Lokföraryrkets baksida

Dagen började 3:39. Jag gillar att köra tidiga turer, det är lite jobbigt att komma upp men när man väl är vaken så är allt så fridfullt och lugnt som jag skrivit om tidigare. Denna morgonen skulle jag dra upp lite vagnar till Torsvik. Man börjar kunna banan nu, man vet var de kritiska ställena är som man måste vara extra uppmärksam på.

Vi var inte så tunga idag så vi behövde inget pålok på första turen. Det gick bra och vi klättrade upp för tabergsbacken med tåget och det låg ett vackert dis över den lilla sjön där uppe som ni sett på videon jag la upp häromdagen. Jag ställde av vagnarna vid den lilla bangården precis innan man kommer ut till industriområdet till Torsvik och körde radiolok ner till kombiterminalen och hämtade upp de lastade vagnarna där och drog upp till Torsviks bangård.

Varje gång jag stannar så packar jag tåget, det gör att buffertarna trycks ihop och man lättare kan hänga av kopplen. Det är inte alltid man behöver hänga av men jag känner att jag behöver öva på att packa. Det är lätt att packa egenligen, det svåra är när man ska stanna på en ganska exakt plats plus minus någon meter och samtidigt få till en packning av bufferterna. Jag har lite problem med just det och därför tar jag alla tillfällen jag kan att försöka packa tåget.

Vid bangården inväntade vi en Nässjöförare som skulle växla samtidigt med oss på Torsvik. Vi planerade hur vi skulle gå tillväga och efter det stack vi iväg och hämtade lite vagnar och drog upp till bangården på varsitt håll. Jag la växlarna efter mig för att underlätta för den andra föraren som skulle fortsätta växla efter mig. Jag ställde av vagnarna jag hämtat och kopplade på några andra och drog ner till jönköping igen.

Där hade vi lite rast och pratade med en annan förare som skulle gå som pålok på nästa vända upp till Torsvik. Denna resan började det hända lite saker på. Jag hade just passerat Tornet i Jönköping och var på väg ut på linjen när jag passerar en gångväg som går över spåret. Det kommer en kille med hörlurar och går fram emot övergången och jag signalerar “tåg kommer” för att vara på säkra sidan. Han tittade lite surt på mig, för han hade ju säkert tänkt att stanna men jag tog det säkra före det osäkra, han hade inte ögonkontakt med mig så jag kunde ju inte veta om han sett mig helt enkelt. Tyfonen i Td-loket är mycket kraftig och den går nästan att höra över hela Jönköping om vinden ligger rätt.

Jag fortsatte tuffa på med Td-loket med lilla mopeden (V5:an) som tryckte på bakifrån med full kraft för att jag ska komma upp i den svindlande topphastigheten på 60km/h. Grenen som hängt ut över spåret tidigare var nu nersågad av Infra Nord som hade passat på att röja lite extra på platsen när de ändå var där.

När vi närmar oss Taberg så är det en obevakad vägkorsning precis innan perrongen och från det här hållet är sikten bra. Jag ser att en bil kommer från vänster och ska till fastigheten på högersida och tänker att “han tänker inte stanna” och mycket riktigt han kör över spåret lite väl provocerande sent. Det var ingen fara med det men jag blir jävligt irriterad på sådant som lokförare och min handledare tutade ilsket på honom med tyfonen. Det som händer då är ju att alla i fastigheten hajar till och tittar och det blir antagligen så pinsamt för den som smet över spåret att han inte kommer göra om det igen.

Sen efter perrongen kommer det en gångväg och sen en ljudsignaltavla och sedan en obevakad vägkorsning igen innan den branta stigningen uppför tabergsbacken som jag kallar den börjar. Det var i den backen jag fastnade för någon dag sedan. Det gick bra upp till Torsvik och vi hämtade och lämnade vagnar i vanlig ordning och jag börjar få kläm på radiostyrningen ordentligt nu. Väl uppe på Torsviks bangård så bromsprovade jag med hjälp av radiostyrningsapparaten. Jag gillar att bromsprova, det hör yrket till och när det händer något så vet man att man har bromsar som fungerar felfritt.

Allt gick bra och den andra föraren gick emot med sitt lok längst bak och kopplade ihop sig med oss. Jag gjorde ett genomslagsprov och sen var vi redo att tuffa hemåt.

