Medåkning

Idag hade vi medåkning i förarhytten. Det var kul. Jag och två kurskamrater var en vända till Norrköping och tillbaka med Arriva. Jag hade ju redan åkt X2 till Malmö i våras så det var inte en helt ny upplevelse för mig, men det var kul att idag få se X61 från insidan. Jag tyckte om hörarhyttsmiljön i den. Rent och fint, kändes lite high tech. Men det roligaste var ju givetvis att prata med lokföraren. Han var trevlig och förklarade en massa saker och visade lite funktioner mm.

20 minuter efter jag anlände till Mjölby kom Ola och 2 andra kurskamrater in med en X14. De släppte av passagerarna och växlade undan motorvagnen. Då var jag tvungen att fota lite. Sen var det dags att fylla på kebabsåshalten i kroppen.

Efteråt skulle vi ha medåkning till Örebro med Tågkompaniet. Men när vi skulle kliva på sa hon som körde att hon inte ville ha medåkning. Det verkade som att hon inte visste att det skulle vara medåkning. Eller så var det något ledningen hade beslutat över hennes huvud. Vi hängde inte läpp för det. Men det hade varit kul om vi fått veta det 3 timmar tidigare så vi hade kunnat ta ett tidigare tåg hem. Det är hemstudier resten av veckan så jag och Ola tackade för oss och tog helg. =)

Passade på att ta en bild på X2 och X14 som stod inne på stationen i Mjölby
Passade på att ta en bild på X14 och X2 som stod inne på stationen i Mjölby

Signalfel

Ibland blir inte saker och ting som man tänkt sig. Idag var en typisk sådan dag. Igår var det val. Inga konstigheter där, det gick precis som jag trodde det skulle gå, även om jag hade hoppats på något annat. Jag tänker inte skriva något politiskt för denna bloggen ska vara helt politiskt obunden, men jag kan tala om att jag tycker det är kul med valvaka trots att jag inte är det minsta intresserad av politik.

Jag gillar nämligen att lyssna på folk som håller tal. Retorik är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Alla har vi saker vi går igång på och en av sakerna jag går igång på är stora kraftfulla och bra tal. Ett bra tal förmedlar känslor. Det kan vara glädje och skratt till rysningar och tårar. Jag minns när Obama höll sina första tal. Hela den dagen var laddad. Jag kunde inte släppa tanken på att han snart skulle hålla presidenttalet. När det började dra ihop sig och han skulle tala var jag så taggad att jag inte ens kunde sitta ner. Jag stod upp hela talet. Helt galet. Jag får söka hjälp för detta inser jag nu. =)

Men, men, igår var det dock mest intressant att lyssna. Man vill ju vara med lite trots att man inte är intresserad av politik. Det drog ut på tiden, klockan blev efter midnatt och jag tog en dusch och gick och la mig.

Klockan ringde 5:25 i vanlig ordning, eller nja, normalt sätt börjar jag 12:00 på måndagar, men denna veckan har vi medåkning på schemat så jag fick ta tidiga tåget till skolan. Vad är då medåkning undrar kanske ni? Jo, det är när man åker med lokföraren framme i förarhytten. Vi har några medåkningsdagar denna veckan för att få titta på signaler, skyltar mm in action så att säga. Denna veckan hade man sett fram emot länge. Jag har åkt med i förarhytten tidigare i våras då jag fick åka x2 (SJ 2000) till Nässjö – Malmö – Nässjö.

 

Malmö Central
Malmö central från förarhytten

 

Jag var extra trött idag så jag snoozade lite innan jag steg upp. Tog en snabbdusch och åt några kycklingnuggets till frukost. Jag började piggna till och var redo att bege mig iväg. Satte i kontaktlinserna och tittade på klockan, 5:55 visade den och jag går alltid hemifrån 6:00. Jag har ett larm som piper 5:57 så att jag vet när det är dags att packa väskan och gå. Det slog mig att idag behövde jag inte ta med varken skolböcker eller laptop. Det var ju bara medåkning på schemat. Perfekt tänkte jag och tog kortet som jag pendlar med till och från skolan som jag alltid har liggandes på en bänk tillsammans med mina nycklar och mobil. Kollade vädret i mobilen för att kunna välja rätt jacka vilket är supersvårt i denna årstiden. Kallt på morgonen och varmt på dagen, om det inte helt plötsligt kommer en regnskur förstås.

Jag kom ut i god tid och började gå mot Klostergatan där jag sedan svänger av mot Ida parken. De har hållit på med något projekt i marken vid mitt kvarter hela sommaren så bussarna går en annan väg mot vad de normalt gör så jag får gå en bit varje morgon. Det ska vara klart om en vecka står det på alla skyltar, men när jag närmar mig Klostergatan så susar en buss förbi. YES! De har fixat det tänker jag direkt och mycket riktigt, busshållplatsen vid Torpaplan är igång igen. Nu sparar jag 4 minuter varje morgon. Det låter inte mycket med 4 minuters extra sömn på morgonen är guld värt tycker jag.

Resan ner till Resecentrum tar ca 5 minuter. Jag var inne tidigt som vanligt. Kändes tomt utan min väska. Gick ner till perrongen där mitt tåg oftast står klart 10 minuter innan avgång. Så även idag. Sätter mig i främre delen på Östgötapendeln som idag bestod av en x14, fäller bak sätet, stoppar in iPhone lurarna och startar en talbok. Jag brukar växla mellan talböckerna, ibland lyssnar jag även på podcasts. Men idag blev det Röda Rummet med August Strindberg.

Det är smidigt med tåg. Jag åker Jönköpingsbanan ner till Nässjö och där väntar en annan Östgötapendel som ska ta mig norrut längs Södra stambanan till Mjölby. Det har ju varit val så på stationen i Nässjö har det hela tiden stått folk från olika partier och delat ut påsar till alla med en bulle, kaffe och lite info i. Men de var ju naturligtvis som bortblåsta idag. Jag kliver på tåget och sätter mig.

Skumt. Massor med folk på tåget idag. Vi rullar iväg enligt tidtabellen. Vid nästa stopp i Aneby säger de i högtalarna att vi måste ta bort väskor mm från sätena och ge plats åt andra för det är lokbrist det är därför det är så trångt. Konstigt! Lokbrist? Det blir mer och mer folk från varje station och man inser att tåget som skulle gått före detta tåget måste varit inställt. Det stod folk överallt. Nu vet jag hur det känns att åka tåg i Indien.

