“Kandidater” lokföraryrkets baksida

Alla yrken har sina för och nackdelar, lokföraryrket likaså. Det finns givetvis små nackdelar som att man är borta från hemmet väldigt mycket och att man bara sover när man inte jobbar. Men det finns ju så klart en mycket större nackdel med detta yrket som jag i Fredags och en klasskompis i Måndags fick känna av på lite olika sätt. Nämnligen självmordskandidater som kallas “kandidater” hos oss lokförare.

Fredagens jobb skulle bestå av att åka pass till Falköping, vänta en timma där och sedan dra ett tåg hem till Sävenäs. Jag skulle sluta runt midnatt och sedan upp och köra hyfsat tidigt dagen efter igen så jag var tvungen att ha min sömn.

Väl på jobbet så såg jag att min jobbarkompis skulle köra till Falköping och sedan åka pass hem så jag föreslog att jag skulle ta över hans tåg vid “telefonkiosken”. Han var på väg ner till skandia och skulle hämta sina vagnar och blev väldigt glad för han skulle inte varit hemma förrän sent och han var tvungen att gå upp tidigt eftersom frugan skulle iväg tidigt morgonen efter.

Jag började 18:20 och det var ungefär då jag ringde honom. 18:37 ringde en kvinna på bemanningen som inte är särskilt känd för att vara trevlig och sa att hon hade ett förslag på en ändring för mig. Hon sa att mina vagnar till tåget jag skulle lösa av i Falköping hade spårat ur i Hallsberg och hon ville att jag skulle åka pass till Hallsberg och ta över tåget därifrån.

Det går inte sa jag för jag är kvar på Sävenäs och väntar på att ta över en kollegas tåg till Falköping. Jag sa att jag dessutom inte kunde vara sen hem för jag hade en körning tidigt på lördagen och behövde min sömn.

Då brakade visst helvetet löst för henne och hon sa att jag inte kan besluta sådan utan att ha pratat med dem först. Jag sa att det spelar ingen roll för jag hade ändå inte kunnat ta den turen för jag skulle ju upp och jobba tidigt på morgonen och behövde min sömn. Det visade sig även att pasståget inte gick till Hallsberg utan jag hade fått stå och vänta på stationen i Skövde i flera timmar för att ta mig till Hallsberg.

Hon blev bara ännu tjurigare och körde sin moralpredikning och jag struntade fullständigt i vad hon sa otrevlig som hon var. Visst hade hon rätt att jag skulle meddelat dem. Men hon meddelade mig ju inte om att mitt tåg spårat ur förrän hon insåg att det saknades förare. Dessutom får hon inte ringa och senarelägga min arbetstid efter att mitt arbetspass börjat. Men det hindrade inte henne för att spy galla över mig.

Min kollega fick inte ut sina papper i Skandiahamnen och blev bara senare och senare. Tur att mitt tåg spårat ur annars hade jag blivit sen till Falköping och försenat det tåget till Sävenäs.

Efter ett tag ringde jag upp bemanningen igen och denna gången var det en annan kvinna som svarade och hon var lika kaxig hon. Och sa att hon inte visste hur det skulle bli i Falköping för mig och att jag inte ska kräva att allt ska lösas när jag gjort saker utan deras vetskap. Jag förklarade för henne att jag ändå inte kunnat ta deras tur som de hade som förslag för jag skulle upp tidigt och jobba igen och att det inte gick några tåg till Hallsberg jag kunnat ta just då iallafall.

Hon svarade mig lite kaxigt “du vet väl ite vad vi hade kunnat planera in åt dig i Falköping”

Sant, det enda jag vet är att jag nu har läst på mina rättigheter och skyldigheter om arbetstider och att jag ska sätta mig på tvären varenda gång jag pratar med någon av de två om jag inte tjänar massor på att göra som de säger. Jag ska se till att jag blir deras sistahands val när de ringer någon och jag ska vara den otrevligaste personen de någonsin ringer till. Allt för att slippa deras samtal fler gånger. Men om någon annan i bemanningen ringer kommer jag vara lika trevlig och tillmötesgående som vanligt.

Jag var irriterad och berättade för kollegorna vad som hänt och de hade alla sina historer om den ena personen på bemanningen. Jag hade hört om hur otrevlig hon är i flera månader och nästan sett fram emot att få uppleva det. Energitjuv av hög klass är hon helt klart.

Tillslut kom tåget igång från Skandiahamnen men i Kville ringde föraren mig och så att det varit en påkörning och att bemanningen skulle ringa mig strax.

