Nästa stopp, Hjärtintensiven Sahlgrenska

Paroxysmala supraventrikulära arytmier, ja så fint stavas det..
Mycket har hänt sedan jag skrev i bloggen sist. Jag har hunnit bli riktigt varm i kläderna och kör väldigt mycket till Älmhult nuförtiden. Jag älskar verkligen mitt yrke och jag har en stor gnutta yrkestolthet i kroppen. Men allt har inte varit en dans på rosor.

I våras började jag vakna med huvudvärk allt oftare och kände mig hängig. I samma veva upptäckte jag en knöl på halsen och en cancerutredning drogs igång. Jag fick lämna blodprover vid flera tillfällen och åka på massor av undersökningar och operationer, vissa blev fel så de fick göra om dem. De upptäckte att jag hade högt blodtryck men det var väl inte så konstigt när man är mitt i en cancerutredning tänkte jag och alla andra.

Det visade sig att det inte var cancer utan bara en körtel som blivit inflammerad pga att en sjukdom jag under många år kämpat emot hade blossat upp. Sarkoidos heter den sjukdomen. Jag började med min blodtrycksmedicin jag haft förut men inget hände. Då fick jag en ny variant på medicinen och då blev blodtrycket högre så jag fick gå tillbaka till den gamla medicinen som nu verkade fungera igen.

Min läkare som är en utbildningsläkare ville prata om detta med några experter på blodtryck och de sa alla att när blodtrycket går upp av den medicinen så kan det tyda på hjärtfel eller njurfel. Så nu startades även en utredning om detta. Alla dessa saker drar ut på tiden och vissa blodprover kunde inte göras på vårdcentralen utan var tvunget att lämnas vid sjukhuset Ryhov i Jönköping där jag är skriven. Jag insåg att jag kunde hinna dit precis innan de stängde labbet så jag började bli lite stressad.

De testade blodtrycket vilket var lägre än sist, men vi glömde att jag skulle göra ett EKG. Jag kastade mig i bilen och lämnade blodproverna i sista stund och blev sen uppringd om meddelad om en ny tid för EKG. Fan också! tänkte jag, nu måste jag pendla till JKPG ännu en gång mellan mina arbetspass. Jag är ju bosatt och stationerad i Göteborg.

Dagen efter så kände jag av lite hjärtklappning och som att hjärtat slog i otakt. Jag kollade upp min blodtrycksmedicin i Fass och där stod det att mer än 1 av 10 kunde få oregelbunden hjärtrytm. På tisdagen förra veckan så åkte jag till Jkpg och gjorde ett EKG, låg kopplad till maskinen i någon minut. De sa att mitt EKG var bra och jag berättade att jag hade oregelbunden hjärtrytm. Hon frågade mig hur det kändes, jag sa “som hjärtklappning fast oregelbundet” hon ville ha en bättre beskrivning men jag kunde inte beskriva det bättre än så.

Hon gick och hörde med en läkare och kom tillbaka och sa att han inte hade hört att man kunde få det av den medicinen. Jag sa att det stod i Fass att mer än 1 av 10 får det av den medicinen. Men eftersom läkaren inte hade hört om det innan så var det det som gällde enligt henne, plus att hon inte tyckte jag kunde förklara hur det kändes. Jag sa igen att det var hjärtklappning som var oregelbundet. Men inget mer hände där och jag minns att jag var lite irriterad att inte blivit tagen på allvar när jag gick därifrån. Men jag förstod henne. Oavsett så var ju utredningen om mitt hjärta redan igång och som lokförare vill man ha så lite info som möjligt i sina sjukpapper och man vill absolut inte bli sjukskriven och så sådana papper på sig. Det är tyvärr vardagen som lokförare, för tas vi ur tjänst av hälsoskäl så är det en tuff resa att komma tillbaka. Fördelen är att läkarna vet att vi inte är där och fejkar oss sjuka för att bli sjukskrivna, det resulterar i att de tror på det vi säger och tar det vi säger på allvar.