Vi ankom till Mjölby enligt tidtabell 08:01. Min medåkning skulle inte börja förrän 08:47 vilket var bra för jag hade glömt min varselväst i skolan veckan innan. Jag gick till skolan, det tar ca 10 minuter om man tar det lugnt. Klassrummet var låst vilket inte var bra eftersom vi inte hade några klasser denna veckan så var det inte säkert att lärarna var på plats. Jag gick till lärarnas kontor som de har gett det eminenta namnet Stinsen och knallade in där.

Där var det full rulle. De satt med sina mobiler och fipplade. Jaha ja, sitter ni och facebookar tänkte jag, men jag vågade inte säga det. Jag frågade om de kunde öppna till klassrummet istället så kunde hämta min varselväst. Visst det var inga problem sa Håkan som är kursansvarig och gick och öppnade. Daniel som är utbildningsansvarig frågade om jag hade medåkning och jag svarade ja. Han sa åt mig att ta det lugnt. Det hade brunnit i ställverket i Kimstad så det var massor med förseningar. Jag har för mig han sa brunnit, det var något problem i alla fall. Det låter lite mer dramatiskt om jag säger att det brunnit och denna bloggen behöver all drama den kan få just nu. Jag insåg att de inte alls facebookade. De delgav klassen infon om förseningarna. Ny tid för min medåkning var 10:07

klassfoto
På rasterna sitter nästan alla med mobilerna. 2 tredjedelar av klassen syns på bilden. Min plats är vid väggen bakom laptopen under tavlan i mitten.

 

Sånt är livet ibland. Inga problem, halva klassen var ju i samma sits så perrongen var väl full med klasskamrater vi det här laget. Jag begav mig tillbaka till resecentrum efter att han hämtat varselvästen. Jag började känna mig hungrig. Jag brukar ju alltid köpa en macka på skolan när jag kommer fram. Tänkte köpa en på stationen idag istället. Men då slog det mig. Plånboken låg ju hemma i väskan, nu kommer jag inte ha någon mat på hela dagen med andra ord. Bra Mattias, verkligen jätte bra!

Jag anslöt till de andra i klassen som stod på perrongen. “Här kommer det en till som ska hem” sa de. De pekade på tågot mot Nässjö som stod bredvid “Det är bara att hoppa på” De åkte inte med samma tåg som mig hem, för de åkte norr ut. Jag sa “va? nej det är bara lite försenat” “Har du inte fått smset från Håkan?” “Allt är inställt!” sa de.

Jag berättade att jag pratat med Daniel för 10 minuters sedan och fått en annan tid istället 10:07. Jaha ok svarade de. Dörrarna stängdes till tåget mot Nässjö och det rullade iväg. Då ringer min mobil. Det var Håkan. “Du, Arriva meddelade just att de ställer in all medåkning idag”

Faaan, mitt tåg!!! =)

Ja, ja, inget att hetsa upp sig för. Jag är inte typen som bryter ihop för minsta lilla. Ola som jag skulle ha medåkning med frågade vart jag höll hus. Jag berättade att allt var inställt och att vi skulle åka hem. Han anslöt sig till oss och jag tittade på klockan, 8:26, nästa tåg går 8:51. Då slog det mig. Tågen går en gång i timman. Hur kunde det då just gått ett tåg? Det var försenat! Alla tåg var försenade hem.  Han knappt tänka klart innan jag hörde utropen i högtalarna om förseningarna. Mitt och Olas tåg skulle komma in 30 minuter försent. Vilket innebär ca en timmas väntan. Ola bor i Tranås och vi åker samma tåg. Han har jobbat på supporten på SJ så han kan hur sånt här fungerar i detalj.

De sa att det var förseningar på grund av signalfel. Signalfel kan bero på mycket. Men det som händer är att man inte kan få kör i signalen av olika anledningar. Det innebär stopp eller väldigt långsam körning.

Tåget kom in tillslut och vi åkte ner mot Nässjö på Södra stambanan igen. Fast vi åkte ner på uppspåret. Det skulle jag kunna förklara för er vad det innebär men ni skulle inte bry er ändå =)

När jag ankom till Nässjö så var ett av Västtågen inne och hade avgång 7 minuter senare. Perfekt! Jag hoppade på och åkte mot Jönköping igen. När jag kom in i Jönköping sa de i högtalarna att det var slutstationen på linjen på grund av ett banarbete och att turen fortsatte med ersättningsbussar. Jag hörde hur alla suckade. Själv var jag glad att jag äntligen snart var hemma. Magen kurrade och jag var nu hungrig som en dvärg (japp, ni läste rätt).

Solen var uppe och gassade på för fullt. Jag satte på mig mina solglasögon och började gå hemåt. Väl hemma så gjorde jag leverpastej mackor med saltgurka på, som jag doppade i varm choklad. Det behövs inte så mycket mer för att få mig på bra humör. Jag är trots allt ledig resten av dagen, solen skiner och jag och min vovve Mr. Giggs ska ha en soft husse och hunddag med långa promenader. Det är ingen idé att hänga läpp för en missad medåkning. Det är ju en ny medåkningsdag i morgon.

Nu ska jag ut så att Mr Giggs får kissa på alla träden i Friardalen. Det gillar han, och när Mr Giggs är glad så är Husse glad =)

 

Att finna sig själv del 2

Jag slutade som koordinator strax innan jul. Det kändes tungt när man gick därifrån. Kände mig verkligen som en i gänget där. Men det var fler saker som tyngde mig, på 4 månader hade tre vänner valt att sluta sina dagar här på jorden. Dessutom hade mina vänner fixat en överraskningsfest för mig pga att jag varit frisk i över ett år. Super kul, men de visste ju inte att läkarna ville tvinga mig att gå på både cellgiftsbehandling och kortizon igen. Jag var lite överarbetat pga det höga trycket på jobbet på dagarna och allt jag var tvungen att plugga in på kvällarna för att klara jobbet.

Min hjärna behövde verkligen vila. Jag sov nog i en hel vecka efter jag slutat arbeta, orkade knappt gå upp ur sängen. Läkarna övertygade mig att gå på en medicinkur för att säkerställa att inte sjukdomen blossar upp igen när jag börjat lokförarutbildningen. Jag köpte deras argument och försvann in i dimman för några månader.