Ok, nu får jag släppa den dåliga stämningen bemanningen byggt upp och försöka hjälpa till så gott det går. Jag löste av kollegan vid telefonkiosken och han sa att ett persontåg kört på “något” lite längre bort och att en Green Cargo förare blivit ombedd att syna spåret av fjärren. Det visade sig vara en människa som blivit påkörd och han bromsade ner sitt tåg och togs ur säkerhetstjänst direkt. En kamratstödjare skickades ut för att ta han om kollegan som gjort upptäckten. Mitt jobb skulle bli att som växling gå ut till tåget med mitt lok och dra in det på i-gruppen igen. Men först skulle kamratstödjaren ringa mig och säga att allt var klart.

Bemanningen ringde när jag började rulla in mot I-gruppen i Sävenäs och sa att jag ska bromsa ner tåget och säkra mot rullning. Därefter skulle jag ta en taxi till olyckplatsen. När jag kom fram till platsen skulle jag ta kontakt med räddningsledaren som skulle ge mig klartecken när det var ok att dra fram och dra fram tåget 200 meter för att kroppen låg under tåget. Därefter skulle kroppen bärgas och jag skulle göra rundgång som spärrfärd och dra in tåget till i-gruppen.

Jag kom fram till platsen och räddningsledaren sa att kroppen redan var borta så jag skulle inte röra tåget förrän de sa att det var ok. Bemanningen ringde att sa att det var något strul med bromsarna och jag frågade vad men det visste han inte riktigt. Jag går att kollar sa jag och sa till räddningsledaren att jag måste kolla att tåget är nerbromsat.

Huvudledningen var tömt och bromsarna låg till och jag drog en parkeringsbroms också. Det var väldigt plant på platsen och det är platsen många lokförare gör retardationsprovet på.

Ringde upp bemanningen och sa att det inte var något fel med bromsarna och då visade det sig att det var ett helt annat fel han pratat om som inte var intressant för mig överhuvudtaget. Särskilt inte i en situation som denna kväll.

Efter ett tag kom strömmen igen och jag fick lov att starta upp loken och vänta på att klart att köra från räddningsledaren. Efter en stund fick jag klart och ringde fjärren. Då skulle hon sätta sig på tvären hon också. Stambanan hade stått helt still ett bra tag och många persontåg var flera timmar sena och jag blockerade ena spåret. Nu ville fjärren att Green Cargo skulle skicka ett lok som gick på bakifrån och drog hem oss.

Jag sa att jag var ju på plats för att köra hem tåget. Hon frågade om jag hade radiostyrningsdosa på loket, hon menade alltså att jag som nu var helt ensam på olyckplatsen skulle gå förbi olyckstället och sen backa tåget hela vägen till Sävenäs. “Nej, det har jag inte” svarade jag utan att ens kolla vare sig på loket jag befann mig eller loket bakom i multen.

Hon var säkert samma person som bett kollegan syna spåret så att han togs urtjänst och gjort att det nu stod ett godståg still på stambanan. Hon sa att hon skulle återkomma och efter några minuter ringde hon och sa att det inte fanns några lok eller förare. Jag visste att hela i-gruppen var full med förare som satt på sina lok och väntade men Green Cargo hade väl insett att det som var smidigast för henne på fjärren var omständigt för alla andra inblandade.

Jag fattar inte hur hon tänkte. Det smidigaste hade ju varit att jag fortsatt som spärrfärd till typ Floda till ett sidospår och gjort rundgång och gått som tåg därifrån hem. Nej nu skulle jag gå som spärrfärd till Jonsered, blockera hela stambanan på väg tillbaka till Partille som spärrfärd och sen gå som växling på mina vagnar.

Visste inte hur länge jag skulle stå och i Jonsered för hon var märkbart stressad över alla tåg som skulle förbi så jag lämnade kiken öppen och tänkte stänga den på vägen tillbaka med loket.

Fjärren stressade på och ringde upp mig innan jag var framme vid mina vagnar och tjatade på att det skulle gå snabbt och sen avslutade hon spärrfärden i farten direkt när jag passerat innanför infartssignalen. Sen tog Tågex i Sävenäs över. De var vettiga iallafall och jag växlade på mina vagnar.

Fan också kiken är ju öppen! När fjärren stressat på så glömde jag helt enkelt bort att stänga kiken på vagnarna när jag passerade dem. Vid detta laget var jag så inne i vad som skulle göras att jag hade helt enkelt glömt av att jag var på en olyckplats. Det var kolsvart ute och jag var helt ensam, jag letade upp min ficklampa i väskan och började så sakta promenera de 650meterna bakåt. Passade på att ta med slutsignalerna när jag ändå skulle dit bort.