På onsdag förmiddag drog jag Volvotåget till Älmhult och gick till övernattningslägenheten och sov lite. Jag började runt 03:30 igen. Det är den sämsta tiden att börja eftersom jag brukar lägga mig vid den tiden, men helt plötsligt mitt i veckan ska man alltså börja den tiden i stället och vara utvilad och sen någon dag senare så ska man sova vid den tiden igen. Det är det jobbigaste med att vara lokförare. Man måste planera sömnen noggrant och i detta fallet så brukar det inte gå så bra så jag svepte en energidryck av märket Monster.

Piggnade till rätt snabbt och var snart på rull. Gjorde en rundgång i Alvesta och började köra mot Göteborg via Värnamo och Borås. Men strax efter att jag lämnat Alvesta började hjärtat bulta, denna gången betydligt hårdare än för några dagar sedan och även denna gången uppfattade jag det som att hjärtat slog märkbart oregelbundet.Jag tänkte att det berodde på energidrycken och tänkte att “en sådan köper jag aldrig mer”. Men jag var även tröttare än normalt denna natt. Men det var ok och jag visste att jag skulle orka köra hem.

Väl hemma kollade jag blodtrycket. Alla lampor lyste grönt samtidigt för första gången någonsin och jag blev så glad att jag glömde att jag var trött efter nattens körning. Tog en bild och la upp på min Instagram @iFrillo och skröt om att jag nu var redo för tre årskontrollen för lokförare i sommar. Men det jag inte visste då var att mitt hjärta hade börjat slå oregelbundet och att jag behövde läkarvård, snarast. Hade jag bara tittat lite extra noga på bilden jag la upp på Instagram så hade jag sett att ikonen som varnar för oregelbunden hjärtrytm var tänd. Nedräkningen hade börjat och nu var det bara en tidsfråga innan något allvarligt skulle hända.

Jag var trött och somnade till i soffan någon timma. Sen låg jag där och halvsov hela dagen och sov sedan hela natten. Kände att jag var väldigt trött och kände mig smått yr och att jag behövde sova ut ordentligt.

Nästa dag hade jag lite saker att göra i JKPG, åkte och ordnade med en massa och stannade sedan till hos några vänner i Ulricehamn för deras dotter hade tagit examen. Jag hade väldigt trevligt och träffade massor av vänner jag knappt aldrig träffar. Kände mig lite trött så jag tog en kopp kaffe innan jag satte mig i bilen påväg mot Göteborg igen. I morgon var det lördag och jag och kollegorna skulle träffas på Liseberg och ha trevligt och åka Tyrolen. Nu skulle jag bara hem och sova ut.

Strax innan Kallebäcksmotet började mitt hjärta bulta som aldrig förr. Obehagligt hårt och oregelbundet. I backen ner mot E6 så började jag bli yr och nu som först kopplade jag tröttheten och yrseln med hjärtklappningen. Yrselattackerna avlöste varandra och nu började jag känna mig svimfärdig. Jag bromsade ner på E6 och höll på att svimma två gånger innan jag hann stanna. De slutade det lika fort som det dök upp.

Jag fattade att läget var allvarligt men det var ovanligt lite bilar ute och stannade jag vid sidan och fick hjärtstillestånd kanske ingen skulle reagera. Jag började köra sakta igen, jag var ju snart hemma. Kom in i lägenheten och kopplade på blodtrycksmätaren. Blodtrycket var normalt men nu såg jag att pulsen var nere i 60. Kunde ju knappast stämma med tanke på allt som hänt. Testade igen, runt 60 igen. Testade en gång till nu visade den 122 och så fortsatte det. Pendlade mellan 60 och 120. Nu la jag även märke till ikonen som varnar för oregelbunden hjärtrytm. Det tändes varje gång jag hade hjärtklappning när jag kollade trycket. Det var även då pulsen var låg.

Letade upp pulsmätare nummer två och körde dem samtidigt och de bekräftade varandra. Min puls var nu uppe i 170 istället för 120 och pendlade mellan 60 och 170 men jag var inte yr. Jag var trött men mådde ganska bra. Jag ringde min bror som är ST läkare i Stockholm och han bad mig åka in direkt, det visste jag redan men någon var ju tvungen att veta vad som hänt och vart jag var påväg. Sagt och gjort, men jag gjorde ett misstag. Jag tyckte jag mådde hyfsat bra så jag beställde en taxi.

