i klassen än. Detta kommer bli roliga 60 veckor med klassen.

Jag sitter och nyper mig själv i armen fortfarande. Det var ju detta jag kämpat för hela våren och sommaren. Det var ju detta jag drömt om sedan jag var liten. Nu pendlar jag till Mjölby varje dag och går min drömutbildning. Jag åker förbi Österängen varje dag och ser huset på Polstjärnevägen 2 där jag bodde som liten. Man blir helt varm i hjärtat när jag ser det området. Har knappt varit där sen jag flyttade när jag var 6år. Det var ju där tågdrömmarna tog fart. Det var ju där jag stod och tittade med stora ögon på tågen som åkte förbi.

De bygger om på balkongerna i det huset nu har jag sett från tåget. Men annars är allt sig ganska likt. Jag får väldigt mycket minnen när jag åker förbi där. Det har gått ca 35 år sedan tågdrömmarna började. Men jag kan tycka mig se en liten 4 årig krulltott som står där på vägen och tittar på tåget när vi åker förbi. Han har helt glömt bort vad han nyss gjorde och han märker inte vännerna runt omkring honom. Det är bara tåg som gäller nu. Han står där och drömmer om sig själv som lokförare. Det lyser i hans ögon. Det lyser i mina. Nu sitter jag verkligen här på tåget. Min dröm håller på att besannas. Jag är barnsligt lycklig djupt in i själen.

Jag ska bli lokförare…

Jag
Jag som liten

Att finna sig själv

Shit alltså!
Ibland slår tanken mig. Tanken att jag ska bli lokförare. Det börjar smälta in mer och mer nu. Jag har redan hunnit avverka tre veckor i skolan, men får fortfarande nypa mig i armen ibland. Shit pommes frites. Det händer verkligen, jag ska bli lokförare nu, det är på riktigt. Min dröm håller på att besannas. Men vägen hit var varit lång. Jag ska nu backa tillbaka bandet och ge er en snabb breifing på vad som ledde mig hit. Det blir i två delar och första delen är ganska lång. Andra delen kommer i morgon.

Jag föddes på Duvgatan på Österängen utanför Jönköping 1975. Det är nog inte så många av mina vänner som vet att jag är född på Dovestreet. Min mamma hade skilt sig innan jag föddes och var nu ensamstående med mig och min ett år äldre bror. Vid tre års ålder flyttade vi till en tvåa på första våningen på Polstjärnevägen 2. Därifrån är det några hundra meter till Järnvägen och det var där jag började intressera mig för tåg.

Man såg tågen varje dag och de hördes lång väg så man stannade upp i vad man höll på med när man lekte och stod och tittade med stora ögon när tågen susade förbi. Jag minns att jag gillade tågen med tankvagnar och min morbror hade lärt mig att det var olja och bensin i dem. Jag bestämde mig för att bli lokförare när jag blev stor. Jag skulle köra tåg med många tankvagnar.

Jag gick på dagiset på Österängen och jag har ett svagt minne av att min första tågresa var när jag åkte tåg med dagiset vid ett tillfälle men kan inte minnas riktigt när eller vart. Det kan ha varit på fritids några år senare också.

Vid 6 års ålder så flyttade vi till Råslätt och jag gick ett år till på dagis och sen började jag skolan. Jag såg aldrig tåg och drömmen om att bli lokförare började sakta avta. När jag gick i sexan på Råslättsskolan så fick jag och min pappa äntligen kontakt. Det var något som jag knappt hade vågat drömma om. Det var länge det största som hänt i mitt liv. Den våren så åkte vi i klassen på klassresa till Lemnhult i Småland. Då tog vi Krösatåget dit och vi fick gå in i förarhytten strax efter Huskvarna och se hur det såg ut därifrån. Det var riktigt kul.