Bemanningen hade ringt och sagt att min tur till Falköping var inställd så jag skulle sluta när jag dragit in tåget till Sävenäs. Klockan var nu strax innan 01:00 och jag tänkte mest på att snart var jag hemma.

Efter ca 50 meter känner jag en konstig obehaglig lukt som jag inte riktigt kunde beskriva. Då gick det upp för mig. Olycksplatsen! Jag lös ner med ficklampan på marken och det blir en hel del kilo människa kvar i spåret efter en påkörning kan jag säga. Jag skyndade mig bak och stängde kiken. Sen började den 650meter långa promenaden tillbaka och nu tittade jag mer vart jag satte fötterna för att inte trampa i allt och jag önskar att jag inte får se att känna lukten av något sånt här igen.

Men statistiken säger ju tyvärr något annat.

Jag ringde bemanningen när jag kom hem och senarelade morgonens körningen med 2.5 timmar och lade mig för att sova. Dagen efter tänkte jag inte så mycket på det jag upplevt. Man visste att det var ju inget mot vad jag med största sannolikhet skulle få uppleva i framtiden. Det som min klasskompis fick uppleva i Måndags.

I går fick jag mail av chefen att vi på Green Cargo inte synar spåret på uppdrag av Trafikverket. Det överlåter vi till polisen. Ni som följt denna bloggen vet att Martin som brukar kommentera denna bloggen som är lokförare med förflutet som tågklarerare sagt att fjärren inte får be oss syna spåret. Jag har ju fått göra det en gång också. Det var skönt att även chefen sagt åt oss att inte göra det. Nästa gång jag blir ombedd blir det blankt nej och så bromsar jag ner tåget tar fram plattan och kollar på Netflix tills de kan garantera att jag inte ska få uppleva något som tar mig ur säkerhetstjänst.

Idag hörde en klasskompis från utbildningen vi gick i Mjölby av sig. Han berättade det var hans tur att bli en pinne i statistiken av lokförare som råkat ut för en “kandidat”. Han körde ihjäl en person bara någon kilometer innan platsen jag hämtade tåget på tre dagar tidigare.

Han mår efter omständigheterna ok och blev tagen ur tjänst direkt när olyckan inträffade och fick träffa en kamratstödjare direkt efteråt. Idag har han varit på läkarundersökning för att de ville kolla upp hur han mår och när han åter kan vara i tjänst. På lördag kör han första turen igen efter olyckan. Då brukar man få välja om man vill ha med kamratstödjaren i hytten när man passerar olycksplatsen. Det kan även vara så att vissa vill att kamratstödjaren ska köra förbi platsen där det hände.

Min klasskompis som kör persontåg har ju bara kört egna turer sedan i Januari och ville att jag skulle skriva om detta för man vet aldrig när det händer. Han säger att vissa förare klarar sig genom hela livet utan att köra på någon medans andra kört på flera stycken. Man ska inte låta det här avskräcka en ifrån att söka till lokförarutbildningen. Men man måste hela tiden veta att det kan hända när som helst.

Man blir professionellt omhändertagen direkt när man kört på någon, för det har hänt så många gånger att det finns rutiner på hur de ska göra. Men om man känner att man absolut inte skulle klara av att uppleva något sådan utan att få bestående men så måste man tyvärr söka till något annat yrke.

Man kan tas ur säkerhetstjänst av flera olika anledningar. Man kan även ta sig själv ur säkerhetstjänst om man tex börjar blir sjuk mm. Om någon ringer och berättar att din fru eller son råkat ut för en olycka och är påväg till sjukhus så är man inte lämplig som förare för hur rutinerad man än är så kommer tankarna ligga på något helt annat än tågkörning. Det gör dig olämplig som lokförare och man tas ur säkerhetstjänst.

Nog bloggat om tråkigheter, nu ska jag ut i solen och fylla på med lite d-vitamin och njuta av livet.

Författare: Lokförarbloggen

Lokförare, djurvän, bloggare, löpare, ölbryggare, livsnjutare

3 reaktioner till ““Kandidater” lokföraryrkets baksida”

  1. Bra att du skrev om detta! Jag tycker det är helt förkastligt av fjärren att fråga om vi kan syna. Dom vet att dom inte får det, men det är ju den snabbaste och smidigaste lösningen för dom. Jag gillar din attityd, både gentemot bemanningen och fjärren! Jag kommer definitivt göra likadant som du! Netflix it is 🙂

  2. Härlig läsning! Tyckte om hur du beskriver och agerar.

    Mvh från en Tunnelbaneförare

Kommentera gärna, jag älskar att få kommentarer på mina inlägg