Taxin kom ganska fort. Jag klev in och sa att jag skulle till akuten Sahlgrenska. Nu började jag bli yr igen, nästan direkt när taxin började köra, jag kollade pulsmätaren hela tiden och pulsen svajade ännu kraftigare nu. Han frågade vilken väg han skulle ta och jag svarade att han skulle ta den snabbaste och berättade vad som hänt och höll pulsmätaren så att han kunde se den hela tiden. Han sa att vi kunde ringa ambulans men jag sa att nu satt jag ju redan i taxin så vi kunde lika gärna åka.

Han började köra och körde fel en gång och sen var någon väg avstängd. Tror vartenda rödljus var tänd i stan och polisen och ambulans blockerade en väg. Jag blev bara sämre och sämre och nu var pulsen uppe i 200 och sen dök den till runt 50 på någon sekund. Jag höll på att förlora medvetandet flera gånger och taxichauffören pratade med mig hela tiden för att jag inte skulle slockna samtidigt som han hade koll på min puls.

Allt var suddigt och jag hade världens dödsångest, jag trodde inte jag skulle hinna till sjukhuset. Jag kände att jag skulle dö där och då i just den taxin. Jag tittade ut genom fönstret, tänkte på de personerna jag tyckte bäst om, längtade hem till mina nära och kära, längtade hem till Jönköping.

Jag såg en trafiksignal slå om till rött framför mig. Fan också! Vi var retligt nära men det var refuger på sidorna och bilar framför som körde sakta. Jag kände ännu en yrselattack men denna gången kände jag hur det började sticka i fingrarna och läpparna domnade bort helt och det smakade metall i munnen och allt blev suddigt. Vet inte hur länge det pågick men plötsligt varvade motorn till och jag kastades åt sidan och kände hur bilen accelererade och hann se tillräckligt mycket för att se att han körde mot rött, över refuger och upp på trottoaren, ner igen, körde om en spårvagn på insidan och sen la sig framför den och pressade bilen till max. Jag tittade ner på pulsklockan, den visade 30 slag i minuten. Jag var nu knappt medveten om vad som skedde om kring mig.

Snart satt jag på akuten och svarade på frågor, jag skakade kraftigt i händerna och var väldigt varm, minns att jag tyckte det var konstig att jag var varm. Jag pratade som jag var halvt sovandes men började vakna till och se klart igen. Jag förklarade allt och såg att även läkare bredvid som inte hade hand om mig lyssnade mer på mig än sina patienter. Först kollade min läkare blodtrycket. Märkte inget på honom, sen kopplade han in EKG och fixade med något och tittade till snabbt på skärmen och stannade till med ett ryck. Han stod och tittade utan att säga något och skrev sen ut resultatet och gick fram till de andra läkarna som hade patienter. De sa inget Han pekade på pappret på olika ställen och de nickade instämmande och lämnade sina patienter och lugnt gick en iväg och två kom till mig och ställde frågor om hur jag mådde, hur länge det pågått och skrev ner nummer till mina anhöriga samtidigt som de klistrade fast de stora breda elektroderna till hjärtstartaren på min bröstkorg och satte en kanyl i armen på mig.

Jag fattade, och jag frågade men de svarade undvikande. Strax stod det två andra bredvid och sa att de ville att jag skulle lägga mig i deras säng i stället så skulle de köra mig till sin avdelning. “Visst gick det snabbt idag?” sa de till mig med ett leende. “Vi vill titta på dig direkt nämligen” De frågade mig om mitt personnummer hela tiden. Jag uppskattar tiden till 10 minuter från att jag kom in till akuten tills jag låg på Hjärtintensiven kopplad till varenda apparat de hade. Det var inga andra patienter än jag där inne, tre läkare var med hela tiden. Jag fick mediciner och dropp, kalium mm och jag uppfattade att jag inte reagerade alls på betablockerare.