Man brukar inte komma så långt för hittills har jag alltid fått invänta några andra tåg som ska passera vid “Hustomten” eller Måp24 som signalen heter innan jag kommer ut på linjen och idag var det samma sak. Ringde och pratade med tågklareraren i Månsarp och sa att vi var redo och fick instruktioner om vad som gällde. Sen är det bara att vänta och vi brukar bli stående 30-60 minuter.

Dessa stopp är inte så tråkiga. Det är mitt i naturen och vädret är fint och man har rutorna nere på loket och man pratar om allt mellan himmel och jord. När vi jobbar är det mest jobbsnack för jag har ju 700 frågor jag vill ha svar på som elev och det tar det mesta av tiden. Men när vi har rast på sådana ställen som “Hustomten” så snackar vi fotboll, husbilar, roliga saker om tågyrket och tråkiga saker om tågyrket.

Igår så pratade vi om lokförartesterna och varför de är som de är och vad som krävs av en lokförare. Det är ganska mycket mer än att bara köra tåg från punkt A till B. Man måste hela tiden vara uppmärksam och ligga steget före, det är en säkerhetstjänst vi har och vi har ganska stora krav på att hela tiden vara på 100% på alerten. Ena sekunden har man en timmas rast i loket vid en rödljussignal och skrattar, halvsover, googlar och visar varandra en massa youtube videos. Nästa sekund får du kör i signalen och från att du börjat rulla måste du vara 100% skärpt igen.

Kanske är det just att vara passiv under en lång stund för att sekunden senare kunna agera snabbt och korrekt som är den stora utmaningen. Det vi inte visste igår när vi stod vid rödljuset och pratade om just detta var att just denna resan idag skulle jag får känna på detta i skarpt läge.

Tågen vi väntade på åkte förbi. Det kallas K-möte och är ett kontroll möte att ett specifikt tåg har passerat för att vi ska få ta oss ut på linjen för endast då är det säkert. Tågklareraren säger alltid att när tåget åkt förbi och du får kör i signalen så har du tillstånd att köra och så repeterar man det tågklareraren sa för att hen ska veta att man uppfattat allt korrekt.

Jag fick kör och började lägga lite pådrag. Det är en obevakade vägkorsning precis innan signalen och det är dålig sikt men vi har knappt någon fart så det är inget problem. Det sitter en ljudsignal tavla innan som säger att man ska använda tyfonen och det gör man alltid innan man avgår därifrån.

Jag fick börja med att åka ner till Månsarp och ställa mig på perrongen tills det blev grönt där. Det blev inte så lång väntan men denna gången fick jag även 0P i förindikatorn även där vilket innebär att jag måste stanna vid perrongen i Taberg också. Vi var 309 meter långa och om jag stannat vid rödljuset hade jag blockerat en gångväg innan perrongen och det är lite onödigt. Så vi stannade innan övergången annars kan folk bli otåliga och börja klättra upp på bufferterna och klättra över vagnarna. Eller kanske ännu värre, de kan krypa under bufferterna och då kanske jag inte ser det och kör iväg och deras sista resa blir då med fonus.

Nu stod jag i Taberg och på gångvägen bredvid stod en farbror med vad jag fattade det som hans barnbarn. Det var så tydligt att de stod där för att titta på tåget. När jag efter en lång stund fick kör i signalen så körde jag ut handen och vinkade till dem och barnet blev jätte glad. Sakta men säkert ökade farten och jag passerade perrongen.

STH på just det stället var 40 och jag var inte uppe i den hastigheten när jag närmande mig den obevakade övergången där en bil smet över på min resa ut till Torsvik. Min handledare har sagt till mig att ta det försiktigt där för den är lite lömsk så jag brukar hålla igen lite. Till vänster ligger en fastighet som övergången leder till. Till vänster är det bra sikt och jag såg att inga bilar eller personer var i rörelse där. På höger sida däremot är det dålig sikt och jag hade förmiddagens incident färskt i minnet så jag var extra uppmärksam idag.

Jag la pådraget till noll och hade handen på tågbromsen och tittade mellan buskagen om jag kunde se någon bil. Och mycket riktigt kom det en bil körandes väldigt sakta. Jag signalerade “tåg kommer” med tyfonen och bilen saktade in och stannade vid stoppskylten som stod innan den skulle passera spåret, precis så det alltid går till varje dag man kör tåg förbi obevakade övergångar. Bilar ser eller hör tåget och stannar vid stoppskylten och låter oss passera.