Kroppen svällde återigen upp av allt kortison. Man blir som en ballong i ansiktet och får värsta dubbelhakan. I februari öppnade ansökningarna till lokförarutbildningen som jag så länge väntat på. Men när man gjorde ansökan var man tvungen att göra ett webbaserat IQ test inom en vecka. Jag kände mig inte redo för det. Jag var för drogad av alla medicinerna. Men var lugnt. Sista ansökningsdagen var inte förrän i mitten på april och då skulle jag redan ha avslutat kortisonkuren. Jag letade upp kuvertet med mina betyg och beslutade mig för att vila upp mig ordentligt tills ansökningen skulle göras.

När dagen d kom så skulle betyg och CV bifogas och då skulle man få en kod skickat på mail som ledde till testen man skulle göra på datorn hemma. Jag sökte in med särskild behörighet eftersom jag inte hade komplett gymnasiebetyg än. Men det var ju lugnt, jag hade arbetslivserfarenheten och betyg i de nödvändigaste ämnena.

Jag öppnade kuvertet med betyg och insåg att just de viktiga betygen saknades där i. Jag fick panik, klockan var runt lunch och det var sista ansökningsdagen. Jag sprang ner till vägledningscentrum och förklarade att jag behövde betygen. De sa att de måste skrivas under av en viss person och att han inte var anträffbar just den dagen. Men shit alltså, det måste gå lösa. Jag kopplade på charmen och sa att jag förstår om det inte går men frågade om det fanns något hon kunde försöka göra. Det handlade ju trots allt om min stora dröm.

Det visade sig att hon var en person som var rätt placerad här i livet. Hon skulle göra allt hon kunde för att fixa underskriften till klockan 13:30 då jag skulle möte henne i närheten av Per Brahe gymnasiet. Nu skulle det förhoppningsvis ordna sig. Men det var betygen från bilmek som skulle fixas också. Ringde riksarkivet och de skulle försöka leta fram dem åt mig. Tjejen från vägledningscentrum mötte upp mig med mina rykande färska betyg och några timmar senare ringde riksarkivet och hade lyckas hitta mitt gymnasiebetyg. Problemet var att de stängde om 20 minuter. Jag slängde mig in i BMW och höll hastigheten hela vägen ner till länsbiblioteket eftersom jag är en mogen ansvarsfull person. Och självklart stannade jag inte i lastzonen  utanför och sprang genom länsbiblioteket till riksarkivet. Jag är ju trots allt en lugn och sansad människa.

Några minuter senare var jag hemma. Nu var allt i sin ordning igen. Jag lovade mig själv att ha mer framförhållning i framtiden. Nu skulle dokumenten skannas och sparas ner på fil. Och som av en slump så råkade just denna prylgalna tekniknörd ha en splitter ny nästan oanvänd multifunktionsskrivare hemma. Satte betygen i skanningsdelen och tryckte på knappen, sekunden senare låg betygen snyggt och prydligt i en fil på min dator. Nu var jag redo. Det var dags att söka in till drömyrket från min barndom.

Ansökan gick bra och jag fick mailet med inlogget till onlinetestet som skulle göras inom en vecka. Jag minns att jag ställde mig upp blundade och tog ett djupt andetag och kände efter hur jag var i sinnet. Supertaggad! Jag satte mig ner och loggade in.

Läste igenom beskrivningen. Det skulle vara 5 st deltest. Jag gjorde dem allihop i ett svep utan rast och blev godkänd. Skönt första steget avklarat. Nu skulle jag upp till Mjölby och göra ett liknande test fast snäppet svårare. Det skulle inte vara några problem eftersom datortesterna var så enkla att jag antagligen hade fixat det i mellanstadiet. Det var ca 400 sökande till 30 platser i Mjölby, 900 sökande till Huddinge mm. jag fick veta att ca 1 av 13 klarar alla testen. Hur många som skulle ryka på förtestet hade jag ingen aning om.

På testet i Mjölby var jag super taggad. Men resan dit var lite ångestladdad. Jag minns hur jag tänkte att om några timmar åker jag på andra sidan motorvägen påväg hem, undrar om jag är ledsen eller superglad då. Men nu visste jag hur testen var uppbyggt och jag visste att det skulle gå blixtfort att klara dem. Lena som övervakade testerna sa att tiden var satt så att man inte skulle klara alla frågorna och att det var smartast att hoppa över de man inte kunde svara på direkt och gå vidare. Och nu ska det gå undan tänkte jag. Varje delmoment var på tid för att öka stressen antar jag. Vi hade även ett test på papper som vi började med. Det gick hur bra som helst. Nästa test var ordkunskap liknande det i högskoleprovet fast bara med 20 ord. Jag satte 18 rätt av 20.

Sen var det talföljd där man ser 4 siffror och skulle gissa vilka som skulle vara de två sista siffrorna. Busenkelt ju, men hann inte svara på alla, men jag upplevde att jag hade haft ett riktigt bra tempo.

tredje delen var om pappersfigurer. man såg ett papper klippt i en viss form och så skulle man gissa hur den såg ut hopvikt. Sen var det en figur det det fattades en bit på och man skulle gissa hur den biten såg ut har jag för mig. sista delen var olika figurer med en prick på. så skulle man visa vart pricken satt när figuren var utvikt. bus enkelt hann nog med alla.

Minns inte alla testerna men de man inte hann med räknades som fel och man skulle inte klara alla sa Lena pga tidsbristen. Det kändes som det gick bra. Jag tror jag hann med att lösa alla problemen på 3 av 5 deltester. Det var nervöst men jag blev godkänd på alla moment och var först ut ur klassrummet. Jag hade som vanligt inte tagit någon som helst rast mellan delproven. Jag blev inkallad till Lena efter en stund. Hon sa att 6 av 7 ryker på de testerna och hon var impad av att jag hade hunnit med alla uppgifterna på så många av delproven. Sen visade hon mitt resultat. Jag hade satt 96,1% rätt. Helt galet =)

Resan hem i bilen ringde jag runt till alla och berättade att delmoment 2 var klart nu var det tre kvar. Psykologdelen med fler tester och även psykologintervju. Där skulle 50% ryka hade Lena sagt. Men hon sa även att om man klarade sig där så var man så gott som antagen. Man kunde bli godkänd, icke godkänd eller godkänd med förbehåll, De som blev godkända med förbehåll hade även de ganska stor chans att komma in. Men alla godkända hade förtur.