Jag blundade och sen tittade jag upp i taket och då hör jag typ som en inre röst säga “detta taket är det som flest personer i Sverige sett precis innan de dör”. Jag var tvungen att hålla mig lugn, få mitt hjärta att sluta skena och slå stabilt istället. Jag fokuserade på min andning. In genom näsan, ut genom munnen. Jag föreställde mig hur jag andades in rent vitt ljus och andades ut en massa dåliga saker i kroppen. Jag hörde min bergsmeditionslärares röst i mitt inre “föreställ dig att du står på en äng, vad ser du?” Jag såg min äng som jag byggt upp i mitt inre på meditationskurserna. Den tryggaste, lugnaste platsen där jag kände mig hemma. Jag bara stod där på min äng. Efter många om och men blir klockan 03:00 och de börjar se mig som stabil, vissa saker hade förbättrats och jag är kopplad till en hjärtövervakare de kan följa från ett annat rum. Jag får dropp och en Zopiklon och de kopplar bort hjärtstartaren. Jag somnar när de lämnar rummet. Klockan 5 kommer de in och tar bort mitt dropp och drar ut mig till ett annat rum med två andra patienter i. Jag tar upp min mobil och meddelar de nära och kära som visste att jag skulle till sjukhuset om läget och somnar.

Jag fick stanna på Hjärtintensiven hela helgen. Mina kollegor fick åka Tyrolen utan mig. Jag är nu sjukskriven och ska troligen operera mitt hjärta snart. Jag måste vara försiktig med kaffe och har totalförbud på energidrycker och nikotin och stress. Annars måste jag försöka leva som vanligt. När jag är frisk från allt så börjar utredningen hos Transportstyrelsen om jag och när jag i så fall får köra tåg igen. Ingen vet något än, det enda vi är rörande överens om är att det kan ta väldigt lång tid innan jag får sätta mig bakom spakarna på ett tåg igen.

Känns tråkigt att lämna GC Sävenäs utan att veta om man får komma tillbaka. Men vi ses igen, jag kommer kämpa för att komma tillbaka, och då ska vi åka Tyrolen på Liseberg som aldrig förr. Man ska fullfölja saker man påbörjat. Små som stora. Jag vet att allt är möjligt om man vill något riktigt mycket.

Jag vill köra tåg! Jag är lokförare i kropp och själ. Lokförare är världens bästa yrke!

Författare: Lokförarbloggen

Lokförare, djurvän, bloggare, löpare, ölbryggare, livsnjutare

10 reaktioner till “Nästa stopp, Hjärtintensiven Sahlgrenska”

  1. Detta var ingen rolig läsning, men jag hoppas av hela mitt hjärta att allt ordnar upp sig så du kan fortsätta köra tåg.
    Förhoppningsvis är detta bara ett litet hack i livets skiva. Snart kan du säkert lägga detta bakom dig. Lycka till

  2. Usch vilken jobbig historia. Allt kommer gå bra Mathias, du är en hjälte med det finaste hjärtat -all karma finns hos dig ❤️ Tänker på dig!

  3. Oj, fyfasen…tråkig men intressant läsning! Skönt att det gick bra och att man nu är på gång med ditt case! Lycka till och krya på dig Mathias!

  4. Oj – hoppas att du snabbt kryar på dig och att du snart är tillbaka i förarhytten igen!

  5. Blev otroligt ledsen av att läsa detta, jag hittade din blogg mycket nyligen och det var så uppenbart hur glad du var över ditt jobb. Jag har själv sökt lokförarutbildning, det är mitt drömjobb, så jag kan åtminstone försöka sätta mig in i hur det skulle vara att förlora den möjligheten som du kämpat för. Och givetvis, främst av allt, att vara med om en så otroligt skrämmande, hemsk upplevelse.

    Du har mina yttersta sympatier, och jag önskar dig allt väl beträffande operation och återgång till yrket.

  6. Krya på dig! Vad gripande. Mycket otrevliga grejer men ändå har du fått med lite ljus i berättandet! Ta hand om dig!

  7. Undrade varför det blev så tyst i din blogg. Tråkigt att höra. men hoppas allt ordnar sig och att du kommer åter i lokförarjobbet.

Kommentera gärna, jag älskar att få kommentarer på mina inlägg