I detta läget så visste jag att det var fritt från rörelser från väster och han stod ju still på högersida. Det innebär ju att han blockerar den vägen för andra, alltså var det nu helt fritt för mig att passera. Han stod still några sekunder men när jag var farligt nära så börjar han köra fram och riktigt sakta också. Han hade med andra ord stannat vid stoppskylten just för att det var en stoppskylt, men han hade inte hört tyfonen och han hade definitivt inte tittat om det kom något tåg. Vilket det gjorde.

Jag såg allt som i slow motion, jag sa “SHIT” kastade mig på tyfonen och nödbromsar genom att dra D3-ventilen till botten och tömma huvudledningen i samma sekund som min handledare säger “NÖDBROMSA!”

Vad gör bilisten då? Jo, han stannar mitt på spåret och står still i en evighet kändes det som.

Bromsarna på ett tåg är tryckluftsdrivna och går till genom att man sänker trycket i huvudledningen som går genom hela tåget. Det tar tid, först går första vagnens bromsar till, sen andra vagnens bromsar, osv, osv Det innebär att det händer i stort sett inget de första sekunderna när du bromsar. Sen ökar inbromsningen gradvis men det tar ett tag innan du har fullbroms. Jag skulle med andra ord krocka med honom innan farten hunnit gå ner på grund av att han kört ut så sent efter att först ha stått still.

I sista sekund får han i backen??? och backar av spåret istället för att fortsätta rakt fram. Jag passerar honom utan att toucha och jag hör hur bromsarna gått till med fullkraft och det verkligen skriker om dem. Jag stannar en bit bort och min handledare hoppar ur och går bort till bilen, en person går ut och vad min handledare sa i det ögonblicket vet jag inte men jag antar att det inte var några av orden han lärt sig i kyrkansbarntimma som liten.

Jag pustade ut, inget hände ju. Jag började tänkte om jag kunnat göra något annorlunda. Hastigheten var låg, jag hade sett honom och varit beredd på att bromsa och signalerat med tyfonen. Han hade stannat, men bara för ett tag och tillräckligt länge för att jag inte skulle hinna stanna när han sen fick för sig att köra ut. Min handledare med mer erfarenhet av sånt hade kanske varit mer vaken och kanske hunnit nödbromsa max en sekund tidigare men det hade inte hjälpt. Jag kom fram till att jag gjort vad jag kunde. Kör någon ut framför så finns det inte så mycket man kan göra.

Jag la till lokbromsen och såg att jag inte dragit ner pådraget. Jag hade prioriterat tyfonen och nödbromsningen och pådraget upphör direkt när man får broms till. Det samma gäller för påloket vi hade därbak om han hade haft pådrag men det hade han inte på hemvägen.

Jag drog tillbaka tågbromsen och huvudledningen började fyllas men det tar tid och det tog ett bra tag innan vi kunde börja rulla igen. Det var en luring sa jag till min handledare. “Han stannade vilket gjorde att jag slappade av för en sekund men jag reagerade blixt fort igen när bilen började köra.” Han svarade att det var en jävla luring och att jag just fått känna på lokföraryrkets baksida och pratade med mig och kollade läget. Jag sa att jag var ok och att jag nu fokuserar på att köra för att samma sak kan hända om 30 sekunder igen.

Jag kände mig ganska nöjd med hur jag agerat, jag kände att jag hade blivit rädd men att jag kunde släppa det och fokusera på körningen igen. I slutändan så var det väldigt lärorikt om hur oförutsigbara alla vid spåret kan vara. Nu ska det skrivas rapport om det inträffade och jag ska få en genom gång hur och varför man skriver rapporter när något inträffar.

Resan hem gick bra. Det har trots allt varit en bra dag och jag känner att jag är en bättre lokförare nu än jag var när jag vaknade i morse. Jag älskar fortfarande mitt yrkesval och idag fick jag nya öronproppar, och blåa var de också, bara en sån sak liksom 😉

Författare: Lokförarbloggen

Lokförare, djurvän, bloggare, löpare, ölbryggare, livsnjutare

4 reaktioner till “Lokföraryrkets baksida”

  1. Den där incidenten påminner mig om de där dekalerna på insidan av bommar, som instruerar att köra genom bommen istf att stanna på spåret…

    Det är så enkla saker egentligen, men nog är det mänskligt att tappa skallen när man väl är där och upptäcker tåget. Tyvärr.

    Härligt att det gick bra denna gången!

Kommentera gärna, jag älskar att få kommentarer på mina inlägg