Men det skulle jag inte tänka på nu, jag var i ett lyckorus samtidigt som en stor sten hade fallit från mitt bröst. Jag var ett stort steg närmare min barndomsdröm. Jag köpte en låda öl och åkte till min vän Mika. Vi gick till Åsasjön och satte oss i solen och sänkte alla ölen innan jag tog bussen hem. Livet var underbart just då.

Men dagen efter började fokus på psykologdelen. Den skulle vara efter några veckor och det skulle vara den viktigaste dagen i mitt liv. Det var där det skulle avgöras om jag skulle få uppleva det jag drömt om sedan barnsben.

Psykologdelen var i Linköping tidigt på morgonen. Det stod att det var väldigt viktigt att man var utvilad. Jag hade sovit ganska bra och vara förvånadsvärt pigg. Det var koordinationstest, minnestest med matematik där man var tvungen att komma ihåg ena siffran från mateproblemet före och använda i det nuvarande problemet och allt skulle givetvis lösas på tid. Det svåraste var ett test där man såg 4 olika men väldigt lika symboler på en rad. Man var tvungen att ha riktigt bra iaktagelseförmåga för att se skilladen. Nedanför de symbolerna kom det en symbol till som var väldigt lik de 4 däruppe. Var det någon som var identisk med den nedanför skulle man trycka på en knapp, var de inte lika skulle man inte göra något. Efter 1.7 sek byttes symbolerna och man skulle göra samma sak om och om igen med 1.7 sekunders intervaller i 8 minuter har jag för mig. Det kändes snabbare dock men jag har för mig att jag läst att det var i 8 minuter. Det var hur som helst väldigt stressande och jag kan tänkta mig att många ryker just där.

Inget av delproven kändes helt självklart. Det var en mycket tuffare testdag än den förra. 50% skulle ryka och jag hade ingen aning om hur  jag låg till. Vi hade en rast mitt i allt. En av killarna från testdag 1 var med och vi pratade en hel del i pausen. Han tyckte precis som jag att första dagen hade varit super lätt men att denna dagen var supersvår. Han hade just gjort de testerna jag skulle göra och jag hade just gjort de testerna han skulle göra. De testerna efter pausen var egenligen inte så svåra men de var lite jobbiga. Tänk er en prick som tickar runt i en cirkel på datorskärmen precis som en sekundvisare. Ibland gör den ett dubblehopp och hoppade två sekunder och då ska man trycka in en knapp. Inte så svårt eller hur? Problemet var att det gick flera minuter innan den gjorde sitt dubbelhopp. Så man hann bli nojjig att man hade missat dubbelhoppen när man blinkat typ och när den väl gjorde sina dubbel hopp kunde den göra flera på rad. Så satt man där och stirrade på den pricken i hela 33 minuter. Det var för att se om man klarar sitta passiv utan att någon händer precis som det är när man kör tåg för att sedan reagera riktigt snabbt.

Intervjun med psykologen gick bra. De bad mig förklara mitt liv från högstadiet till nu. Jag berättade, inga konstigheter. De frågade varför jag ville bli lokförare. Jag berättade att jag älskade flygplan, båtar och tåg sedan barnsben och att det var en gammal dröm att få köra tåg. De frågade varför just jag trodde jag skulle bli duktig. Jag nämnde att jag varit Gruppchef i lumpen där jag körde stridsvagnar på lastbilar. Jag hade jobbat som skyddsombud i flera år, jag var noggran, jag hade varit butiksansvarig på Jack & Jones, och jag hade varit teknisk koordinator mm. Utbildad bilmekaniker var också en bra grej eftersom jag skulle kunna allt om el, motorer. bromssystem hydralik och tryckluft. Han frågade mig om säkerhet men det var inga problem att svara på för ett gammalt skyddsombud som mig. Jag var den ultimata lokföraren plus att jag hade bra testresultat från första testdagen.

Sista testet var ungefär samma som första testdagen men nu hade man hörlurar på sig och fick instruktioner. Man skulle kolla i en adressbok vad en viss kille hette i förnamn och svara vid en speciell tid. Man skulle kolla vilken dag i veckan man skulle göra saker i en kalender. Det vara matte problem och man skulle finna samband med saker och allt skulle svaras vid speciella tidpunkter som man var tvungen att hålla koll på så man inte missade det. Man var tvungen att föra anteckningar för att klara utmaningen. Jag fokuserade allt på det som sas i hörlurarna och däremellan försöka jag lösa så många av datorproblemen som möjligt. Hade inte den blekaste aning om hur det hade gått. Det hade varit en tuff förmiddag och nu satt jag och den andra killen och väntade på psykologen.

Den andra killen var först in. Det gick fort. Någon minut sen kom han ut igen. Han hade misslyckats på 2 deltest och blev icke godkänd. Det var tråkigt. Jag led verkligen med honom, han såg ledsen ut. Jag blev nervös. Han var ju duktigt som fan första dagen och tyckte det var busenkelt precis som jag och nu var vi båda överens om att det var supersvårt.

Jag blev inkallad. Det gick snabbt. Du är godkänd! Jag blev glad och sa att det var den största dagen i mitt liv jag skakade hand med dem och gick ut.

Shit alltså. I bilen hem fick jag värsta glädje ruset. De värsta var över delmoment 3 av 5 var klart. Jag visste att nu var det så gott som klart. Det var juli och solen sken allt var underbart och jag började våga hoppas på att det kanske skulle bli verklighet. Skulle jag verkligen få börja Lokförarutbildningen?

Delmoment 4 var antagningen. 30 platser fanns. Jag räknade ut i huvudet att det skulle vara ca 30 som klarade alla testerna så det borde vara ganska lugnt egentligen, jag visste ju att första testdagen gick väldigt bra men hade inte en aning om vad jag fick för poäng på andra testdagen. Men det fanns en hake. Jag sökte in på särskild behörighet och jag hade läst någonstans att det bara var 5 eller 6 platser av de 30 som var för dem med särskild behörighet. Jag hade ju arbetslivserfarenheten som jag kom upp i maxpoängen som var 5, men det var det garanterat fler som hade gjort. Jag skulle även vara tvungen att fixa intyg från tidigare anställningar som skulle styrka det. Men men, en sak i taget. Jag skulle nu bara vänta på antagningsbeskedet som skulle komma efter några veckor. Det fanns inget mer jag kunde göra.