Den sommaren blev något alldeles speciellt. Jag hade knappt aldrig lämnat 036 området i hela mitt liv och helt plötsligt började jag vara hos min pappa i Göteborg på alla loven. Och han köpte en biljett till Michael Jacksons Bad konsert som jag och en vän fick gå på själva utan honom. Det var stort. Hade aldrig varit med om något sådant tidigare och efter den dagen 12 juni 1988 har jag alltid varit ett riktigt stort MJ fan.

I slutet på sjuan flyttade vi till Fagerhult som ligger 3 mil norr om Jönköping. Jag trivdes aldrig där. Fick några riktigt bra vänner och det var kul på sommaren när man tog mopederna och åkte och badade varje dag, man tältade i Hökensås och fiskade ibland. Men man kan inte blunda för att jag var en tvättäkta stadskille på den tiden. Att slitas upp från sina vänner i den åldern och flytta ut på landet var absolut ingen hit. Jag kände alltid att jag inte platsade in riktigt vare sig i klassen eller samhället.

Jag var bara 16 år när jag flyttade hemifrån och in till Habo. Det var väl heller inte det bästa jag gjort i mitt liv. Jag hade bara två drömmar vid den tiden. Att få jobb så man fick pengar och att ha en flickvän. Jag började läsa fordonsteknisk på gymnasiet men det var inte min grej. Visst, jag var duktig men det var inte det jag ville göra. Jag kände även att jag inte platsade in i klassen. Jag tog tåget till och från skolan någon gång i veckan. Vi gillade när vi hann med tåget så man slapp sitta på bussen. Det gick på mindre än halva tiden med tåget.

Månaden jag fyllde 20 så fick jag äntligen fast jobb efter att ha praktiserat i 6 månader. Flyttade till en etta 20 meter ifrån där jag bor idag. Samma år ryckte jag även in i lumpen i Skövde som stridsfordonstransport gruppchef. Det var ganska kul. Alla var rätt olika i våran pluton. Men vi funkade ganska bra ihop. Man hade lämnat den osäkra tonårstiden bakom sig och självförtroendet var på topp, jag hade boende i stan, hade tjej (min andra tjej förövrigt, hade en annan flickvän i tonåren) och fast jobb. Livet lekte.

Ja, ett tag i alla fall. Jag ville mer, jag ville att allt skulle bli lite bättre. Efter lumpen tog jag dykcert, jobbade ett år sen sa jag upp mig och ville stämpla. Jag gick kvällskurser i data och arbetsförmedlingen tvingade mig att gå datorteket. Jag kunde mer än alla lärarna tillsammans. Fick vara extra lärare hela tiden. Trivdes aldrig riktig i det gänget. Jobbade lite på Dykklubben Dyk upp (heter oxygene idag) Började på teknisk naturvetenskaplig på komvux månaderna senare.Trivdes aldrig riktigt i klassen och alla var väldigt olika. Fick några riktigt bra vänner men vantrivdes i skolan. Jag var skoltrött helt enkelt.

Slutade skolan och började jobba på SEW Eurodrive. Där började mitt liv. Bra jobb, bra arbetskamrater och bra chefer. Jag var där i 6 år och jobbade dygnet runt, tjänade pengar, köpte bil och teknikprylar, och reste utomlands 3 ggr om året. Jag var på alla avdelningar där, men jag trivdes nog bäst som sprutlackerare.

Det var även åren jag började meditera och fann buddhismen. Jag blev besatt av Dalai Lama’s bok Lycka och det blev min bibel. Det boken har gjort mig till den jag är idag. Började läsa kurser på kvällarna när jag inte jobbade över eller jobbade på något av mina andra extra jobb. Det var franska, sociologi, filosofi, psykologi, retorik jag var intresserad av. Fixade litteraturlistor från sociologiprogram på högskolan och från Personal och organisation på universitet i växjö och köpte samma böcker och läste dem.