En vacker förmiddag fick jag ett mail från skolan

mail
Världens bästa email

 

Wow det var nästan för bra för att vara sant. 4 veckor senare kom ännu ett mail.

 

antagning
Antagningsmailet

 

Delmoment 4 av 5 var klart

Nu var det hälsoundersökningen kvar. Det var jag ganska säker på att klara. Jag hade ju varit sjuk i många år men hade nu varit frisk i 1.5 år. Men jag gjorde regelbundna checkups ofta och läkarna sa att jag var frisk sedan länge, sjukdomen kommer inte komma tillbaka, alla mina blodvärden var ok, ögonen var ok jag tog inte droger och jag hade inte överdrivna alkoholvanor. Även om sjukdomen skulle komma tillbaka så sker inte det akut så jag skulle inte innebära någon säkerhetsrisk på något sätt. Det kändes bra. Jag klarade hälsoundersökningen galant. Jag var nu klar för min drömutbildning.

Nu kunde jag slappna av och njuta av sommaren. Men jag ville bara att sommaren skulle ta slut. Jag ville börja så fort som möjligt. Den 25 augusti var det dags. Träffade mina klasskompisar och kände direkt att detta kommer bli bra. De hade ju letat efter en speciell personlighet och sållat ur folk med olika tester och psykologer. Man ska inte säga att vi är stöpta i samma form i klassen, det vore att överdriva. Men om man jämför med andra klasser man gått i och andra arbetsplatser så är vi skrämmande lika på många sätt. Jag är ju en flygnörd och jag vet att det är minst 4 till i klassen som är piloter eller har planer på att bli. Och då har jag inte hunnit prata med alla i klassen än. Detta kommer bli roliga 60 veckor med klassen.

Jag sitter och nyper mig själv i armen fortfarande. Det var ju detta jag kämpat för hela våren och sommaren. Det var ju detta jag drömt om sedan jag var liten. Nu pendlar jag till Mjölby varje dag och går min drömutbildning. Jag åker förbi Österängen varje dag och ser huset på Polstjärnevägen 2 där jag bodde som liten. Man blir helt varm i hjärtat när jag ser det området. Har knappt varit där sen jag flyttade när jag var 6år. Det var ju där tågdrömmarna tog fart. Det var ju där jag stod och tittade med stora ögon på tågen som åkte förbi.

De bygger om på balkongerna i det huset nu har jag sett från tåget. Men annars är allt sig ganska likt. Jag får väldigt mycket minnen när jag åker förbi där. Det har gått ca 35 år sedan tågdrömmarna började. Men jag kan tycka mig se en liten 4 årig krulltott som står där på vägen och tittar på tåget när vi åker förbi. Han har helt glömt bort vad han nyss gjorde och han märker inte vännerna runt omkring honom. Det är bara tåg som gäller nu. Han står där och drömmer om sig själv som lokförare. Det lyser i hans ögon. Det lyser i mina. Nu sitter jag verkligen här på tåget. Min dröm håller på att besannas. Jag är barnsligt lycklig djupt in i själen.

Jag ska bli lokförare…

Jag
Jag som liten

Det där med positivitet

Hej på er alla lingontroll därute.

Idag är det dags för denna bloggens första gästbloggare. Hon är en vän till mig och heter Jennika och har precis kommit in på sin drömutbildning. Hon läser till:

Hälsoutvecklare
Cert. Personlig tränare
Cert. Kostrådgivare
Cert. Massör.

På hennes blogg http://fitandfight.devote.se/ kan ni följa hennes resa mot just hennes drömmar. Jag gillar verkligen hennes blogg. Här nedan får ni ett smakprov.

 

Jag älskar att arbeta med det mentala hos människor. Det är ett ämne som jag brinner starkt för. Psykologi A & B och Psykiatri var mina favoritämnen i gymnasiet. Och att vi nu har ett liknande ämne i utbildningen nu är så guld för mig. Så härmed kommer jag därför skriva ett inlägg om hur DU kan påverka hur du mår.

Hälsoutvecklare och bloggerska
Hälsoutvecklare och bloggerska

Dem senaste veckorna har vi pratat mycket om KASAM i skolan – Känsla av sammanhang. I det begreppet finns 3 olika delar som är: Hanterbarhet, begriplighet och meningsfullhet.

Hanterbarhet: Är hur du reagerar i en situation och hur du hanterar den. Du kan välja att göra dig själv till ett offer ELLER se till att du inte förblir ett offer för en viss situation. De som väljer att inte göra sig själva till offer i en situation har lättare att hålla sig friska – motståndskraftiga mot t.ex. stress.

Begriplighet: Här handlar det om att våga begripa sig på olika händelser. Kan man detta så håller man sig i hög utsträckning friskare än andra människor som inte har denna förmågan. Struktur i livet är viktigt. Se därför till att ha struktur i ditt liv.

Meningsfullhet: Här är det viktigt att hitta en mening med alla delar i livet. Ställ dig själv frågan: Vad är meningsfullt för dig? Min skola är t.ex. meningsfull, allt jag gör i min vardag är meningsfullt. Sedan har jag ett mål i livet som är meningsfullt både nu och sen när jag uppnått målet. Även dem minsta grejerna i ditt liv är meningsfullt.

I alla dessa 3 beståndsdelar är det viktigt att ha en positiv inställning. Det är bevisat på forskning att de som har ett salutogent tänk har en större energibalans i livet. De människor har en större motsåndskraft när det kommer till stress och annan ohälsa. Med salutogent menas med att man uppmuntrar det friska hos sig själv. Att man är positiv. Man kan till exempel ha huvudvärk men ändå känna att man mår bra och är glad – det är ett salutogent tänk om man ska skriva ned ett exempel. Sjukvården t.ex. har ett patogent sätt att reagera på. Där fokuserar dem enbart på det som inte är friskt. Även många människor har ett patogent tankesätt – dem fokuserar på det dåliga hos sig själv. Dessa människor blir lättare sjuka och har ingen motståndskraft för stress. De har sämre energibalans i kroppen än de som har ett salutogent tänk.

Alla individer kan påverka hur dem väljer att dem ska må. Men för vissa krävs det stor ansträngning och mycket övning. Men glöm inte – du kan uppnå ett salutogent tänk. KASAM – känsla av sammanhang. Bara du själv har vilja till det.

Just därför har jag en uppgift till ALLA er läsare. Oavsett vad du har för tankesätt kring dig själv och omgivningen: Ikväll ska ni skriva upp 10 punkter som DU är stolt över. Vad är du bra på? Vad är du stolt över hos dig själv? Fokusera enbart på det positiva.

Anledningen till att man inte ska fokusera på det negativa är för att då är risken väldigt stor att de negativa punkter som man skriver ner blir desto fler än de positiva. När det kommer till hälsocoachning – som detta inlägg handlar om så ska man som coach lyfta fram individen och inte sänka den.

T.ex nr 1.
Klient: Jag har inte slutat röka ännu. Jag är så dålig. Jag kommer aldrig lyckas.
Coach: Nehe. Och varför har du inte slutat röka då?

Visst låter det inte roligt?

Därför ska konversationen vara såhär istället:
Klient: Jag har inte slutat röka ännu. Jag är så dålig. Jag kommer aldrig lyckas.
Coach: Du har inte slutat röka ÄN.

Visst låter det roligare? Visst inger det ett hopp om att “Jag kommer kunna sluta röka”?

Så lyft fram ALLT det positiva hos dig själv. 10 punkter. Det kan vara från att “Jag är stolt över att jag har diskat idag” eller “Jag är en JÄVEL på att laga mat. Det är jag stolt över!”. Lyft fram både stora och små grejer. Fokusera enbart på det positiva. Ös på med beröm!!! Glad

Vi hade denna övningen i skolan igår. Vi skulle gå runt och mingla i klassrummet. Man fick höra allt ifrån att en viss person tycker han/hon är bra på att skala potatis till att han/hon är en bra lyssnare, bra på att skriva, bra på att skrika, bra på att visa känslor osv. Det blev en underbart positiv energi i hela klassrummet.

jennika
Jennika 

http://fitandfight.devote.se/

 

Vi tackar Jennika för denna gången och hälsar henne välkommen åter. Är det någon mer som är sugen på att gästblogga så är det bara att höra av sig.

Att finna sig själv

Shit alltså!
Ibland slår tanken mig. Tanken att jag ska bli lokförare. Det börjar smälta in mer och mer nu. Jag har redan hunnit avverka tre veckor i skolan, men får fortfarande nypa mig i armen ibland. Shit pommes frites. Det händer verkligen, jag ska bli lokförare nu, det är på riktigt. Min dröm håller på att besannas. Men vägen hit var varit lång. Jag ska nu backa tillbaka bandet och ge er en snabb breifing på vad som ledde mig hit. Det blir i två delar och första delen är ganska lång. Andra delen kommer i morgon.

Jag föddes på Duvgatan på Österängen utanför Jönköping 1975. Det är nog inte så många av mina vänner som vet att jag är född på Dovestreet. Min mamma hade skilt sig innan jag föddes och var nu ensamstående med mig och min ett år äldre bror. Vid tre års ålder flyttade vi till en tvåa på första våningen på Polstjärnevägen 2. Därifrån är det några hundra meter till Järnvägen och det var där jag började intressera mig för tåg.

Man såg tågen varje dag och de hördes lång väg så man stannade upp i vad man höll på med när man lekte och stod och tittade med stora ögon när tågen susade förbi. Jag minns att jag gillade tågen med tankvagnar och min morbror hade lärt mig att det var olja och bensin i dem. Jag bestämde mig för att bli lokförare när jag blev stor. Jag skulle köra tåg med många tankvagnar.

Jag gick på dagiset på Österängen och jag har ett svagt minne av att min första tågresa var när jag åkte tåg med dagiset vid ett tillfälle men kan inte minnas riktigt när eller vart. Det kan ha varit på fritids några år senare också.

Vid 6 års ålder så flyttade vi till Råslätt och jag gick ett år till på dagis och sen började jag skolan. Jag såg aldrig tåg och drömmen om att bli lokförare började sakta avta. När jag gick i sexan på Råslättsskolan så fick jag och min pappa äntligen kontakt. Det var något som jag knappt hade vågat drömma om. Det var länge det största som hänt i mitt liv. Den våren så åkte vi i klassen på klassresa till Lemnhult i Småland. Då tog vi Krösatåget dit och vi fick gå in i förarhytten strax efter Huskvarna och se hur det såg ut därifrån. Det var riktigt kul.

Den sommaren blev något alldeles speciellt. Jag hade knappt aldrig lämnat 036 området i hela mitt liv och helt plötsligt började jag vara hos min pappa i Göteborg på alla loven. Och han köpte en biljett till Michael Jacksons Bad konsert som jag och en vän fick gå på själva utan honom. Det var stort. Hade aldrig varit med om något sådant tidigare och efter den dagen 12 juni 1988 har jag alltid varit ett riktigt stort MJ fan.

I slutet på sjuan flyttade vi till Fagerhult som ligger 3 mil norr om Jönköping. Jag trivdes aldrig där. Fick några riktigt bra vänner och det var kul på sommaren när man tog mopederna och åkte och badade varje dag, man tältade i Hökensås och fiskade ibland. Men man kan inte blunda för att jag var en tvättäkta stadskille på den tiden. Att slitas upp från sina vänner i den åldern och flytta ut på landet var absolut ingen hit. Jag kände alltid att jag inte platsade in riktigt vare sig i klassen eller samhället.

Jag var bara 16 år när jag flyttade hemifrån och in till Habo. Det var väl heller inte det bästa jag gjort i mitt liv. Jag hade bara två drömmar vid den tiden. Att få jobb så man fick pengar och att ha en flickvän. Jag började läsa fordonsteknisk på gymnasiet men det var inte min grej. Visst, jag var duktig men det var inte det jag ville göra. Jag kände även att jag inte platsade in i klassen. Jag tog tåget till och från skolan någon gång i veckan. Vi gillade när vi hann med tåget så man slapp sitta på bussen. Det gick på mindre än halva tiden med tåget.

Månaden jag fyllde 20 så fick jag äntligen fast jobb efter att ha praktiserat i 6 månader. Flyttade till en etta 20 meter ifrån där jag bor idag. Samma år ryckte jag även in i lumpen i Skövde som stridsfordonstransport gruppchef. Det var ganska kul. Alla var rätt olika i våran pluton. Men vi funkade ganska bra ihop. Man hade lämnat den osäkra tonårstiden bakom sig och självförtroendet var på topp, jag hade boende i stan, hade tjej (min andra tjej förövrigt, hade en annan flickvän i tonåren) och fast jobb. Livet lekte.