Jag började förändras. Jag tänkte annorlunda. Jag kunde uttrycka mig och lärde mig argumentera. Började känna att jag var på rätt spår i livet och att jag hittat mig själv. Jag mådde bättre än någonsin och älskade livet. Jag började drömma de riktigt stora drömmarna för första gången. Jag visste att jag kunde bli precis vad jag ville. Självförtroendet var på topp som vanligt och jag kände mig odödlig. Jag skulle bli pilot och vill bort från jobbet jag hade trivts med i många år.

Sagt och gjort. Jag sa upp mig och ville ha ett sabbatsår innan jag började plugga för att läsa upp alla ämnen jag behövde till pilotutbildningen. Jag började lära mig att dansa med eld. blåsa och sluka eld. Blev kontaktad av en tjej som hette Maria som gick teaterskolan i Jönköping som behövde hjälp med sitt specialarbete. Vi träffades och jag lärde henne att köra eldshower. Vi övade varje dag, året om i två år tror jag. Jag stack till Thailand och jobbade lite som eldartist på vissa barer med min vän Abby på vintrarna. Maria fixade in mig på teatern i Eksjö efter jag kom hem från Thailand och Den sommaren hade vi föreställningar varje dag. Helt lovely.

Livet lekte och jag älskade livet mer än någonsin. Folk som träffade mig den sommaren sa att det lös om mig. Jag var lycklig. Jag hade lärt mig att bara tänka positivt och det funkade på mig. Jag är inte den som predikar om att vara positiv och sen ligger och deppar i flera dagar innan jag är positiv igen. Jag är alltid glad. Tänker alltid glada tankar. Händer något tråkigt kanske jag är lite arg i en halv timme sen är det glömt. Inget ont om dem som inte är glada jämt men det var i denna perioden jag blev den jag är idag.

julen 2007 flyttade jag till Stockholm för att bli pilot. Blev sjuk samma dag jag flyttade dit. Ska inte gå in på det djupare än så men det finns andra blogginlägg på mina andra bloggar som detaljerat beskriver vad jag gick igenom då. Jag fick gå på plan B

Jag skulle bli programmerare. Började plugga videokurser hemma i Stockholm när jag var sjuk. Det var det enda jag kunde göra typ. Det blev programmering och webbdesign. Flyttade tillbaka till Jönköping och fick praktik på en firma mitt i stan. Efter ett tag blev jag teknisk koordinator och webbdesigner. 6 år hade gått sen jag blev sjuk, jag hade inte varit deppig eller negativ under tiden och nu helt plötsligt var jag  frisk igen och hade jobb dessutom. Livet lekte.

Den sommaren hörde jag om lokförarutbildningen för första gången. Minns inte om det var på radio men jag tror det. De sa att det var den kortaste utbildningen som gav högst lön. Att det var den populäraste utbildningen i Sverige just nu och att det var busenkelt att få jobb. Jag minns att jag tänkte att det ska jag kolla upp. Men det skulle visa sig dröja några månader.

Jag var så inne i mitt nya jobb och nya jobbarkompisar att det tog allt min tid. Och fritid också för den delen. Fick skov på sjukdomen ibland och var hemma två gånger under hösten 2013. Läkarna ville trycka i mig mer mediciner för att få bort det sista på sjukdomen men det var inte bra tyckte jag. Då skulle jag inte klara av mitt jobb. Det var jobbigt som det var att vara ny i branschen.

Jag var hemma sjuk en vecka i oktober och kunde fortfarande inte släppa jobbet och satt hemma och surfade runt i jakten på att hitta en sida att bygga om. Då av en slump surfade jag in på Lokförarutbildningens hemsida. Den slog ner som en bomb i mitt liv och jag tänkte bara WOW. Detta vill jag göra. Varför skulle jag inte kunna klara testerna? Jag har lika stor chans som alla andra. Jag visste att om jag fördjupar mig i det tillräckligt och övar upp mig på det som jag tror kommer hjälpa mig, så kommer jag fixa detta…

Fortsättning följer i morgon