Ja, ett tag i alla fall. Jag ville mer, jag ville att allt skulle bli lite bättre. Efter lumpen tog jag dykcert, jobbade ett år sen sa jag upp mig och ville stämpla. Jag gick kvällskurser i data och arbetsförmedlingen tvingade mig att gå datorteket. Jag kunde mer än alla lärarna tillsammans. Fick vara extra lärare hela tiden. Trivdes aldrig riktig i det gänget. Jobbade lite på Dykklubben Dyk upp (heter oxygene idag) Började på teknisk naturvetenskaplig på komvux månaderna senare.Trivdes aldrig riktigt i klassen och alla var väldigt olika. Fick några riktigt bra vänner men vantrivdes i skolan. Jag var skoltrött helt enkelt.

Slutade skolan och började jobba på SEW Eurodrive. Där började mitt liv. Bra jobb, bra arbetskamrater och bra chefer. Jag var där i 6 år och jobbade dygnet runt, tjänade pengar, köpte bil och teknikprylar, och reste utomlands 3 ggr om året. Jag var på alla avdelningar där, men jag trivdes nog bäst som sprutlackerare.

Det var även åren jag började meditera och fann buddhismen. Jag blev besatt av Dalai Lama’s bok Lycka och det blev min bibel. Det boken har gjort mig till den jag är idag. Började läsa kurser på kvällarna när jag inte jobbade över eller jobbade på något av mina andra extra jobb. Det var franska, sociologi, filosofi, psykologi, retorik jag var intresserad av. Fixade litteraturlistor från sociologiprogram på högskolan och från Personal och organisation på universitet i växjö och köpte samma böcker och läste dem.

Jag började förändras. Jag tänkte annorlunda. Jag kunde uttrycka mig och lärde mig argumentera. Började känna att jag var på rätt spår i livet och att jag hittat mig själv. Jag mådde bättre än någonsin och älskade livet. Jag började drömma de riktigt stora drömmarna för första gången. Jag visste att jag kunde bli precis vad jag ville. Självförtroendet var på topp som vanligt och jag kände mig odödlig. Jag skulle bli pilot och vill bort från jobbet jag hade trivts med i många år.

Sagt och gjort. Jag sa upp mig och ville ha ett sabbatsår innan jag började plugga för att läsa upp alla ämnen jag behövde till pilotutbildningen. Jag började lära mig att dansa med eld. blåsa och sluka eld. Blev kontaktad av en tjej som hette Maria som gick teaterskolan i Jönköping som behövde hjälp med sitt specialarbete. Vi träffades och jag lärde henne att köra eldshower. Vi övade varje dag, året om i två år tror jag. Jag stack till Thailand och jobbade lite som eldartist på vissa barer med min vän Abby på vintrarna. Maria fixade in mig på teatern i Eksjö efter jag kom hem från Thailand och Den sommaren hade vi föreställningar varje dag. Helt lovely.

Livet lekte och jag älskade livet mer än någonsin. Folk som träffade mig den sommaren sa att det lös om mig. Jag var lycklig. Jag hade lärt mig att bara tänka positivt och det funkade på mig. Jag är inte den som predikar om att vara positiv och sen ligger och deppar i flera dagar innan jag är positiv igen. Jag är alltid glad. Tänker alltid glada tankar. Händer något tråkigt kanske jag är lite arg i en halv timme sen är det glömt. Inget ont om dem som inte är glada jämt men det var i denna perioden jag blev den jag är idag.

julen 2007 flyttade jag till Stockholm för att bli pilot. Blev sjuk samma dag jag flyttade dit. Ska inte gå in på det djupare än så men det finns andra blogginlägg på mina andra bloggar som detaljerat beskriver vad jag gick igenom då. Jag fick gå på plan B

Jag skulle bli programmerare. Började plugga videokurser hemma i Stockholm när jag var sjuk. Det var det enda jag kunde göra typ. Det blev programmering och webbdesign. Flyttade tillbaka till Jönköping och fick praktik på en firma mitt i stan. Efter ett tag blev jag teknisk koordinator och webbdesigner. 6 år hade gått sen jag blev sjuk, jag hade inte varit deppig eller negativ under tiden och nu helt plötsligt var jag  frisk igen och hade jobb dessutom. Livet lekte.

Den sommaren hörde jag om lokförarutbildningen för första gången. Minns inte om det var på radio men jag tror det. De sa att det var den kortaste utbildningen som gav högst lön. Att det var den populäraste utbildningen i Sverige just nu och att det var busenkelt att få jobb. Jag minns att jag tänkte att det ska jag kolla upp. Men det skulle visa sig dröja några månader.

Jag var så inne i mitt nya jobb och nya jobbarkompisar att det tog allt min tid. Och fritid också för den delen. Fick skov på sjukdomen ibland och var hemma två gånger under hösten 2013. Läkarna ville trycka i mig mer mediciner för att få bort det sista på sjukdomen men det var inte bra tyckte jag. Då skulle jag inte klara av mitt jobb. Det var jobbigt som det var att vara ny i branschen.

Jag var hemma sjuk en vecka i oktober och kunde fortfarande inte släppa jobbet och satt hemma och surfade runt i jakten på att hitta en sida att bygga om. Då av en slump surfade jag in på Lokförarutbildningens hemsida. Den slog ner som en bomb i mitt liv och jag tänkte bara WOW. Detta vill jag göra. Varför skulle jag inte kunna klara testerna? Jag har lika stor chans som alla andra. Jag visste att om jag fördjupar mig i det tillräckligt och övar upp mig på det som jag tror kommer hjälpa mig, så kommer jag fixa detta…

Fortsättning följer i morgon

Koppartjuv med livet som insats

Idag har vi varit i spårområdet på rundvandring igen med fokus på el och elsäkerhet. Det är alltid kul att få komma ut och se hur allt funkar på riktigt. Vi har läst om det i skolan förra veckan. Det är inte så invecklat som man kan föreställa sig. Innan rundvandringen fick vi en kort genomgång om hur arbetsdagarna kan se ut för dem som jobbar med elen utmed spåren. Saker och ting slits ju ut ibland och måste bytas så klart, men sen finns det ju koppar tjuvar också.

Koppartjuvar verkar veta exakt vad de gör, och livsfarligt är det också. Både för dem som stjäl koppar men även för dem som befinner sig i spårområdet efteråt när systemet är strömsatt igen. Jag har alltid undrat hur det kommer sig att ingen ser något och larmar men det fick man en förklaring på. Som sagt de är smarta och vet vad de gör. De ger sig ut och stjäl koppar och tjänar några tusenlappar, samtidigt som de riskerar både sina egna och andras liv.

vandring
Jag brukar låtsa att jag är med i filmen Stand By Me när vi är på våra vandringar i spåret =)

 

Strömmen i kontaktledningarna ligger på 16 700 volt. Det är ganska mycket men den transformeras ner i tågen innan den når motorn. Efter den varit i motorn går den ut i ena rälen genom hjulen på loket. Sen kommer de beryktade kopparkablarna som är en skyddsjord som går från rälen till stolpen. Skyddsjorden sitter där av en anledning, strömmen måste ta vägen någonstans annars blir det farligt på riktigt.

Man har redan fått vara i kontakt med mycket tågfolk i skolan och alla verkar väldigt bra med kul humor. Enda gången man ser en gnutta irritation så är det när det talas om koppartjuvar eller klottrare. Det gör livet surt för alla järnvägare. Klottrare är ett kapitel för sig. Spelar ingen roll om du är lång ute i skogen och det står ett elskåp där så har någon klottrare hittat dit och klottrat lite. Klottersaneringen kostar stora pengar varje år och det mesta klottret/graffiti jag sett i mitt liv är riktigt kasst faktiskt. Klottrare är puckon med för mycket självförtroende helt enkelt.

Visste ni förresten att diesellok går på el? Dieselmotorn driver nämligen en generator som ger ström till elmotorerna. Så dieselmotorerna är aldrig inkopplade till växellådor som sen ger kraft ner till hjulen som jag har trott hela mitt liv.

Efter rundvandringen så hade vi prov i elsäkerhet. Det innebär att vi nu har gjort allt viktigt för att få börja vistas i spår och för att få åka med i förarhytten på tågen och ha praktik på bangårdar mm. Det känns bra. Jag gillar verkligen att plugga, särskilt till lokförare för allt vi läser är intressant, men man är riktigt sugen på att få sticka i väg och praktisera snart. Det blir medåkning nästa vecka och sen blir det praktik hela November och December.

JTF
Lektyr för tågnördar

Det mesta av vårt utbildningsmaterial finns på en server på skolan. Det är smidigt, vi har bara fått en bok hittills som verkar riktigt bra. Den svenska järnvägen heter den. Järnvägsstyrelsens trafikföreskrifter eller JTF som den kallas i folkmun hos oss lokisar är en 828 sidor tjock handbok. Den kommer vi använda oss av mycket och finns att laddar ner från servern eller från Transportstyrelsens hemsida. Den har jag varit så duktig och beställt i tryckt form nu för den blygsamma summan av 1113:- inkl frakt. Nu ska tågnörden i mig gödas till bristningsgränsen.

Kickstart my heart

Idag har vi haft första hjälpen utbildning i skolan.
Undrar hur många sådana dagar man varit på egentligen. Skulle tippa på ca 5 st. Men mycket har förändrats sen sist. Framstupa sidoläget är annorlunda. Vid HLR fick jag lära mig att nuförtiden blåser man två gånger och trycker 30. Det är olika varje gång typ. Fick även lära mig hur man kan kolla om tryckförbandet sitter lagom hårt.

Mycket kunde jag som sagt eftersom jag jobbat som skyddsombud bla. Så det blev lite långtråkigt ibland. Men det är bra att få det repeterat igen i alla fall. Man vet aldrig när man har användning för det. Det kan ske om fem minuter eller så kanske det aldrig sker. Många segnar ju ihop i hemmet och då är det bra att veta hur man ska göra, det är nog inte kul att mista någon för att man satt och FB på sin iPhone under utbildningen i skolan och därför inte visste hur man skulle hantera situationen.

En sak som var helt ny för mig idag var att vi fick lära oss använda en hjärtstartare. Bus enkelt ju. Problemet med dem är att de kostar runt 15-20 000:- Kanske inget man köper hem och har liggandes i städskrubben ifall om att något skulle hända.  Jag har nog det mesta som kan behövas hemma annars.

HLR
Lokförarstudenten himself in action

Vi fick höra en massa skräckhistorier när saker och ting gått fel. Jag är lite känslig för sådant och tyckte en del bilder vi fick se var lite obehagliga. Sen fick vi se på en del videos om bland annat olika brandförlopp. Väldigt slappt som ni förstår. Det sista vi gjorde på dagen var att släcka bränder med brandsläckare. Det är alltid kul.

Brandvarnare är det klart bästa skyddet man kan ha. Visst kan en brandsläckare vara bra men det viktigaste är ändå att man kommer ut oskadd. Prylar kan man köpa nya men om ett liv försvinner så är det borta sen. Lever gör man ett kort tag med död kommer man vara länge. Så ni som inte har brandvarnare borde skaffa det direkt.

Det roligaste med denna dagen var nog att man fick göra lite saker med klasskompisarna. Man lärde känna dem lite bättre. Idag var första gången jag åt med klassen i skolan. Jag och några andra i klassen har alltid gått ut och ätit thaimat varje dag sen vi började. Jag älskar att gå ut på restaurang med vänner. Men idag så satt jag i skolan och lunchade med resten. Superkul, man lärde känna klasskompisarna betydligt bättre. Vissa i klassen har jag inte hunnit prata med än men det ska det bli ändring på. Borde äta i skolan hela nästa vecka egentligen.

Golden Thai heter restaurangen vi brukar äta på. Super god thaibuffé där även sushi och friterad banan med glass ingår. Himmelriket på jorden!

Jag hade tänkt att berätta lite om hur antagningen till skolan gick till idag men jag sparar det tills i morgon eller på fredag. I morgon kommer även mitt första frillosofiska inlägg här på bloggen. Jag kallas Frillo i vissa kompiskretsar och frillosofier kallar de det när jag ventilerar mina tankar. Jag föredrar för övrigt att kallas Matte. Frillo kallas jag egentligen bara i de kompiskretsarna där det finns en annan Mattias. Då blir det automatiskt Frillo så fattar alla vem de menar.

Nu ska jag laga mat. För mycket snack om thaimat helt enkelt =)
Ha det så bra alla livsnjutare där ute.